Ja, hörni. När semestern tagit slut, Medelhavet gömmer sig i grått, det är ett par timmar kvar till nästa match och ett par timmar sen transferfönstret slagit igen bakom alla Keanes, Arsjavins och Kakás – vad gör man då?

Tja, man ser framåt och bakåt samtidigt.

Man konstaterar att många och mycket var bättre alldeles nyss – och att de vet om det själva.

I förrgår var jag i Milano, medan a bunch of City lads dedicerade this next song to signore Kaká.

Och med det drar vi igång våren och går vidare.

/Simon Bank

Zlatan valde rätt gala, det kan man lugnt säga…
Efter storslammen på Idrottsgalan i fjol dominerade han istället totalt ikväll på den italienska fotbollens Oscarsgala.
Bäste utlänning och bäste spelare totalt. Samt vackraste målet 2008. Tunga, tunga utmärkelser. Mer om dem i morgon i tidningen.
Stilfullt för övrigt av Zlatan att komma ihåg att tacka även Roberto Mancini, som ju var delaktig i högsta grad i segrarna.

Pratade nyss med Nicola Cecere nere bland italienska kollegorna på Gazzetta dello Sport, om Zlatan men också om en annan stor spelare, den som vår Z snuvade på priser i kväll: Kaká.
”Vi fick veta för fem minuter sen att Kaká stannar, man sa nej till Manchester City. Ingen kunde tro det, men så blir det. Berlusconi har precis lämnat beskedet”, sa Nicola.
Stora nyheter både för Inter- och Milan-redaktionerna alltså, inga problem där att göra tidning tills i morgon.

Inte för oss heller.

Så därför nöjer jag mig med att nu säga: a domani, hörs i morgon,

Jennifer

Dags för minicomeback i bloggen, ett fint litet avbrott i semestern – och ni undrar förstås varför.

Är det 1) för att kommentera världsfotbollens intressantaste helg på länge?, 2) för att lämna en närvarorapport från miljard-geschäftets Milano? eller 3) för att korrigera Erik Niva?

Javafan, det ena utesluter ju inte det andra.

Milano är sitt januari-jag, med japaner och långbenta modeller och barnfamiljer som rökandas sig genom vinterkylan på jakt efter reafynd. Och i kväll spelas alltså en match som innehåller fler stora symbolfrågor än en match gjort på evigheter i den här ligan.

David Beckham gör hemmadebut (innan han åker hem till Armani på middag) och Kaká möter sitt rödsvarta folk innan han bestämmer sig för om han är en fotbollsspelare eller en pesetero på väg till Manchester.

Att Milan-fiaskot Gilardino möter sitt gamla lag igen är en stor sak, men han kommer nog inte att vara den som ”drar till sig alla blickar”.

Shejk Mansours vulgära Kakábud öppnar så många dimensioner i diskussionen om den moderna fotbollen/ekonomin, jag utvecklar ett par tankar i morgondagens tidning – men tänkte redan nu dra fram en sida.

I dagens Corriere dello Sport ställer tidningen en intressant fråga till tre romanisti, tre interisti och tre juventini: Skulle NI vilja sälja era symbolspelare (De Rossi, Ibrahimovic, Buffon) för 800 miljoner eller en miljard?

Svaren är de väntade. Man värderar symbolerna högre än pengarna, en del saker går utöver ekonomi, blablabla. Det är alltid lättare att fatta beslut när man inte behöver.

Men en av rösterna skär igenom.

Den tillhör, så klart, historiens snyggaste fotbollsmördare: Nicola Berti (jag skrev en krönika om honom häromåret, med rubriken ”Nicola Berti – you had me on hello”).

Skulle Berti vilja sälja Zlatan för en miljard?
Nej. Inte för att han inte är värd det – utan för att mänskligheten är bättre än så.
– Jag skulle säga nej, eftersom de där siffrorna är en förolämpning mot folket. Det är respektlöst.

Helvete, som jag älskar Nicola Berti.

Annars är det intressantaste ur svensk synvinkel förstås att Chiellini, Juves försvarschef, är skadad, vilket betyder att Ranieri antingen lär skicka in lillpojken Lorenzo Ariaudo, 19, på det djupa – eller låta Mellberg spela mittback igen.

Vi får se. Det finns värre saker än att spela högerback. Medan miljardbuden rullar genom ett perverterat Europa kan ni skänka en tanke åt landslagsspelare som Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe eller åt en förbundsordförande som Khalil al-Jaber Hassan.

I veckan som gick sprängdes alla fyra till döds på Gazaremsan. Det kommer att dröja innan man tänker på fotboll i Palestina igen. I Israel rullar ligorna igång idag, en vecka senare än planerat – och med flera matcher flyttade till nya spelplatser. I städer dit palestinska raketer inte når.

/Simon Bank
 

Debattens vågor går höga kring Kaká och hans framtid. Kloka ord i frågan kommer från La Stampas Roberto Beccantini. Denne menar att ”ett offer för att bygga ett nytt lag” kan vara nödvändigt och drar parallellen till Zinedine Zidane. Triumviratet Moggi, Giraudo och Bettega sålde Zidane till Real, fick otroliga 720 miljoner kronor och kunde för de pengarna bygga nytt och skörda nya framgångar. Buffon, Nedved och Thuram fanns bland de som köptes för Zidane-pengarna.

