Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Inter-Fiorentina, Zlatan har hunnit göra mål och jag får live-rapporter via sms från nära bekant som är på plats. De är på träningsläger i Garda och har bokat paketresa med match och även besök på Chievos träning. Intressant inblick i det där, som journalist är man ju bortskämd med pressbiljetter med mera och har inte riktig koll på hur fansen har det på sina resor.
Folk mejlar ofta och frågar om matchbiljetter, priser, hur svåra biljetter är att få tag på mm, och om att resa själv kontra med arrangör, vad som är bäst. Jag brukar säga att ska man inte gå på derby eller extrem stormatch är det ingen konst att fixa biljetter själv om man inte är typen som känner sig tryggare med paketresa. Det finns ju förstås också många bra fotbollresor där man får mycket på köpet. Men det är klart att det är billigare att fixa biljetterna själv för det mesta.

Det intressanta här var att min bekant berättade att de skulle bli släppta vid San Siro 15.15. Matchstart 20.30 som bekant mellan Inter och Fiorentina.
”Gud, vad ska ni göra därute i drygt fem timmar?”, undrade jag. Alla som varit på San Siro vet att arenan, liksom de flesta arenor, ligger långt från stan, ute bland bostadsområden och inte mycket mer. Att ta sig hem på natten efter sena matcher, när man har deadline emot sig, är ett äventyr om man inte får skjuts. Det är som sagt långt borta från det mesta och svårt att få taxi dit ut efter match. Att gå och dra där så länge före match föreföll inte direkt lockande särskilt som detta var den enda dag de kunde se Milano.
Till lagets tränare hade researrangören sagt ”det finns inte mycket att göra ute vid San Siro men litegrann”. Jag funderar fortfarande på vad.
Arrangören meddelade dessutom att ”det är ändå inget öppet i Milano på söndagar”. För mig som bott där var det en ny upplysning då det i Milano, likt de flesta stora städer världen över, är öppet i gallerior, varuhus, restauranger, barer mm. Små butiker är stängda och allt stänger lite tidigare men ”inget öppet” är direkt falsk information.
Nå, efter samtal med mig slog man larm, talade med arrangören och fick rutten ändrad och blev avsläppta inne i Milano istället. (krångligare för arrangören förstås).

Ville delge er historien eftersom jag får så mycket mejl, som sagt, om fotbollsresor och här kan man se hur det kan gå till (därmed inte alls sagt att det alltid gör det).
Och ni som aldrig varit på San Siro på kvällen (en fantastisk upplevelse) och ska dit, se till att ni hinner med Milano före. Att vara på plats ett par timmare före match kan vara en god idé om man vill ta in stämningen. Men ingalunda mer än så. Kräv att bli tagna till Milanos centrum och ta en sväng till Duomon, fotbollsbutikerna och ett ställe där du kan få dig en finfin risotto.

Och mejla på, ni som har frågor om matcher, sevärdheter mm, jag svarar efter förmåga. Själv ser jag just nu fram emot Portugal med landslaget om en vecka. Ska denna gång följa Portgual, inte blågult, och ser verkligen fram emot att bevaka Ronaldo & Co på nära håll som omväxling.

Tillbaka till matchen nu. Få se om Prandellis viola kan vända det här.

/Jennifer

Det här är inte bloggen som värjer för att leverera hårda paket till läsekretsen – men för första gången tänker jag förse ett inlägg med en sån här ”Parental Advisory”-etikett.

Alltså: Är du interista så sluta läs.

Är du milanista? Grattis, dådå.

Nu har nämligen l’Osservatorio sugli Errori Arbitrali nel Calcio di VirtualClass kommit med sin dom över domarna och domsluten i årets Serie A.

Alltså, bara det faktum att det finns ett ”Observatorium för domarfel” är ju fullkomligt lysande och ett skäl så gott som något att bosätta sig i Italien och aldrig lämna landet. Men den här gången har de dessutom gett italienska tifosi så mycket vatten på kvarnar att kvarnarna drunknat.

Be mig inte om detaljerna, men i det stora hela har man alltså låtit experter döma matcherna i efterhand, med hjälp av videoupptagningar, för att se hur ofta felaktiga domslut påverkat resultaten.

