Efter ett par splittrade dagar är bloggen tillbaka på banan.

Eller, egentligen ligger det väl närmare sanningen att säga att bloggen mest legat hemma och grottat ner sig i the Guardians superläsning om de sju dödssynderna.

Och på tal om synder så har äntligen dominobrickorna börjat röra sig där ute.

Pedja Mijatovic får kicken av Real Madrid, exakt elva år efter att han gjorde målet som gav klubben dess sjunde Europacuptitel. AS utropar Michael Laudrup till ny tränarfavorit i Real Madrid. Leo Messi säger nej (eller kanske inte, det beror på vem man frågar om det är en anka eller inte) till ett bud på 1,5 miljarder från Manchester City. Och i Frankrike är det tränarroulette (Ricardo lämnar Monaco, Le Guen lämnar PSG, Gerets lämnar OM, Antonetti lämnar Nice, Lacombe lämnar Rennes).

Om den franska karusellen på sätt och vis är obegriplig – i stort sett alla tränare som lämnar har gjort bra jobb, och mordet på Le Guen i PSG är skandalöst – så är händelserna i Italien lättare att förstå sig på.

Inte för att jag gillar dem, men ändå.

Inter går, på klassiskt storklubbsmanér, in och köper färdigt och kvalitetsstämplat från Genoa – Motta och Milito skriver på, och det är så förbannat sorgligt. I år spelade Grifoni Serie A:s modernaste, snyggaste, charmigaste, snabbaste fotboll. I höst blir Milito och Motta spelare i mängden i en svartblå vinstmaskin. Jag är inte ens säker på att Inter tjänar på det, och serien gör det definitivt inte.

Och så Juventus, då.

Att Ranieri får lämna är inte ett dugg överraskande, the Tinkerman har blivit en perfekt transition manager, en kvalitativ tränare du ringer in när allt är kaos, som ordnar och lugnar ner och når fina resultat. Som han gjorde i Parma, som han gjort med Juve. Nu vill Juve ta nästa steg, och då behövs en annan tränarprofil.

Det chockartade är ju bara formen för farvälet, som är väldigt olikt gamla den gamla Juve-stilen. Det säger Grandmaster Moggi också.

Lo stile Juve innebär inte att man sparkar tränare med ett par veckor kvar av säsongen. Och egentligen inte att man, med italienska mått mätt, sparkar tränare särskilt ofta alls. Som en fin liten avslutning på resonemanget kan vi njuta lite av en lista jag hittade på en kroatisk nyhetssida för ett par månader sen, i samband med att de skärskådade ledningarna i Dinamo och Hajduk.
I all enkelhet – så här många tränare har storklubbarna omsatt genom åren. Lite säger det om hur välskötta de är, inte sant?

 1.  Celtic (sedan 1897) och Bayern (sedan 1965 års Bundesliga), totalt 16 tränare.
 2. Liverpool (1892) och Rangers (1873), 17 tränare.
 3. Manchester United (1878), 20 tränare.
 4. Arsenal (1886), 23 tränare.
 5. Lyon (proffsklubb sen 1950), 24 tränare.
 6. Chelsea (1905), 29 tränare.
 7. Real Madrid (1902), 42 tränare.
 8. Ajax (1900), 44 tränare.
 9. Juventus (1923), 47 tränare.
 10. Barcelona (1899), 59 tränare.
 11. Milan (1900), 65 tränare.
 12. Inter (1909), 70 tränare.

Och för att inte söla bort den kroatiska poängen:
Zdravko Mamic, Dinamos vicepresident (ni hittar honom i Guardian-knäcket, under rubriken ”girighet”) sparkade femton tränare på nio år. Hans motsvarighet i Hajduk, Branko Grgic, skickade iväg lika många på sju säsonger.

/Simon Bank

PS. Och innan ni frågar: Jesus Gil omsatte sexton tränare på sexton år. I en klubb som tidigare haft tolv tränare på 65 år. Och i Auxerre var Guy Roux huvudtränare i lite drygt tvåhundra år.

4–1 mot Roma, i Rom, och nu tänker ni att Juve blåst liv i scudetto-striden.

Det är, i så fall, inte det enda de blåst liv i.

Briljanta romanista-Malena tipsar om en solskenshistoria från livornesiska Il Tirreno.

Claudio Fontana, en 45-årig byggarbetare, råkade ut för en allvarlig olycka vid ett bygge i Vittoria Apuana den 2+ februari. Flera benbrott, en krossad bröstkog, inre skador. Koma.

