Släppa Champions League-glamouren? Äh, så lätt ska det väl inte gå.

I eftertankens kranka Iniesta-färg är det dags att sopa upp resterna efter en western-duell i SW6.

För andra gången på tre år är en norsk domare matchhjälte i Katalonien och niding i London. Terje Hauge då, Tom Henning Øvrebø nu.

Hårda bud.

Men om vi ska sammanfatta Champions League och veckans europeiska storfotboll bortom raseriet (och utan SVORDOMAR, för Sky Sports känsliga örons skull)? Ja, då kan vi väl göra det genom att lyssna till vad kontinentens allra största fotbollshjärnor haft för sig.

Johan Cruijff? Han är nöjd.

I sin kolumn i katalanska El Periodico sågar och hyllar han åt olika håll, men mest verkar han vilja krama en liten vänsterytter.

Han gillar Iniesta: ”denne lille pojke som inte är en liten pojke, som förför oss och som alla barcelonistas känner en särskild  kärlek till”.

Det där skottet klingade över hela Katalonien, tvärs genom Europa. Sån är Iniesta, alltid till undsättning.

Cruijff gillar inte domarna, vare sig Øvrebø eller Stark som dömde på Camp Nou: ”som tränare försöker man att inte tala om dem, det tjänar ingenting till. Men nu, från utsidan, kan jag säga att domarna har varit sämst i båda de här semifinalerna”.

Han gillar inte Chelsea, ”Du kan gilla det eller inte. Jag gör det förstås inte. Men det är en stil, ett sätt att spela och – framför allt – ett sätt att klara av Barça. Jag vet, jag vet att Hiddink inte gillar det spelet, men han är övertygad om att det är det enda sättet att möta Barças tekniska och rörelsemässiga överlägsenhet. De spelade så på Camp Nou och gjorde om det på hemmaplan.

Om du försöker spela mot Barça släpper du in sex. Eller sju. De krossar dig.

Men det var precis den passiviteten som fällde Chelsea. När Barça låg under med 25 minuter kvar bytte han ut Drogba. Han trodde att han hade vunnit, att det var ofarligt. Felbeslut”.

Koning Cruijff.

Franz Beckenbauer? Han är inte nöjd.

En av veckans stora snackisar i Tyskland är att Uli Hoeness inte bara fått nog av der Kaiser (det fick han för längesen), utan att han dessutom säger det.

Bayern håller ju på att lösa sin tränarfråga post-Klinsi, och det jobbet förenklas inte av att hedersgud Beckenbauer blandar sig i varenda liten tränardiskussion och har hittills gått ut offentligt och rekommenderat eller kommenterat namn som van Gaal, Sammer, Rijkaard och Schuster.
– Mig passar det inte. Vi måste prata med Franz, så att han snarast slutar med att kommentara tränarnamn. Om du har en tränare på gång och han måste läsa att det finns fem andra kandidater är det inte bra. Du måste ge honom känslan att han är nummer ett, dundrar Hoeness.

Det finns bara ett FC Hollywood. I dag, i morgon, i evighet.

Tysklands tyngsta makthavare. Och en dam i rött.

Graeme Souness? Han är inte överens.

Skicka in den store fotbollstänkaren Souness i en irländsk tv-studio. Komplettera med den bindgalne Eamon Dunphy (ni vet, Roy Keanes allra bäste vän). Be dem diskutera en frengelsk Arsenal-managers transfer-policy – och se vad som händer.

Det brukar vara högt i tak hos RTE, men här är det till och med roligare än vanligt. Finns det pengar i Arsenal? Borde inte Wenger handla? Är Denilson en bättre spelare än Flamini?

I slutet av klippet säger Dunphy vad vilken Liverpool, Benfica, Blackburn eller Newcastle-supporter som helst skulle kunna säga till Souness. Game on.

Dunphy:
– You don’t know what you’re talking about! You don’t know what you’re talking about!

Souness:
– Where did you manage?

Dunphy:
 – I didn’t manage anywhere. I managed to stay alive for sixty-three and a half years, baby…
 
Medan producenten fick brått att gå över till reklamen fick jag själv minnesbilder från en kväll i pressrummet på Stamford Bridge för rätt precis två år sen. Liverpool hade slagit Chelsea, och någon i journalistkåren refererade för José Mourinho vad Souness sagt i tv.

– Graeme Souness said that you are lookin like a man under pressure.

Mourinho:
– He said what?

Reporter:
– That you look like a man under pressure.

Mourinho:
– O k. Remind me – where is he working now again?

Reporter:
– He’s a pundit. On tv.

Mourinho:
– Ah. On tv…

Så, där har vi dagens input från de briljantaste männen in the game.

Då återstår väl bara att påminna om att Andrés Iniesta faktiskt varit i Rom en gång förut. För tio år sedan, när Barça fyllde hundra, skickade klubben iväg en delegation till Italien. La Masia, ungdomsakademien, representerades av en tanig, femtonårig liten kille med stora ögon.

En gåva skulle ges bort, en ny medlem skulle värvas – och vem skulle skickas fram för att överlämna hedersbetygelserna?

Jodå, Iniesta klev fram. Redan då.

Exakt hur sött är inte det?

/Simon Bank