Ur rapporten:
I 260 undersökta matcher har man hittat 163 domarmissar som gällt mål/bortdömda mål, vilket påverkat 171 poäng, ett snitt på 6,6 poäng per omgång.

Och när man väl hittat felen så korrigerar man tabellen. Ger tillbaka mål, tar bort mål, skjuter till och drar ifrån poäng.

Och, vet ni, av 163 domarfel har 20 inträffat i Inters matcher. 15 fel till Inters fördel, fem till deras nackdel. Sex av missarna gav Inter extra poäng.

– Det förefaller tydligt av mängden och vikten av felen att domarna inte dömer Inters matcher med rätt sorts lugn och opartiskhet, summerar Luciano Lupi, som är chef för Virtualclass.

Att Lupi heter just Lupi är ju fantastiskt roligt i det här sammanhanget (kan ni er fotbollsitalienska så förstår ni varför, kan ni den inte så… lupi=vargar=Roma). Han hänvisar också till att det handlar om just det där som i il calcio kommit att accepteras som ”psykologiskt slaveri”.

Själv utesluter jag inte möjligheten att Inter, i ett par av de där matcherna där de ”fått” poäng kanske hade kunnat vinna ändå.

Ifallifall. Här har ni det ni alla väntat på.

1. Aktuella tabellen i Serie A:
1) Inter 60 poäng.
2) Juventus 53.
3) Milan 48
4) Fiorentina 46
5) Genoa 45
6) Roma 44
7) Cagliari 38
8) Lazio 38
9) Atalanta 36
10) Palermo 36
11) Napoli 35
12) Udinese 34
13) Catania 33
14) Sampdoria 32
15) Siena 28
16) Torino 24
17) Bologna 23
18) Chievo 23
19) Lecce 22
20) Reggina 18

2. Och så den virtuella tabellen, där Observatoriet i sin gudomliga upphödjhet korrigerat domarnas alla misstag:

1) Milan 53 (+5 poäng)
2) Fiorentina 51 (+5)
3) Juventus 50 (-3)
4) Inter 49 (-11)
5) Genoa 46 (+1)
6) Roma 45 (+1)
7) Cagliari 40 (+2)
8) Udinese 40 (+6)
9) Palermo 39 (+3)
10) Napoli 39 (+4)
11) Lazio 39 (+1)
12) Sampdoria 36 (+4)
13) Atalanta 35 (-1)
14) Catania 33 (0)
15) Siena 31 (+3)
16) Torino 24 ( 0)
17) Bologna 23 (0)
18) Reggina 23 (+5)
19) Lecce 18 (-4)
20) Chievo 17 (-6).

/Simon Bank

Från en hotellbar en sned Beckham-frispark från den lilla Madonnan:

Mamma mia, vilket derby.

Inter har stuckit en tjock, blåsvart nål i Serie A, och livet pyser ur serien. Vad kan vi säga om det? Att de är Italiens bästa lag, förstås. Men också att det här var en kväll när alla som döpt dem till det ”nya Juve” fick lite bättre argument.

Milan – utan Kaká, ska vi komma ihåg – satte spets på det här derbyt, det var deras fartsekvenser som gav liv åt matchen. Inter var reaktivt, intelligent, men kontrollerat. Som Mourinho-lag brukar vara.
Inter kom in för att hacka sönder matchen i början, att störa Milans rytm, för när de lyckas med det så kan de utnyttja sin fysik och sina fenomenala spetskvalitéer. Flytta upp tills de kommer 30-40 meter från målet och skicka spel mot Zlatan och Adriano.

Det är så Inter kommer att försöka slå United, det kan ni skriva upp. Störa, förstöra, dra ner tempot, suga sig in i matchen och så utnyttja de där två monstren på topp.

När de möter riktigt bra lag så blir det ofta fantastiska matcher. Energifyllt, temperament som bryts mot varandra, hög kvalité.

Jag tyckte att Beckham var lysande före paus, men Milan har ju det där problemet att de måste spela sig hela vägen fram. De har ingen som kan nicka in Beckhams inspel, ingen de kan spela target-fotboll bakom. Inter har alla världens enkla lösningar att ta till. De kan vila, de kan spela fysiskt, de kan spela långt eller rulla runt. Och de kan alltid straffa lag med två så tröga mittbackar som Milan hade igår (förlåt, Paolo, du kommer förstås alltid och för evigt att vara bäst ändå).