En tid senare får Claudios olyckliga hustru Liduina, av en ren slump, syn på Marcello Lippi när den gamle världsmästaren står på sin balkong i Viareggio. Hon tar mod till sig, ringer på dörrklockan, och Lippi öppnar.

Liduina berättar sin hemska historia, och förklarar också att stackars Claudio är en passionerad Juventino.

Lippi lyssnar. Så dröjer det tre dagar innan han återkommer med en cd-skiva. På skivan har Del Piero, Chiellini och Buffon talat in meddelanden till Claudio.

Liduina låter sin komatose make lyssna till meddelandena… och de gör underverk. Claudio vaknar, och gör framsteg i sin rehabilitering.

– Det här bevisar att spelarna inte bara tänker på vackra flickor och på bilar, utan att de i total diskretion kan göra saker som den här, säger Lippi.

Och visst var väl det en vacker söndagshistoria?

/Simon Bank

Ett litet tillägg, i all sin enkelhet, till det italienska svepet från Napoli-Juventus:

När Gazzetta dello Sport betygsätter spelarna idag rankas Olof Mellberg som Juves bäste. Sjua i betyg, de noterar särskilt Hysén-tacklingen på Gargano, förstås.

Och i normala fall hade det inte varit så intressant alls. Men Det kan vara värt att notera just efter debaclet mot Cagliari senast. Mellberg har imponerat på många, men efter de senaste omgångarna kändes det som att han var två dåliga matcher från att stämplas som ett felköp.

Han behövde det här.

/Simon Bank

Tillbaka på hotellet efter en timmas språngmarsch från Stadio Olimpico. Gick förbi Gigi Meronis minnessten på Re Umberto. Det låg färska blommor där. Vinröda, förstås.

Har skrivit ihop en krönika om Juve–Cagliari som ni kan läsa i tidningen. Grundtesen är att Chiellinis lårskada kan vara en värre smäll än själva resultatet.

Därmed inte sagt att 2–3 mot Cagliari var en lyckad dejt direkt.

Matchen var underhållande, jag gläds mest med Massimo Cellino, Cagliari-presidenten som valde att lita på Mister Allegri även när det blåste som värst i höstas. Allegri var oprövad på nivån, det gick åt h-e i början – men presidenten vågade stå bakom honom, och nu studsar Cagliari omkring på små sardiska lyckomoln.

Så kan det också gå.

Juve? Ja, utöver det jag skriver om i krönikan är det väl bara att konstatera att de lider av att all kreativitet är knuten till Del Piero. Amauri är en fattigmans Zlatan, en fin target med bra fysik och utmäkt teknik för sin storlek – men det vore skönt om han kunde få veta vilket landslag han ska spela i någon gång, så han kan börja koncentrera sig på Juventus igen. Han har inte gjort mål i år än.

Om Inter vinner mot Torino (av alla lag) så ska det oerhört mycket till för att Juve ska komma tillbaka. Champions League är lite annorlunda, där handlar det i en åttondel mer om stabilitet och att inte göra några fel än om att göra allt rätt.
Men om inte Chiellini är tillbaka mot Chelsea kommer Juve att göra fel. Då kan de glömma en vår i Europa.

Men of the match:
•••Del Piero
••Sissoki
•Nedved
•••Canini
••Marchetti
•Cossu

Annat från stöveln: Jag hoppas att ni noterade att Fabio Quagliarella fortfarande håller på sitt maxim att enbart göra drömmål?
Här är såna han brukar göra.
Här är det sanslöst buspojkaktiga hockeyskottet från Neapel i går.

Nu är det dags för säng. Tänkte ligga och dra mig till sju, innan tåget tuffar vidare mot nya glada upptåg.

/Simon Bank

Snart är semestern slut. För att vänta in det har jag åkt iväg för att jobba lite.

Det är förstås ett gift. Fotbollen, men lika mycket resandet. Att komma någonstans där man inte är riktigt hemma, men göra sig hemma så snabbt som möjligt. Lukta, känna, se, höra, hitta en direktlänk från en stads system och sticka den som en droppnål i armvecket.

I Milano? L’Assassino och Corso Como 10. Rom? Surret av tusen mopeder på väg till Olimpico. Toscana? Doften av rostade kastanjer eller blodig Bistecca. Genoa? Havet och peston. Marseille? En snabb pizza Reine till sötlukten av öl och hasch. Bretagne? En rustik galette runt en grovkornig korv.