Beccantini menar att Milan nu måste göra samma sak, att man inte kan säga nej till så stora pengar som erbjuds. Sant är att Milans ros (la rosa, truppen) inte är en knopp, inte ens en blomma i full prakt, utan har blad som gulnar i kanterna både här och där. Legendariska blad, men ändå vissnande…
Rosen måste få ny kraft och det får den bara med några stora värvningar som kan finansieras med Kaká-pengarna, skriver Beccantini.
Jag är rädd för att han kan ha rätt, hur mycket det än må svida i rödsvarta hjärtan och även om Kaká själv säger att han vill stanna. Milan är ett av de lag man vill se kunna konkurrera med full kraft på den internationella scenen och hur svag man än kan vara för legendarer som Maldini så finns det en tid då det är dags att blicka framåt, då man inte längre kan skjuta upp det.

Beccantini skriver: ”Det skulle vara den första gången som Milan säljer en symbolspelare utan att denne själv föreslagit det (som med Shevchenko). Men det finns alltid en första gång”.

/Jennifer

Lite smått och gott före kvällens matcher? Okej då, vi kör ett snabbt Europa-svep och kollar vad vi hittar.

Först svaret på gåtan ”vad har Kaká gemensamt med George Foreman”?

Fel svar lyder: Båda gör allt för att stå upp.
Rätt svar har Ricky själv avslöjat för brasilianska blaskan Época: Han funderar på att predika professionellt efter karriären.

Foreman byggde ju sin egen kyrka. Kaká missar aldrig en chans att berätta om vilka under Gud är mäktig (han kan, till exempel, fixa straffar mot Chievo).
– Jag älskar bibeln och jag tycker om att läsa. Att lära mig mer om Gud och Jesus fascinerar mig, och jag skulle vilja dela det med andra människor och berätta om vad Gud gjort i mitt liv. Om jag ska predika? Vem vet.

Kaká upprepar också att han gärna skulle avsluta karriären i Sao Paulo. Men det visste vi ju redan.

•••

På ett annat, lite mindre evangeliskt tema: Såg ni tröjan som Sulley Muntari hade under sin Inter-tröja när han avgjorde italienska derbyt i lördags?
Jodå, bilden föreställde en spritt språngande naken fotomodell (som inte var hans fästmö Menaye Donkor), komplett med en slogan:
FRESH KICKS – FRESH TITS.

Var och en salig på sin tro, som Kaká skulle sagt.

•••

…och Rennes är just nu mest Petter Hansson-saligt.

Fo’ real. Petter får mycket beröm i de franska tidningarna för sitt rakryggade kaptenskap på kommandobryggan i Ligue 1:s mest överpresterande försvarslinje.

”Hansson, tête d’or” skriver France Football. ”Guldhuvudet Hansson”. Han får högst betyg av alla i matchen mot Bordeaux, en sjua – vilket, fritt översatt, betyder ”tajtare än Daniel Majstorovic strumpor”.

•••

Flyttar vi oss en bit norrut kan vi konstatera att tunga Sport+Markt i en analys kommit fram till det sensationella att Bundesliga i år drar in MER pengar i tröjreklam än Premier League.
102,9 miljoner euro mot 85,5 miljoner. Och allt är alltså West Hams fel.

Den nyheten hamnar dock fortfarande i skuggan under Thomas Metzens bidrag i kategorin ”årets Anders Frisk-pris” från Mainz-St Pauli. Det har redan dryftats i kommentarsfälten här i huset – men om ni inte sett de rörliga bilderna så har ni dem här.

•••

En grej till från Frankrike, förresten. Caens Steve Savidan har ägnat den senaste veckan åt a) att bli en av arton fransmän som debuterat i landslaget efter 30 års ålder, och b) att läsa ikapp nån gammal bok med Zlatan-citat.

Hur jag vet? Jo, när han kom tillbaka till Caens träning högg han direkt på en lagkompis med en gammal Ibra-favorit:
– När man spelar med landslaget och testar ett väggspel… så får man igen bollen!

•••

Och, sist men inte minst, lite nina-nina-ninana här på bloggen nu när Erik Niva ändå öppnat stora boklådan (och efter att ha sorterat bort 173 174 sarkastiska skämt om hans kommande debut så har jag bara en sak att säga om den: KÖP, annars skickar jag Thomas Metzen på er).

Men, till Holland.

I går släpptes en bok med titeln Voetbal in een vuile oorlog, Fotboll i ett smutsigt krig. Marcel Rözer och Iwan van Duren har skrivit den, och den handlar om VM 1978. 30 år efter finalen mellan Argentina och Holland kommer de till en slutsats: Matchen borde aldrig spelats.

– Det som folk sa då – Människor kastas ut från helikoptrar, med sina magar uppskurna. Människor försvinner – det var sant. Vi spelade fotboll på tortyrkammarna.

Leopoldo Luque gjorde fyra mål för Argentina på vägen fram till guldet. I veckan gick han ut och sa att han aldrig spelat VM:et om han vetat vad som pågick.

– Vi, folket, argentinarna och regeringen är de som kan se till att det aldrig händer igen.

Det är inte klart med översättningar ännu. Däremot är det första exemplaret redan utdelat. Det gavs till princessan Máxima av Holland, och det hade kunnat vara en flott, meningslös gest – om det inte vore för en detalj:

Máximas pappa heter Jorge Zorreguieta. 1978 kunde han följa VM på nära avstånd, eftersom han satt i regeringen. Argentinas regering.

•••

Nu ska jag se på Champions League. Och i avbrotten har jag ju lite italienska att träna på.

/Simon Bank