Och visst fan hade Inter Rosetti med sig. Ingen kan säga emot där. Där jag satt hörde jag hur milanisti skrek om ”Ladriano” (ladri är alltså italienska för ”tjuvar”), och det är klart att det var hands. Och det är klart att Pippo k u n d e fått straff när Chivu klumpade sig.

Skandal? Nej, inte så enkelt. Elakt? Ja, men självklart.

Ni känner förstår till den där gamla sanningen om domarnas ”psykologiska slaveri” i Italien, men jag är också övertygad om att det finns andra, enklare sanningar. Som att: Om Milan haft hemmamatch igår så hade de fått sin straff.

Här är ett litet sammandrag, hur som helst.

Och här är the men of the match, allt enligt Svennis-skalan:

Môcke bra:
Stankovic.
Môcke môcke bra:
Adriano.
Môcke môcke môcke bra:
Cambiasso.

Môcke bra:
Beckham.
Môcke môcke bra:
Pato.
Môcke môcke môcke bra:
Abbiati.

Och sist: Visst är det fint att Mourinhos lille pojk heter José Mourinho Junior? Jag undrar så hur han sköter sig i skolan.
– José Junior, har du gjort läxan idag?
– No. Why? Because I am very special. You want someone not so special, you go to different school. Excuse me if I sound arrogant. But I am not arrogant. I am special boy.

/Simon Bank

Caro Simone är på plats med sina doftande, smakande och precisa analyser och beskrivningar (som gör mig lätt Italien- och calcio-krank, som tur är det Milano nästa för mig, inklusive stor, stor match).
Men med Bank på plats skriver jag inget nu om själva matchen.

Däremot får ni lite smått och gott från la Domenica Sportiva på RAI 2 där det nu snackas derby, derby, derby. Alla, däribland Marcello Lippi, hyllar Inter och Mourinho som tackar med att ge Milan (välförtjänta) komplimanger.
Alla är också ense om att det var ett ”grandissimo derby” och ”un derby bellissimo”. Lippi kallar det ”det vackraste derbyt på flera år”.
Att Zlatan gjorde en stor match är man också ense om liksom att Adriano är som pånyttfödd. Dock har Inters första mål vevats om och om igen och där gjordes bland annat analysen att ”eftersom Adriano knyter näven för att få träff så är det avsiktligt som han gör mål med armen”. Debatten lär fortsätta…
Adriano själv säger:
”Jag nickade och bollen kom ner på armen, det var inte avsiktligt, jag sökte inte bollen med armen”.
Just nu pratar en besviken Ancelotti som säger att ”om han bara nickat hade det inte blivit mål. Frivilligt eller ej, men handsen blev avgörande”.
 Förutom prestigen i derbyförlusten är det nu elva poäng upp till Inter för Milan. Många i studion menar att ligan redan är avgjord och det är i alla fall klart att nu ska mycket till för att rubba Inter.

/Jennifer

Lördagskväll, den tillbringar man med lite arbete, många canneloni och ett par fantastiska matcher på tv.

Jag tänker inte ens försöka summera allt (bara tvekampen mellan Zigic och Pepe är värd en bok), utan nöjer mig med att titta lite närmare på vad som hände i de olika delarna av Milano.

Inter gjorde sitt nere i klacken, och det intressantaste i den matchen – utöver att nickspecialisterna Stankovic och Figo skallade in varsitt mål – var situationen när Zlatan Ibrahimovic blev varnad för simulazione. Det är en typsituation det där. Han får ett rakt Lecce-ben mot sig, dobbar på väg mot vristen, och lägger sig ner. Alltså får han varning för filmning.

Det är så jävla dumt. En spelare ska inte behöva ta emot en mördartackling på foten för att få sin frispark/straff. Det räcker med att mördartacklingen finns där. Han borde fått straff.

Strunt samma, Inter vann enkelt.Inte ens monstret Tiribocchi skrämde dem. Och Milan-Reggina bjöd på ett intressantare öde.

