Giacomo Bulgarelli är död. Han begravdes i veckan.

Det är inte särskilt konstigt om det gått er förbi. Det är inte ens underligt om ni inte riktigt vet vem Bulgarelli var. Jag ska inte skriva så mycket om honom, utan mer om varför vi knappt hade vetat det ens om han vore svensk.

Kortkursen först. Giacomo Bulgarelli var en av de största, renaste, mest älskade spelare Italien haft. Han spelade bara proffsfotboll med en enda klubb, Bologna, och ledde den i en tid – 60-talet – då den utmanade jättarna från Milano. 1964 förde han Bologna till deras senaste ligatitel, de vann efter spareggio (skiljematch) mot Inter.

Efter karriären syntes han en del i tv. Alltid korrekt, alltid omtyckt. Och när han dog så fylldes tidningarna av hyllningar, på begravningen kom honoratiores från hela Italien, men dessutom unga supportrar, unga spelare. Såna som aldrig sett honom spela, men som sörjde ändå.

De latinska länderna har sina brister, på många sätt är de både gammelmodiga och anti-progressiva – men när det gäller den här sortens historia är de så oerhört mycket bättre än vad vi är.

Om en av ASSE:s 60-talshjältar dör så skriver l’Équipe och France Football en stor dödsruna. Marca, Gazzetta dello Sport, alla funkar likadant.

Och jo, vi hyllar naturligtvis Ingo (allt annat vore skandalöst), men generellt sett är vi usla på att uppmärksamma och vårda fotbollens legender. Både personerna och berättelserna. Supportrarna (jag tänker mest på MFF, Hammarby, kanske AIK) har blivit bättre på det här under de senaste årens fotbolls-hög-konjunktur, men i det stora hela är historien frånvarande i svensk fotboll.

Och det är ju idioti. Inte bara av något slags moraliskt skäl, utan för att gemenskapen med historien är en hyllning till nuet. När Gais visade sympati med de varslade på Volvo i höstas visade de att klubben var en del av något större. När supportrar eller klubbar lyfter fram sin historia ger de sig själva ett sammanhang och ett värde. ”Vi kommer ihåg dem som gick före oss, vi kommer att bli ihågkomna av dem som kommer efter oss. Alltså betyder vi något”.

Mitt i allt halvgrumligt som omgav Manchester Uniteds högtidlighållande av flygkraschs-minnesdagen i fjol så tror jag helt och fullt att det var sant när en sån som Ryan Giggs sa att historiens närvaro lyfte laget den våren.

Och, motsatt, så tyckte jag att det var lite sorgligt att Johan Elmander kunde spela ett år i Toulouse utan att ha en aning om vem Yngve Brodd är.

Inte så mycket för Yngves skull, utan för Johans egen.

/Simon Bank

Argentina är på ingång till Frankrike, Maradona på väg till Marseille – och det räcker för att ge hela landet en svår form av feber.

Det är intervjuer med Diego på tvären, på höjden, på bredden. Det är montage med Diego i OM-tröja (han var på väg att skriva på för 20 år sen) och det är Marseille-specialer i l’Équipe hela veckan lång.

Och då ska vi förstås lyckas skaka fram en svenskkoppling i allt det här? Jodå. Jonas Eriksson dömer matchen, men det intressantaste hittar vi i en pinfärsk opinionsmätning som utförts på gator och torg i Marseille. (Eller, jag antar att det utförts per telefon, men det är en sämre bild).

 Frågan, rak och enkel, lyder: Vilken är, enligt dig, den bäste spelaren i Marseilles historia?
 
Rätt överlägsen etta: JPP. Jean-Pierre Papin, världens bäste spelare 1991, 156 mål på 270 matcher i Ligue1.

 Ingen överraskning. Den här sortens undersökningar brukar alltid gynna de senkomna ikonerna. Minnet är kort. Men på andra plats hittar vi Josip Skoblar, 60-talets målskuytt. Trea är Champions League-kungen Basile Boli.

 Så långt är resultatet identiskt, oavsett om man räknar alla röster eller enbart dem som säger sig vara intresserade av fotboll. Bland fotbollsfansen följer sen en ganska skön trio:

 4. Didier Drogba.
5. Franck Ribéry.
6. Roger Magnusson.

Geniet från Blomstermåla är – tror jag att man objektivt kan säga, om man sorterar bort aktualitetshetsen – alltså en av de tre största som någonsin spelat i den gigantiska, sönderälskade, brinnande fotbollsklubben Olympique de Marseille.

Tycker ni inte att det är stort så är vi inte samma sort.

Gunnar ”Säffle” Andersson, det vackra, svarta livsödet, knallar in på en elfte plats på listan. Strax före Cantona. Och när l’Équipes redaktion tar ut tidernas OM-elva så ser den ut så här:

Barthez – Boli, Trésor, Mozer – Magnusson, Deschamps, Francescoli, Waddle – Drogba, Skoblar, Papin. Tränare? Salig Raymond Goethals, förstås.

Men jag skrev det här mest för att påminna om hur stolta vi ska vara över konstnärer som Gunnar och Roger. Vi har inte så många större.

/Simon Bank