Sånt. Ibland säger det inget, ibland säger det nästan allt.

Nu har jag åkt till Turin, luffat från vårsol till alpsnö och läst en ung Jan Myrdal på tåget. Det kändes liksom rätt, nu när Sydfrankrike upplever sina största fackliga demonstrationer på mer än tio år och… det är lätt att glömma, men Myrdals penna kunde fanimig skriva taken av stenhus när det begav sig (”Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung”). Hur som helst, efter en kväll i Piemonte slår det mig:

I Turin förvandlas jag alltid till en tant.

Jag dricker Caffè al Bicerin (chokladkaffe efter ett hundraårigt, hemligt recept, som bara finns på ett litet café just här), bläddrar i gamla Gianni Brera-böcker, tittar på konfekt i skyltfönstren. Jag sitter rak i ryggen vid ett bord på Del Cambio, vid stukaturen, väggmålningarna, kristallkronorna, äter lammstek på linneduk, klappar en födelsedagsbambino på huvet och dricker den där sortens Barolo som väger två kilo per kilo.

Lo Stile Torino. Lo Stile Juve. Det är fint att vara här igen.

På lördag kväll får vi se Chiellini, Trezeguet och Del Piero tillbaka i Juventus. En bra kväll, mitt i en höjdarhelg.

I Tyskland trampar Bundesliga igång (och eftersom jag eventuellt kommer att döpa min förstfödde till Franck Ribéry Bank vill jag påpeka två saker apropå hans cucchiaio-miss mot Lehmann: 1. Det var hans sjätte skedstraff, hans tredje i Bayern – och hans första miss. 2. Han skrattade efteråt, gratulerade Lehmann och sa att han tänker försöka igen eftersom fotbollen måste få vara lek också), Rafa Benitez ska försöka un-crack himself mot Chelsea, Perrin kommer ”hem” till Lyon med St Etienne för ett helveteshett derby och i Toon Town ligger dimman tätare än någonsin on the Tyne inför nordöstderbyt.

I övrigt från er lilla Turin-tant:

•Gazzetta dello Sport slog rekord i onsdags.
För första gången någonsin hade tidningens hemsida över en miljon unika besökare på en dag. Fler än efter VM-finalen 2006, fler än under EM i somras. Jag misstänker att alla ville se Fantantonio dansa.

•De italienska matcherna startar en kvart sent i helgen.
Spelarfacket står bakom markeringen, till stöd för Daniele Mannini (Napoli) och Davide Possanzini (Brescia) som stängts av ett år efter att ha missat – alltså inte åkt dit i – ett dopningstest. Ett justitiemord.

•Maldini till landslaget?
En hemsida har dragit igång en kampanj för att få Lippi att ta ut St Paolo Maldini i landslagstruppen till Brasilien-matchen. Som ett slags recett-match. Vore det någon annan i hela världen hade det bara låtit som ett sätt att förringa en viktig landskamp. Men Maldini… det skulle vara ett sätt att förhöja den. Och Lippi säger i alla fall inte nej.

•Gaga, babba, Norra Stå.
Har ni följt Australian Open? Damklassen? Den rätt oestetiska fransyskan Marion Bartoli gick till kvarten, och det är skäl nog för att ge henne ordet för att berätta om sin barndom:
– När jag låg i vaggan brukade min storebror gå riktigt nära och skrika ”OM! OM! OM!”. Så det blev det första ordet jag sa, innan jag sa mamma eller pappa: OM!

De första ord jag sa? 
”Is Gascoigne going to have a crack?”.

•Mister Nastase, please.
2009 års lurigaste idrottskonstellation ska försöka sälja rumänske landslagsbacken Dorin Goian till PSG.
Geniet Ilie Nastase har lovat kompisen och Steaua-preidenten – den dokumenterat galne – Gigi Becali att försöka fixa affären när han är i Paris i nästa vecka.

•In west Philadelphia, born and raised.
Två skäl till att David Beckham vill vara kvar i Milan:
1. Han vill spela VM i Sydafrika.
2. Han vill hellre spela i en liga med en historia än i en liga där lagen inte ens vet vad de heter.

