Alltså, egentligen hade jag tänkt åka hem – men när jag tänkt en gång till fanns bara en sak att göra.

Checka ut, kuska väskorna till Stazione Centrale och lösa biljett till Turin. Torino–Milan var lite för bra för att missa, även om jag var lite sent ute med att söka plats på pressläktaren. Nästa alternativ följer en bestämd mall:

1. Testa hundvalpsögonen med presskontoret. Funkade inte.
2. Testa maktspråket: ”il più grande giornale della Svezia, för helvete!”. Funkade inte.
3. Hundvalp igen.
4. Ge upp och söka alternativa lösningar.

Jag löste biljett för 40 euro och sög in de där vardagliga sakerna som kan göra en fotbollsmatch i Italien till en värld av njutningar. Som att baristan bakom ståplatsläktaren verkligen lagar riktigt caffè. Eller som att till och med en Gattuso har ett passningsspel i sig.

Hursomhelst. Vart jag ville komma är att det finns en sak som vi/jag kanske slarvat bort lite i den svenska rapporteringen. Både i går, på San Siro, och i dag, i Turin, så har det italienska supporterkollektivet högtidlighållit årsdagen av Gabriele Sandris död.

Jag skrev om det i samband med derbyt, när Romas curva sud höll upp en banderoll om att Gabriele var en av dem (trots att han var laziale), men hans namn ekar alltså inte bara i Rom.

Inters curva nord hyllade årsdagen – och i kväll höll Torinos curva Maratona upp en banderoll med texten 11/11 -07, noi non dimentichiamo. Vi glömmer aldrig.

Det är viktigt och vackert att de gör så, att kulan från Luigi Spaccatorellas tjänstevapen inte glöms bort och att misstron mot ordningsmakten lyfts upp både igår, idag och imorgon. Allt detta är en del av det jag tragglat, samtidigt som jag försökt att inte låta högtravande: att en fotbollsklubb är mer än bara ett gäng som gillar läderbollar och stolpe-in, att det faktiskt kan vara en av få gemenskaper i en tid som dyrkar individen.

Rättsprocessen mot Spaccatorella kommer att ta fart i mitten av januari. Men jag kan också tycka att i alla fall någon borde texta en banderoll ett par veckor senare – för att hedra Filippo Raciti, polismannen som mördades i Catania 2007.

Lösningen på förtroendekrisen i Italien är inte så enkel att det räcker med att måla världen i svart och vitt och dra ett streck i mitten. Myndighets- och polismakten är ett problem, supportervåldet ett annat. Det räcker inte att markera mot det ena.

Och med den förnumstiga tonen går jag och lägger mig och ser fram mot en förmiddag med världens i särklass godaste – och hemligaste – kaffedrink på Puccinis gamla stamställe Bar al Bicerin i Turin. Åherregud, så fint det ska bli.

/Simon Bank

Impensabile. Otänkbart. Det är det med en förlust eller oavgjort för Italien som i kväll tar emot Montenegro på Stadio Via del Mare (havets väg, tjusigt namn) i syditalienska Lecce.
Lippi har ju kallat in Quagliarella i stället för avstängde Toni. Q får dock troligen inte starta utan det lär bli Pepe, Gilardino och Di Natale på topp.
Italien fick som bekant, precis som Sverige, bara 0-0 i lördags. Inte fy skam mot Bulgarien borta, men inte heller nog för att mätta de italienska fotbollsgamarna och stilla deras pennor.

Apropå VM-kval så minns ni väl vad Zlatan sa om Mourinho förra veckan: ”jag har lärt mer av mig av honom på två månader än under de senaste fem åren”.
Rapporterade om det där till Italien där Zlatans ord fick stort genomslag. En av  de som reagerade var Ivan Cordoba. Ni som inte redan läst om hans reaktion får den här:
”Jag respekterar allas åsikter men Ibra ska minnas att under Mancini fick han spela och under Mancini vann han. Men det finns aldrig en tränare som passar alla spelare för oss spelare passar aldrig någonting”.
Sanna mina ord, Cordoba…

Samtidigt beklagar sig den av Zlatan så hyllade Mourinho, i en intervju med Tg5, nyheterna på Canale 5:
”I Italien finns det inte så mycket respekt för mig. Jag måste anpassa mig men tänker inte ändra mig”.

Nå, det räcker att Mourinho gör vad han värvats till Inter för: vinner. Då kommer respekten fullt ut.

/Jennifer