Om jag älskade Werder Bremen skulle jag hata dem.

Vilket sanslöst sinnessjukt lag Klaus Allofs och Thomas Schaaf sytt ihop där nere vid Weser. Ni kan dra fram era Barcelona och era Baby Arsenal – men när det handlar om att vårda något slags Zemanskt idéarv i europeisk fotboll så är det Bremen som gör det. På riktigt.

Ni vet redan att de är det enda lag i världen som mycket väl kan tappa en 4–0-ledning till 3–6, eller att de kan vända 0–3 till 6–2 på en kvart. De flesta lag som fungerar på det viset brukar ändå byta tankesätt när de ger sig ut i det stora, otäcka Europa.

Werder? Nie.

– Vi tränar knappt förvarsspel, erkände Markus Rosenberg när jag frågade.

Nu är de alltså i final i Uefa-cupen, och vägen dit har sett ut så här:

1/16: Är döda och begravna, måste vända 0–2 mot Mighty Milan på San Siro på 20 minuter. Två nickmål av Pizarro ordnar det. 3–3, Werder vidare.

1/8: Tappar 3–0 mot ASSE till 3–2 i slutminuterna, men krånglar sig vidare.

1/4: Åker till Friulien med 3–1 i ryggen, går in mot Udinese för att tokanfalla – och tappar till 4–4 på en halvlek.
Kommer tillbaka och vinner med totalt 6–4.

Och så semin i kväll, då.

På 20 dagar möter Werder Martin Jols Hamburg fyra gånger. De vann cupfinalen på straffar, förlorade första semifinalen hemma med 1–0 – och ikväll skulle de försöka vända på det borta.

Jag spelade på 3, 4 och 5 hemmamål mot 3,4 och 5 bortamål. Det var ju Werder.

Jols välorganiserade, skickliga HSV gör 1–0 direkt, Torkönig Ivica Olic på en delikat liten chip.

Diego kvitterar, med en lika delikat chip.

Resten av matchen svänger som en irländsk fylla på en Finlandsbåt.

1. Diego får kort och är avstängd i finalen.

2. Chelsea-Claudio Pizarro får hjälp av den jättelike östtyske HSV-målvakten Frank Rost att göra 2–1.

3. HSV sölar ut bollen till hörna efter att ha störts av ett inkastat papper – och fine Frank Baumann skallar in 3–1 för Werder. Det är då sju minuter kvar och 999 999 gånger på miljonen är matchen bortom räddning för Hamburg.

Men eftersom de möter Werder Bremen, som råkar vara en klubb på miljonen, ger de inte upp.

4. Ivica Olic krigar in 2–3 bakom den labile, fantastiske Tim Wiese – och i slutminuterna är HSV på vippen att få in 3–3 också.

Werder im Finale!

I en värld som fortfarande tror att internationella framgångar hänger på ordning och reda, att försvara  sig ordentligt och hålla tätt på hemmaplan så är det lite befriande att lag som Barcelona och Bremen går till finaler.

Guardiola vägrar ändra strategi, Schaaf är likadan. De bara kör.

Det är den ena reflektionen. Den andra är att det blir allt mer tydligt att det i dagens fotboll är ett absolut måste med två huvuddomare.

I kväll vinkades ett korrekt Pizarro-mål av för offside. Spelet är så oerhört snabbt, felmarginalerna så oerhört små – domarna behöver hjälp. Det behöver man inte heta Øvrebø för att inse. Eller Drogba.

Hur som helst.

Werder Bremen är i final, Markus Rosenberg ska till Istanbul. Han var rätt blek ikväll, Rosi, men han bryr sig nog inte.

Ty han ska möta Sjaktar.

Gruvpojkarna från Donetsk lyfte sig i hemmamötet och krigade ner Dynamo Kiev. Fast… det var väl inte direkt gruvjobbarna grovjobbarna som ordnade biffen.

Jadson dundrade in 1–0 före paus, och medan de allra sista sandkornen höll på att rinna genom timglaset zizkzack-skickade Ilsinho in det avgörande 2–1.

Samba do Donetsk. För första gången någonsin är en ukrainsk klubb i final i Uefa-cupen. För första gången någonsin är Sjaktar i en final i Europa.

Kolmagnaten Rinat Akhmetov har investerat ett drygt årtionde och två miljarder kronor för att komma så långt. När hans klubb flyttar in här kan de vara Uefa-mästare för första gången.

Men först ska de åka en tur med den sinnessjuka slänggunga som heter Werder Bremen. Wouldn’t miss it for the world.

/Simon Bank

Färdigsnackat.

Ett av den här bloggens hjärteteman är, förstås och naturligtvis, den tyska målvaktssjälen (die Torwartenseele).

Vi har glatts åt (sällan, det ska erkännas, med) Jens Lehmanns alla upptåg. Vi har påminnt om Sepp Maier och Toni Schumacher. Vi har hoppats på Manu Neuer och fnissat åt Tim Wiese.

Igår klev Wiese så slutgiltigt upp och röjde undan alla tvivel:

Det är klart som fan att han ska stå i landslaget!

På mindre än ett år har han gjort precis allt som vi kräver av en tysk Nationalelfstorwart.

Lass uns pädagogisch sein.

1. HAN ÄR MEDICINSKT GALEN KONTROVERSIELL.
Det var Wiese som gick ut och vrålsågade förbundskapten Löw när han gjorde supertalangen Manu Neuer till sitt val. ”Jag passar inte in i landslaget” dundrade Wiese.
Det var också Wiese som i det skållheta regionsderbyt mot Hamburg häromåret fick tändare och en halv flaska Jäger kastat efter sig, vilket han i förrgår kommenterade med att ”Det ska inte vara unfair, men luften ska brinna i derbyn” och han var inte särskilt orolig inför det nya, ännu hetare, mötet i cupen:
– De träffar ändå inte, sa Tim.

2. HAN ÄR FUL.
Så här gjorde han mot Hamburgs Ivica Olic i fjol.

Och så här kommenterade han det efteråt:
– Das ist mir jetzt auch scheißegal. Jag bryr mig inte ett skit.

Okej. Ni är med så långt? Vi har att göra med en i grunden väldigt skicklig målvakt, som är medicinskt galen kontroversiell och som är ful.

Det fattas nåt, va? Vi släpper ju inte in vem som helst i ett tyskt landslagsmål.

Vad är det ni saknar, då? Vad är det som krävs? JO JUST DET…

3. HAN RÄDDAR STRAFFAR.
Det var alltså cupsemi igår. På ena sidan Wieses Werder, på andra sidan det Hamburg som jagar en trippel (cup, Bundesliga, Uefacup). 1–1 efter full tid, HSV spelade hela förlängningen med tio man – men var ändå på vippen att avgöra i slutsekunderna. Wiese räddade.
Och så blev det alltså straffar.
Ni kan i detta klipp notera främst fyra saker.
A. Vilka sinnessjuka straffar Werder Bremen slår.
B. Tim Wieses grymma räddning på Jerome Boatengs straff.
C. Tim Wieses sönderpsykning och räddning på hans gamle urfiendes Ivica Olics straff.
D. Tim Wieses avgörande räddning på Marcel Jansens straff.

Just kampen mot Olic är den vi gillar mest, för den innehåller ju även ett mellankapitel. Först har ni Wieses kungfu-spark i nacken på honom, sen har ni Olics revansch i november i fjol – och så slutligen straffdramat igår.

2–1 till Wiese. 4–2 till Werder.

Och ett tydligt budskap till Jogi Löw: Klart att grabben ska ha en landslagsplats.

/Simon Bank, svag fyra i Tyska C 1994.