Även milanisti måste ha kännt något i hjärtat när de såg Davide Di Gennaro dynga in 0-1. Pojken är född i Milano, han håller på Milan, han ägdes av Milan och byttes bort av Milan. Nu är han utlånad till Reggina (av Genoa) och naturligtvis så slog han in en spik i Milans scudetto-kista,

En kväll som denna –  när det krampas i Sevilla-derbyt, när den fine lille Edien Hazard just vänt för Lille mot Sochaux, när Dzeko bosnat på för Wolfsburg och AZtagit strupgrepp på Eredivisie –  är det den sortens historier som värmer mig mest. Det, och sex finfina små canneloni från marknaden här nere på torget.

/Simon Bank

Medan en nattportier (en interista) skriker om Beckham och den andra (jag vet inte vilka han håller på) dukar borden för frukost så kan det väl vara på sin plats att summera söndagen, den italienska delen av den.

Sebastian Keta ägnade kommentarsfältet här på bloggen åt att tala om slutresultatet i Inter–Torino ett par timmar före avspark, men för er som hade bättre saker för er: Det blev mycket riktigt 1–1.

Men of the match:
•••Luis Figo.
••Nicolas Burdisso
•David Santon (för att vara snäll)
•••Alessandro Rosina
••Matteo Sereni
•Ignazio Abate

Milano var svinkallt, Inter halvljummet och Toro gjorde årets bästa bortamatch. Det blir mer om det – och om en intressant ny kille som heter David – i tidningen. Här kör vi lite rappa, raka rör om pojkarna och flickorna som inte fick plats på rosa papper:

•Davide Santon.
Tror ni att de älskar honom, eller? Juve må ha sina Ariaudo-De Ceglie-Ekdal-Marchisio-Giovinco och Fiorentina må ha ett helt lag fullt av tonårs-acne – men Inter har inte så mycket till ungt och spännande, så när det dyker upp en italiensk, elegant liten backjunior så gråter de av lycka.
Santon började matchen med en felträff från 25 meter.
Publiken applåderade som om de sett en Marslandning.

•Ekdal…
…förresten, spelade derby med primaveralaget i går. De slog Torino med 3–0. Albin var bra, sägs det, men inte tillräckligt bra för att Ranieri skulle lägga till honom på Uefas B-lista.
Det blir alltså inget CL för Abbe lelle i vår heller.

•Quaresma.
För tvåhundra år sen, när det var frid och fröjd och långt före Freud, hade vi bara dragit fram fjädrarna och tjäran.
Man får ju inte vara så här obscent usel.

Men nu… nu har ni Dr Phil och Mia Thörnkvist bladh holm, hon den där självkänslejesusen – så nu vet ni att man faktiskt kan vara trasig inuti.

Quaresma, den gamle yttersidesvirtuosen, är det. Trasig. Han skulle just nu hellre gå in i Big Brother-huset än att gå in som högerytter på San Siro. Allt han gör blir fel, varje gång bollen närmar sig blir han livrädd, och det hjälper inte att Mourinho tar på sig skulden. Efteråt gick han förbi i mixed zone med ett slags hiphop-slöja över huvudet. Stackarn.

•Rosina.
Gamle Rosinaldo var tillbaka. Överlägsen. Rörlig, ambitiös, lojal, intelligent. Han har bråkat lite med Toros fans i veckan. Tror att det är över nu.

•Urbano Cairo.
Undrar ni någonsin vad det är som får en man att investera tid, pengar, själ och hjärta i något så otacksamt som att vara president i ett fotbollslag?

Jo, det ska jag tala om.

Dom gör det för att få stå så här, i en evighet, och prata med oss journalister efter att deras klubb tagit poäng på San Siro.

•Ilary.
Kan man säga att Francesco Totti och Ilary Blasi är Italiens svar på paret Beckham?
Det kan man säkert.
Men inte när Ilary är i närhten.
I fredagens Le iene fnös hon åt liknelsen.
– Jag skrattar åt den jämförelsen. Dom, liksom vi, är ett familj med barn, det är den enda som förenar oss. Allt annat är olikt, till exempel levnadsnivån.
Det här var, som ni förstår, bara början.
– Francesco följer inte modet ett dugg. Jag gör det lite, i jobbet, men hemma har jag bara jeans och gympaskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. För övrigt sjunger Victoria, medan jag är ostämd som en klocka.