•Den nya världsfotbollen.
Undrar din lärare/fru/make/hund/livskamrat/förälder/arbetsgivare varför du spenderar timmar på internet för att följa det senaste i transferfönstret?
Grattis. Nu finns det ett bättre svar än ”Varför?! För att jag vill ha Stephen Appiah!”.
Nu kan du stolt – och tack vare hedersknyfflarna på konsultfirman Gap Partnership – förklara att det hela är en grundkurs i marknadsekonomi.
I en pinfärsk rapport har de konstaterat att transferfönstret ger en finfin bild av den moderna, globala marknaden.

•Skôler:
Till sist, några gamla finingar i repris. En vänlig läsare påminde om att det här fortfarande fanns där ute.

En del är värt att se igen. Resten? Äh, det får ni på köpet.

/Simon Bank

Om ni inte ser på Juventus–Fiorentina just nu så borde ni göra det.
Om det är så att ni inte har rätt kanal så gå in till grannen.
Om det är så att grannen inte har en tv så bryt er in i tv-affären.
Om det inte finns någon tv-affär så bygg en.

Vad jag vill ha sagt? Att ni måste se Alessandro Del Pieros målpassning till 1–0.

Marchisio gjorde målet, hans första för säsongen tror jag, men det är passningen… åh, herregud. Det finns små tekniska uppvisningar man kan njuta åt, det finns ren och skär fysisk kraft, det finns dribblingar och akrobatik och vad ni vill – men det finns inget som är så fint som att se en hjärna som verkar på ett helt annat plan än alla andra.

Del Piero vandrar in från högerkanten, hela världen vet vilka tre-fyra möjligheter han har. Kanske fem. Men eftersom Del Piero är en av de spelare som spelar sina matcher med dubbla perspektiv – en blick från planen, som alla andra, men också en blick som är utanför eller över planen – så ser han möjlighet sex och sju också.

Han vänder hela riktningen i spelet, Marchisio får bollen i steget och chippar den över Farbror Frey i målet. Äh, ni måste se det. Länk kommer här vad det lider.

UPDATE: Här har ni målet, i rörlig (så när som på Kröldrup) bild.

Annat från första halvlek:
•Det är en suverän fotbollsmatch. Högt tempo. Ribbskott för Fiorentina. Felaktigt bortdömt mål för Gilardino (offside), Jovetic kunde absolut fått straff när Mellberg rörde honom i boxen.
•Nedved ser lite Seedorf-gammal ut. Igen.
•Amauri är suverän som target- och tempostyrare.
•Frey har gjort en av säsongens mäktigaste dubbelräddningar.
•Det är fortfarande lite roligt när Fiorentina kommer och möter Juve med Gobbi på mittfältet. I Gobbi (”puckelryggarna”) är ju Juves öknamn.

Annars var det roligaste en felhörning. Efter tio minuter, just som Mellberg dragit bollen rakt upp på läktaren, berömde  expertkommentatorn i franska Canal Plus Olofs huvudspel.
– Son pied fort, tyckte jag att han sa. ”Huvudet är hans bästa fot”.
Efter ett tag sjönk det in att han sagt ”son point fort”. ”Hans starka sida”.

Inte alls lika träffande.

•••

Spurs? Jag ska inte belasta den kvoten mer i just den här bloggen, med mer än att – ur minnet – citera en sms-växling från när lottningen kom.
Niva till Bank: ”Om inte Berbatov avgör heter jag Nalle Pigg”.
Bank till Niva: ”Assist: Carrick”.

Man U v Tottenham Hotspur 2–1.
2–1 (36) Mitko Berbatov (assist: Michael Carrick)

För att vara världens mest oförutsägbara lag är det där laget så löjligt förutsägbart.

/Simon Bank

”Juve anti-Inter, Ibra super”.
Start-rubben på Gazzettans hemsida i dag. Fick sms av en av kollegorna där nere i går kväll, en svartblå sådan, och han var lyrisk över Zlatans spel och två mål som gav Inter segern mot Chievo.
Repubblicas rubrik är ”Inter, en rysning – och sen Ibrahimovic”.

