När Jörgen Lennartsson ska beskriva vad hans arbete går ut på så brukar han hålla fram sina handflator och väga luft i dem:

– Å ena sidan ska vi se till att utbilda spelare och förbereda dem för att bli a-landslagsspelare, säger han. Å andra sidan ska vinna fotbollsmatcher.

Någonstans tror jag att han är väldigt nöjd med vad han såg på Olympia på midsommarafton. Om han varit lagd åt det överpedagogiska hållet hade han kunnat slå ihop de där tomma händerna och säga att dagens match var en utbildning i… hur man vinner fotbollsmatcher.

Det var en fantastiskt underhållande match. Jag tycker verkligen det.

Italien visade att de fortfarande formar unga spelare som kan spela kollektivt försvarsspel bättre än några andra.
Sverige visade att vi nu har en generation fotbollsspelare som behärskar ett kortpassningsspel som faktiskt leder någonstans.
Sebastian Giovinco visade att Juventus inte är kloka om de ens funderar när Udinese vill byta till sig honom i den där D’Agostino-affären.
Marcus Berg visade i en halvlek att han är mycket mer än en sniper.
Rasmus Elm visade att han kan vara Rasmus Elm på den här nivån också.

I en halvtimma var det en komplex, rörlig match, med drag och motdrag. Giovinco flöt till vänster, till höger och som trequartista i ett 4-3-1-2, och han var farlig överallt. Sverige var vaket nog för att pressa honom med två-tre man så fort han fick bollen, och när de väl spelade så gjorde de det oftast med riktning och tanke.

Och efter den där halvtimman? Tja, då hade den vandrande vulkanen Mario Balotelli förändrat allt.

Han är bara arton år, man ska komma ihåg det. Han är fuoriclasse e bambino, som någon skrev. Överlägsen och bäbis, i samma fenomenala kropp. Målet är en tredjedel Giovincos, en tredjedel svagt försvarsspel (varför sälja sig mot en skottfint i ett läge där skottet har en minimal chans att gå in?) och en tredjedel ren jävla klasskompetens.

Utvisningen?
Det är klart att den är billig, det är klart att domaren (som var mycket svag) borde nöjt sig med en varning. Men det är lika klart att det är Balotellis eget fel.
Han hade armbågat tidigare, han hade gått in sent mot Micke Lustig, och han hade inget negativt handlingsutrymme kvar. Att då ge både en och två efterslängar är korkat på ett sätt som italienska spelare aldrig är korkade.

Wernbloom stod inte upp som en Håkan Mild. Han la sig som en mästerskapsribba under Linus Thörnblad.

I en sekund var Sverige fulare, skitigare och elakare än Italien. Resten av matchen stångade de sig blodiga mot ett Italien som hackade sönder tiden och krympte rymden. Sista 20 struntade Casiraghi helt i att tänka på anfallsspel, han plockade ut sin sista anfallare (Acquafresca) och satte in en tvåmeters mittback (Ranocchia) framför sina två mittbackar.

Vi har sett det här förut. I EM för fem år sen.

Trapattoni blev också ultradefensiv och försiktig. Han gav också upp anfallsspelet, han litade också på att hans lag skulle klara att hålla en ledning genom enbart försvar.

Trap tappade sin ledning och hånades för sin feghet efteråt.

Men om vi inte låter ett resultat stå i vägen för blicken? Då såg vi ett Sverige som faktiskt aldrig slutade spela, som aldrig trillade in i den där desperata a-landslagsvägen med osorterade lyror från backlinjen. Visst, de borde tryckt upp Wernbloom lite tidigare, möjligen kunde de låtit Bajrami fortsätta och satt in Martin Olsson som överlappande vänsterback istället – men det handlar om ändrade detaljer, inte om strategifel.

Vid dagens slut hade Sverige skaffat sig den sorts erfarenhet som gör valpar till vinnare.
Problemet var att Italien gjort den där läxan för längesen.

Och så Svennis-skalan, då:

Môcke bra:
Berg – Cigarini

Môcke, môcke bra:
Wernbloom – Consigli

Môcke, môcke, môcke bra:
Elm – Giovinco.

/Simon Bank