Ni som tycker att den här sortens information är livsnödvändig är välkomna på mitt bröllop. Ni andra kan dra åt helvete Skene.

•Och så lite stövelporr* (*vad gör man inte för lite extra google-klick?).

Beckhams högerfot talas det om idag. Så här och så här såg det ut när den talade själv.

Svennis gamle superfelsatsning, Ronaldo Bianchi, visade att han kan göra mer med sitt ansikte än att se ut som en fotomodell. Han kan rycka ifrån Cordoba också.

Roma åkte till Reggina med b-laget. Ibland (som när Pizarro sköt) märktes det inte.
Ibland, som när Simone Loria försökte rensa i eget straffområde, märktes det verkligen. För rättvisans och Lorias skulle ska vi komma ihåg att han inte alltid sett sådär klumpig ut.

Dagens Van Basten-kontrolloerade avslut hittade vi annars hos talangen som Pantaleo släppte: Pazzini fick en bra start hos Samp.

Och någon start fick de alltså inte alls i Bologna, vilket var stor förbannad skam.

Fast, å andra sidan, all snö hade nog gjort det svårt att se både de gamla vännerna Mihajlovic-Mutu och exakt hur Prandellis jacka såg ut.

•••

Detta om detta. Innan jag (och ni, jag inser att det blev långt det här) somnar ska jag bara dra upp två livsnödvändiga trådar till.

1. Häromveckan kallade jag Lyons genistriker Frédéric Piquionne för ”praktnöt” här på bloggen.
Efter att ha ägnat det senaste året år att grisa sig mot sin ex-klubb St Etienne så mycket det var mänskligt möjligt skulle han upp till bevis igår.
OL–ASSE. Hatderby på hemmaplan. Piquionne från start.

Hur det gick?
15 sekunder in på det här klippet ser ni honom avsluta ett drömläge med att slå ihjäl sig. Efter att ha återuppstått fortsatte han med att klumptackla Dabo och bli utvisad.

Lyon fick 1–1, trots allt och tack vare att lille ”Juni” tröttnat på allt snack om att Del Piero är världens bäste frisparksskytt.

2. Fina, sansade mexikanska fotbollsbladet Record har hittat en lösning på problemet med att Svennis och hans rövarband har en rätt tuff ödesmatch att spela mot USA.

Tord Grip på dragspel? Nix.
Carlos Vela som målvakt? Nope.
Fri utdelning av voodoo-dockor föreställande USA? You bet!

Nu ska det ha blivit lite liv runt det där, dessutom såg dockorna rätt trista ut. Men det väcker en intressant fråga som ni kan ägna kommentarsfältet åt att reda ut:

Vilken spelare i världen skulle ni helst vilja äga i form av voodoo-docka?

/Simon Bank

Sex före match eller inte?
Återkommer till det lite längre ner. Men först lite i efterdyningarna av CL-rundan i går.

”Vi förtjänar att få Barcelona eller Manchester United”.
José Mourinho som på sitt vanliga blygsamma vis uttalar sig om lottningen till åttondelsfinalerna i CL.
Han förnekar också att man underskattade sina gruppmoståndare Werder Bremen och det stämmer nog. De problem man haft har snarare varit, som jag även skrivit om i tidningen, oförmågan att ladda om efter stormötena mot inte minst Roma och Juventus, i ligan.
The Special One utlovar ett helt annat lag i februari: ”Då ska ni få se det riktiga Inter. Då blir det synd om de som får möta oss”.
Det låter lovande, hoppas att det stämmer, jag vill gärna se Inter och Zlatan nå långt denna gång. Men skryt när du rider hem, Mourinho, talk is cheap.