Nedan ser ni toppen i italienska skytteligan just nu.
Marco Di Vaio (Bologna)    12
Alberto Gilardino (Fiorentina)    12
Diego Milito (Genoa)    12
Amauri ’Amauri’ Carvalho de Oliviera (Juventus)    10 
Zlatan Ibrahimovic (Inter)    10
Sergio Floccari (Atalanta) 8

Viktigt för Zlatan att målen flödar på. Här ser ni ett vackert gammalt Zlatan-flöde:
http://www.youtube.com/watch?v=FZdgS7GB6-Y

”Juve anti-Inter” då, vad menas med det? Ja, som ni väl redan räknat ut, att Juve nu ses som främsta hotet mot Inter i kampen om scudetton, efter segern över Milan i går kväll med 4-2. (sex mål, var det inte någon som sa att il calcio är händelselös…).
Än en gång visade Del Piero vägen och än en gång visade Amauri vad han går för.
Jag har tippat honom som skytteligavinnare och Juventus som ligasegrare, få se om jag får rätt. Det mesta tyder förstås på att Inter håller ställningarna, men när jag tippade var det magkänslan som sa Juve.
För Inter är CL-seger hur som helst viktigare denna säsong, men dit är vägen lång. Vilka som blir det kommande hindret får vi ju veta den här veckan, då åttondelsfinalerna lottas.
Var det inte förresten några som sa med stora ord, i början av säsongen, att Mellberg inte passar i serie A och skulle bänkas mestadels…?

Ranieri och Ancelotti har för övrigt, föga oväntat, lite olika syn på matchen i går.
Ranieri: ”Om vi spelar så här är vi oövervinneliga”.
Ancelotti: ”Vi stod för spelet, de för målen”.

Det blev tyvärr inget bloggat i går om Juventus-Milan trots att  webb-redaktör Jörgen Källström till och med mejlade om han gärna ville ha inlägg som de kunde lägga i topp på sajten. Vaket och bra, men jag var upptagen på annat håll.
Nyhetsredaktionen hade nämligen frågat om jag ville bevaka Aftonbladets Svenska Hjältar-galan i går kväll, på Cirkus, den som sändes i TV3. Roligt att göra något annat än sport ibland och en rakt igenom positiv journalistik, så jag sade ja. Många äkta tårar och leenden på läktarna, kyckling- och couscous på bufféfaten och en del känt folk på mingelgolvet. Träffade flera gamla vänner, bland annat Odd Molly-geniet Per Holknekt.

Ändå synd att missa Juve-Milan, men man är ju inte delningsbar.
Däremot kan jag leva lycklig utan att se Vucinics kalsonger… Har ju skrivit om tröjor som dras av vid mål förut och Plasmatis shorts vid den omdebatterade frisparken. Nu var det byxorna ner igen. Kanske en ny trend?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article3995842.ab

Matchvinnaren själv säger dock att han ”inte märkte att han stippade”.
”Jag märkte bara målet”.
Om att Vucinic blev utvisslad periodvis före målet säger han:
”Det var rätt, för allt jag gjorde blev fel, jag vet att även min bror på läktaren visslade åt mig”.

/Jennifer

Fullt upp med lucia på förskolan i dag och sen fest hos oss därefter. Tio vuxna och sju barn, vad har man gett sig in på… Nu ska här i alla fall göras hemgjorda pizzor på recept från Neapel, pizzans födelseort. Är ni sugna på recept är det bara att säga till…

Försöker dock mitt i allt fixande och EC-skrivande om Juventus-Milan att återkomma lite senare med ett inlägg inför just den matchen.

Tills vidare, en för milanisti och en för juventini, enjoy:

http://www.youtube.com/watch?v=XPE0aUB1DhE

http://www.youtube.com/watch?v=vgxTJ6nfkTI

/Jennifer

PS. Och missa inte senaste Laul Calling, klockan 12.00

En klassisk almanacka, till salu på e-bay.
Inget är som klubbarnas julkalendrar som ska ge pengar till välgörande ändamål. Som den 2004 med Zlatan & Co Juventus. På bilderna inne i kalendern fanns spelarna tillsammans med barn födda på neonatal-avdelningen på sjukhuset Sant’Anna, som Juve fortfarande stöttar. Lite roligare, och lite mer behjärtansvärt, än en vanlig almanacka.

Rapp inspelning av Laul Calling i dag, sen thailunch och lite fix på stan i det råfuktiga vädret, sen hem för dagishämtning och nu tre olika jobb. Fin ”ledig” dag.

En av de saker vi debatterar i LC är Jeglertz, ny tränare i Djurgårdens herrlag. Ett spännande val. Ni får höra med vad jag tycker i morgon, i text och i LC.
Själv ser jag med spänning fram emot den dag då en kvinna tränar ett herrallsvenskt lag. För år 2008 och framåt kan jag inte tänka mig att det finns någon man som skulle ha problem med det så länge den fotbollsmässiga kompetensen räcker till.

