”Vi blev rädda”.
Så säger Massimo Moratti efter blott 3-3 borta mot Anorthosis.
Starkt av cyprioterna, än en gång. Men att Inter för tillfället inte är det starka blåsvarta tåg man förväntade sig på förhand är tydligt. Eller så är det lite tillfälligt gnissel i maskineriet.
Att så mycket bygger på och kretsar kring Zlatan (fan, vilken frispark!) är förstås oerhört imponerande vad gäller honom, han är större än störst just nu. Men det gör också Inter mycket sårbart om han skulle (gud förbjude) skada sig.

Desto roligare med Romas 3-1 mot Chelsea. Inte för att jag är giallorosso men för att det var så oehört välbehövligt med en seger för Roma.
Och så fick Curva Sud äntligen sjunga igen.
Spallettis förklaring till segern:
”Vi började spela fotboll igen”.

Hett i Madrid i kväll. Jag såg Juventus-Real Madrid i Turin för två veckor sen och blir returen lika bra så kan det bli en kul kväll. Ledig dessutom.
Ranieri, han säger apropå segern med 2-1 mot Real och den fina perioden därefter:
”Den matchen frigjorde oss från vår mentala blockering”.
Få se vem som frigör vem i kväll på Bernabeu.

/Jennifer

PS. Missa inte Laul Calling på fredag, i morgon inspelning. Ni får bland annat en inblick bakom rubrikerna på Gazzetta dello Sport i Milano dit jag släpat med Jenny Modin och hennes tv-kamera.

Nå, lugna er nu Real-fans. Det är inte mina ord utan vad publiken sjöng när matchen var slut.
Det här var en oerhört viktig seger av många skäl för Juventus. Och det var en oerhört rolig match att vara på, även om jag inte är Juventina. Men om det får ni läsa mer i morgon.

Jag måste nu skriva till tidningen, deadline tickar allt närmare. Stod över en timme i Zona Mista med spelarna och sen väntade Modin utanför och vi lyckades få en taxi och skrev i den i baksäter och för mig är det nu skriva krönika i full fart som gäller efter att artikeln blev klar i taxin.

Fick i alla fall snack med Del Piero, Amauri med flera efteråt och även tränare Ranieri. Reals slokörade spelare var mindre pratglada och det kan man ju förstå…

Såg ni Del Pieros mål? Gammal, bah…

Läser vad kollegorna skrivit om Pessotto, om döden (eller i det här fallet snuddandet vid den) och det är inte utan att en rysning drar genom hotellrummet, här i Turin, mitt emot stationen Porta Nuova.
I samma ögonblick som jag läste om Pessotto fick jag nämligen samtal om att en buss lastad med Juventus-fans varit med om en olycka på väg till kvällens match.
Hittills är två döda och trettiotalet skadade. Juventus har anhållit hos Uefa om att få spela med sorgband och om att hålla en tyst minut.

Då hade jag timmen tidigare stått i den ljumma eftermiddagen, utanför pampiga spelarhotellet Principi di Piemonte (Piemontes prinsar. Piemonte är regionen som Turin ligger i. Underbart namn på ett hotell för fotbollens prinsar).
Där stod också alla Juve-fansen och Jenny Modin och jag pratade med några som rest från bland annat Rom och Kroatien. Några svenska fans kom också fram och ville prata. Ingen klubb har så många supportrar utanför sin hemstad och utanför Italien som Juventus.

Däremot har klubben, som många vet, alltid haft svårt att bli profet i sin egen hemstad där Torino förblir det mest älskade laget. Även om man aldrig lyckats att bli det stora, vinnande Torino, Il Grande Torino, som man var före Superga-kraschen.
Här kan ni läsa lite mer om den olyckan, berättat av en god, vis vän som sett det mesta  livet och döden och fotbollen under sina snart 80 år.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article423535.ab

Jag visade Jenny Superga-berget där Il Grande Torino utplånades och berättade historien.
Från min plats på pressläktaren i kväll, när Juventus och Real Madrid går ut på planen, Juve med sina sorgband på, kommer jag att ha perfekt utsikt över berget.
Som alltid är döden där, mitt i livet.

/Jen

Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank

Så där ja. Tillbaka i hotellobbyn här i Göteborg, med Simon mitt emot mig och varsin dator framför oss. (Nej, drinkarna kommer senare). Det känns som det år som gått sen vi senast satt här bara flugit iväg.
Nu jobbar vi på här, efter avklarad föreläsning med vår Rosa Halvtimme på Bokmässan. Senare i kväll är det mingel med kultureliten som ägnar sig åt rätt mycket pickmätning, ju mer desto längre kvällen lider…
I dag är egentligen bästa dagen på mässan, med bara branschfolk. Förstå mig rätt,, det är alltid lika roligt att träffa allmänheten, men det blir väldigt mycket folk och väldigt lite syre på mässan, särskilt lördag, söndag.

En trevlig kille från Ljungskile Folkhögskola, där för övrigt legendaren Laul gått, kom fram och ville intervjua mig lite om serie A och varför italiensk fotboll är så missförstådd i Sverige. Jag ställde naturligtvis upp även om jag dock vill hävda att det där är lite av en myt. Visst får Premier League för mycket utrymme i förhållande till serie A, men någon italiensk martyrroll vill i alla fall inte jag ta på mig.

Det har skrivits om fula matchtröjor här på bloggen. Snygga då, vilka är läckrast? Personligen är jag väldigt svag för randiga tröjor. Milans, Inters, men framför allt Juventus. Romas dräkter guld-året 2001 var också to die for.
Men randigt är ändå något visst. Här i stan är det ju blårandigt som gäller, ja, i alla fall för största laget.
Men, som sagt, bianconeri är vackrast i mina ögon.
Säg gärna emot mig och ge mig era finaste tröjor!

Ni vet väl förresten hur Juve fick sina zebra-ränder? Ni som inte vet det kan läsa nedan, saxat ur ett av mina Juve-dokument för några år sedan:
Den gamla damen Juventus var länge lillasyster bland  Turins lag; FC Torinese, Audace Torino och Ginnastica Torino. Hon växte dock till sig och vann 1905 sin första scudetto. Hon fick också nya kläder – av misstag. Den engelske företagaren och supportern John Savage beställde nya tröjor till laget, från en fabrik i Nottingham. När de anlände var färgen fel: vit- och svartrandiga istället för rosa. Laget hade inte råd att byta och i dag är ”bianconeri” ett begrepp.