Roligt, och viktigt, i alla fall är att Inter, Juventus och Roma är vidare; jag vill se de italienska lagen dominera i CL. Och det bäddar också för fina jobbresor i vår…
(Jag är också glad att Arsenal tog sig vidare, det förtjänar man och vi tittare förtjänar deras fotboll, även om den ibland blir för mycket känsla och för lite förnuft för lagets eget bästa).
Men, tillbaka till la bella Italia: Att Inter skulle gå vidare kändes mest väntat men det är Juventus och Roma som imponerat.
Trots den tuffa hösten vann huvudstadens vargar grupp A och det är mycket starkt. Det är bara att ge Spalletti rätt när han pratar om ”ett intelligent och moget Roma”.  Moget är även Juventus, med grånande men glödande Del Piero och Nedved som härförare. Sättet laget spelat på, med segrarna mot Real Madrid inte minst, är nog för att man ska börja le mitt i gråvädret.
Italiensk fotboll behöver sina lag i CL och Juve är, med sin enorma vinnartradition, ett av de som alltid känns farligast. Även om man på pappret just nu har lite för åldersstigna stjärnor. Men, som sagt ovan, det är ju dessa som levererat mest hittills…
Att det känns surt för det rödsvarta folket att mäktiga Milan står utanför är en annan sak. Tills vidare får man nöja sig med Uefa-cupen, men Milan är förstås ett lag för den största scenen.
Hoppas i alla fall att även Fiorentina blir klart för Uefa-spel i kväll mot Steaua Bukarest.

”Dåligt väder, snöalarm i norr”. Rubriken som möter en när man surfar in på il Messaggero, med centralredaktionen i Rom. Italienarna blir alltid lika tagna på sängen av snön som kommer varje år. Men det blir ju å andra sidan vi svenskar också, i alla fall här i Stockholm och söderut. Två decimeter snö och inget fungerar, trots att vi borde vara mer vana än gli italiani kan man tycka…

Roligare då med Messaggeros rubrik:
”Gärna sex före match, det viktiga är sömnen efteråt”.
Det är Sergio Parisse, italiensk landslagsstjärna i rugby, som uttalar sig i en intervju med veckotidningen Grazia. Parisse är förlovad med före detta Fröken Franrike, Alexandra Rosenfeld. Enligt Parisse är det inga problem med en privatmatch före matchen:
”Det viktiga är att få en tillräckligt antal timmar sömn efteråt”.
Hans uttalande väcker dock uppmärksamhet eftersom det här är ett ämne som det debatterats om i årtionden och även forskats om: Sex eller inte sex före match? Är det skillnad på sporter? Kvinnor och män?
Tränare och ledar tycker olika: vissa tillåter, andra förbjuder. (hur man nu ska kunna kontrollera det i de fall spelarna bor hemma).
Debatten går vidare…
Nedan, en krönika från mig om just detta, från december i fjol, då ämnet var på tapeten i en debatt som egentligen handlar om något större: vad kan man kräva av stjärnorna, vad ska de offra för sporten, klubben och fansen? Är vi för seriösa i dagens toppidrott?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1460599.ab

/Jennifer

”Vi blev rädda”.
Så säger Massimo Moratti efter blott 3-3 borta mot Anorthosis.
Starkt av cyprioterna, än en gång. Men att Inter för tillfället inte är det starka blåsvarta tåg man förväntade sig på förhand är tydligt. Eller så är det lite tillfälligt gnissel i maskineriet.
Att så mycket bygger på och kretsar kring Zlatan (fan, vilken frispark!) är förstås oerhört imponerande vad gäller honom, han är större än störst just nu. Men det gör också Inter mycket sårbart om han skulle (gud förbjude) skada sig.

Desto roligare med Romas 3-1 mot Chelsea. Inte för att jag är giallorosso men för att det var så oehört välbehövligt med en seger för Roma.
Och så fick Curva Sud äntligen sjunga igen.
Spallettis förklaring till segern:
”Vi började spela fotboll igen”.

Hett i Madrid i kväll. Jag såg Juventus-Real Madrid i Turin för två veckor sen och blir returen lika bra så kan det bli en kul kväll. Ledig dessutom.
Ranieri, han säger apropå segern med 2-1 mot Real och den fina perioden därefter:
”Den matchen frigjorde oss från vår mentala blockering”.
Få se vem som frigör vem i kväll på Bernabeu.

/Jennifer

PS. Missa inte Laul Calling på fredag, i morgon inspelning. Ni får bland annat en inblick bakom rubrikerna på Gazzetta dello Sport i Milano dit jag släpat med Jenny Modin och hennes tv-kamera.

Många trevliga och intressanta mejl i dag och sen ett ännu trevligare möte med några läsare, nu på eftermiddagen. De kom fram när Modin och jag var ute på Milans gator och gjorde tv-jobb och ville ta en bild och prata. På dialekten lät det som om grabbarna var från Göteborg och de hade också sett Juve-matchen i går uppe i Turin och var allt annat än missbelåtna.