Heder hur som helst, till Jeglertz (i UIK fram tills nu ju) och alla andra män och killar som varje dag, runt om i vårt land, lägger timmar och timmar och timmar av sina liv på att träna kvinnor och flickor.  Det pratas ofta om de få som har problem med kvinnor som spelar boll och som man egentligen inte ska öda kraft på.
Men faktum är att utan alla engagerade fina män skulle vi inte ha någon damidrott.

Så baci, baci, mille baci (tusen kyssar) till er.

Nu jobba, jobba, jobba.

/Jennifer

Sex före match eller inte?
Återkommer till det lite längre ner. Men först lite i efterdyningarna av CL-rundan i går.

”Vi förtjänar att få Barcelona eller Manchester United”.
José Mourinho som på sitt vanliga blygsamma vis uttalar sig om lottningen till åttondelsfinalerna i CL.
Han förnekar också att man underskattade sina gruppmoståndare Werder Bremen och det stämmer nog. De problem man haft har snarare varit, som jag även skrivit om i tidningen, oförmågan att ladda om efter stormötena mot inte minst Roma och Juventus, i ligan.
The Special One utlovar ett helt annat lag i februari: ”Då ska ni få se det riktiga Inter. Då blir det synd om de som får möta oss”.
Det låter lovande, hoppas att det stämmer, jag vill gärna se Inter och Zlatan nå långt denna gång. Men skryt när du rider hem, Mourinho, talk is cheap.

Roligt, och viktigt, i alla fall är att Inter, Juventus och Roma är vidare; jag vill se de italienska lagen dominera i CL. Och det bäddar också för fina jobbresor i vår…
(Jag är också glad att Arsenal tog sig vidare, det förtjänar man och vi tittare förtjänar deras fotboll, även om den ibland blir för mycket känsla och för lite förnuft för lagets eget bästa).
Men, tillbaka till la bella Italia: Att Inter skulle gå vidare kändes mest väntat men det är Juventus och Roma som imponerat.
Trots den tuffa hösten vann huvudstadens vargar grupp A och det är mycket starkt. Det är bara att ge Spalletti rätt när han pratar om ”ett intelligent och moget Roma”.  Moget är även Juventus, med grånande men glödande Del Piero och Nedved som härförare. Sättet laget spelat på, med segrarna mot Real Madrid inte minst, är nog för att man ska börja le mitt i gråvädret.
Italiensk fotboll behöver sina lag i CL och Juve är, med sin enorma vinnartradition, ett av de som alltid känns farligast. Även om man på pappret just nu har lite för åldersstigna stjärnor. Men, som sagt ovan, det är ju dessa som levererat mest hittills…
Att det känns surt för det rödsvarta folket att mäktiga Milan står utanför är en annan sak. Tills vidare får man nöja sig med Uefa-cupen, men Milan är förstås ett lag för den största scenen.
Hoppas i alla fall att även Fiorentina blir klart för Uefa-spel i kväll mot Steaua Bukarest.

”Dåligt väder, snöalarm i norr”. Rubriken som möter en när man surfar in på il Messaggero, med centralredaktionen i Rom. Italienarna blir alltid lika tagna på sängen av snön som kommer varje år. Men det blir ju å andra sidan vi svenskar också, i alla fall här i Stockholm och söderut. Två decimeter snö och inget fungerar, trots att vi borde vara mer vana än gli italiani kan man tycka…

Roligare då med Messaggeros rubrik:
”Gärna sex före match, det viktiga är sömnen efteråt”.
Det är Sergio Parisse, italiensk landslagsstjärna i rugby, som uttalar sig i en intervju med veckotidningen Grazia. Parisse är förlovad med före detta Fröken Franrike, Alexandra Rosenfeld. Enligt Parisse är det inga problem med en privatmatch före matchen:
”Det viktiga är att få en tillräckligt antal timmar sömn efteråt”.
Hans uttalande väcker dock uppmärksamhet eftersom det här är ett ämne som det debatterats om i årtionden och även forskats om: Sex eller inte sex före match? Är det skillnad på sporter? Kvinnor och män?
Tränare och ledar tycker olika: vissa tillåter, andra förbjuder. (hur man nu ska kunna kontrollera det i de fall spelarna bor hemma).
Debatten går vidare…
Nedan, en krönika från mig om just detta, från december i fjol, då ämnet var på tapeten i en debatt som egentligen handlar om något större: vad kan man kräva av stjärnorna, vad ska de offra för sporten, klubben och fansen? Är vi för seriösa i dagens toppidrott?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1460599.ab

/Jennifer