För egen del väntar nu Inter-Anorthosis och det var en hel del fans från det senare laget som tjoade och sjöng på Piazza Duomo.

Milanos gator ja. Att David Beckham nu ska ha gästspela i Milan lär nog fru Posh inte ha något emot. Tvärtom har hon nog haft ett diamantprytt finger med i spelet, hon är ju ofta i modemeckat Milano och frossar loss på Via Montenapoleone med omnejd.
Själv nöjde jag mig med ett besök i en fotbollbutik där man kan köpa allt från tröjor och overaller till Juve-serviser, Roma-nappar, Lazio-nappflaskor, Inter-kalsonger till Milan-bikini. Sms:ade käre Simon som går där hemma och städar och påminde honom om när vi var där senast, under EM, då jag köpte en Azzurri-overall eftersom jag tagit med för kalla kläder.

Olof Mellberg är förresten skyldig mig en timme av mitt liv och lite slitage på mitt hjärta då jag i natt fick stressa med texterna efter att ha väntat förgäves på honom i mixade zonen. Han gick aldrig igenom den.
Å andra sidan lyckades jag i det slagfält som zonen utgör nå fram till Del Piero, Amauri, Manninger, Ranieri, Molinaro med flera. Nedved gick tyvärr heller aldrig igenom. Nedved är, liksom Pippo Inzaghi som jag tidigare nämnt, en spelare jag alltid skulle vilja ha i mitt lag.
Dessutom minns jag när Lazio var i Göteborg 2000 på träningsläger, och jag var där några dagar, att Nedved hade med sig en kudde i spelarbussen, den lille tuffe tjecken. Med Nalle Puh-motiv på… You gotta love him.

Om Mellberg är meingarna delade, det märkte även Modin då hon körde ett race bland fansen med frågor om vår svenske Juve-back. Italienske kollegan Nicola Cecere fällde kanske den roligaste kommentaren:
”Han är inte bra längre. Men det är un bel ragazzo, en vacker pojke”.
Jag berättade att Mellberg prisats av gay-magasinet QX (bra tidning för övrigt, de få nummer jag läst) för just sin skönhet och det tyckte italienarna var intressant.

Folk undrar om Albin Ekdal och i morgon får ni höra mer om honom, i Laul Calling. Det var i alla fall stort när vi i går såg spelarbussen med FC Juventus-emblemet och där längs bussen löpte en rad med flaggor och namn på alla spelarna och där fanns två svenska flaggor brevid varandra samt namnen Mellberg och Ekdal.

Någon mejlade om ett inlägg jag skrivit om kunskap för ett tag sen, och undrade ifall jag inte tycker att det är viktigt. Kunskap är oerhört viktigt. Ingen börda är lättare att bära än kunskapens. Jag hade inte studerat i tolv år om jag inte värdesatt kunskap.
Allt jag ville säga vara att det finns folk som kan ha 13 rätt på tipset varje vecka och vinna Sport-Jeopardy varenda dag utan att för den skull klara sig mer än en förmiddag i jobbet som sportjournalister.
Precis som det finns en rad yrken mina kollegor och jag inte skulle klara.

Inte minst att kunna ta folk är oerhört viktigt. Det finns en, tyvärr sann, berättelse om en reporter och fotograf på en tidning (spelar ingen roll vilken) som var ute på jobb och intervjuade ett våldtäktsoffer. Känsligt, känsligt och reportern jobbade hårt på att gå varligt fram med intervjuobjektet som berättade om våldtäkten. Allt går bra tills fotografen säger:
”Men lite skönt var det väl…”.
Behöver jag säga att han aldrig mer fick träffa folk på känsliga jobb.

Nå, fotboll nu. Inter vinner i kväll, allt annat än fiasko och pannkaka. Vi åker till San Siro (ni får mig aldrig att säga Giuseppe Meazza) alldeles strax. Modin har aldrig varit där och är mer än glad över att vi fick två ackrediteringar.
Ni missar väl inte att titta på alla hennes tv-inslag här nerifrån också!

Vi hörs efter matchen.

/Jennifer