Snart är semestern slut. För att vänta in det har jag åkt iväg för att jobba lite.

Det är förstås ett gift. Fotbollen, men lika mycket resandet. Att komma någonstans där man inte är riktigt hemma, men göra sig hemma så snabbt som möjligt. Lukta, känna, se, höra, hitta en direktlänk från en stads system och sticka den som en droppnål i armvecket.

I Milano? L’Assassino och Corso Como 10. Rom? Surret av tusen mopeder på väg till Olimpico. Toscana? Doften av rostade kastanjer eller blodig Bistecca. Genoa? Havet och peston. Marseille? En snabb pizza Reine till sötlukten av öl och hasch. Bretagne? En rustik galette runt en grovkornig korv.

Sånt. Ibland säger det inget, ibland säger det nästan allt.

Nu har jag åkt till Turin, luffat från vårsol till alpsnö och läst en ung Jan Myrdal på tåget. Det kändes liksom rätt, nu när Sydfrankrike upplever sina största fackliga demonstrationer på mer än tio år och… det är lätt att glömma, men Myrdals penna kunde fanimig skriva taken av stenhus när det begav sig (”Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung”). Hur som helst, efter en kväll i Piemonte slår det mig:

I Turin förvandlas jag alltid till en tant.

Jag dricker Caffè al Bicerin (chokladkaffe efter ett hundraårigt, hemligt recept, som bara finns på ett litet café just här), bläddrar i gamla Gianni Brera-böcker, tittar på konfekt i skyltfönstren. Jag sitter rak i ryggen vid ett bord på Del Cambio, vid stukaturen, väggmålningarna, kristallkronorna, äter lammstek på linneduk, klappar en födelsedagsbambino på huvet och dricker den där sortens Barolo som väger två kilo per kilo.

Lo Stile Torino. Lo Stile Juve. Det är fint att vara här igen.

På lördag kväll får vi se Chiellini, Trezeguet och Del Piero tillbaka i Juventus. En bra kväll, mitt i en höjdarhelg.

I Tyskland trampar Bundesliga igång (och eftersom jag eventuellt kommer att döpa min förstfödde till Franck Ribéry Bank vill jag påpeka två saker apropå hans cucchiaio-miss mot Lehmann: 1. Det var hans sjätte skedstraff, hans tredje i Bayern – och hans första miss. 2. Han skrattade efteråt, gratulerade Lehmann och sa att han tänker försöka igen eftersom fotbollen måste få vara lek också), Rafa Benitez ska försöka un-crack himself mot Chelsea, Perrin kommer ”hem” till Lyon med St Etienne för ett helveteshett derby och i Toon Town ligger dimman tätare än någonsin on the Tyne inför nordöstderbyt.

I övrigt från er lilla Turin-tant:

•Gazzetta dello Sport slog rekord i onsdags.
För första gången någonsin hade tidningens hemsida över en miljon unika besökare på en dag. Fler än efter VM-finalen 2006, fler än under EM i somras. Jag misstänker att alla ville se Fantantonio dansa.

•De italienska matcherna startar en kvart sent i helgen.
Spelarfacket står bakom markeringen, till stöd för Daniele Mannini (Napoli) och Davide Possanzini (Brescia) som stängts av ett år efter att ha missat – alltså inte åkt dit i – ett dopningstest. Ett justitiemord.

•Maldini till landslaget?
En hemsida har dragit igång en kampanj för att få Lippi att ta ut St Paolo Maldini i landslagstruppen till Brasilien-matchen. Som ett slags recett-match. Vore det någon annan i hela världen hade det bara låtit som ett sätt att förringa en viktig landskamp. Men Maldini… det skulle vara ett sätt att förhöja den. Och Lippi säger i alla fall inte nej.

•Gaga, babba, Norra Stå.
Har ni följt Australian Open? Damklassen? Den rätt oestetiska fransyskan Marion Bartoli gick till kvarten, och det är skäl nog för att ge henne ordet för att berätta om sin barndom:
– När jag låg i vaggan brukade min storebror gå riktigt nära och skrika ”OM! OM! OM!”. Så det blev det första ordet jag sa, innan jag sa mamma eller pappa: OM!

De första ord jag sa? 
”Is Gascoigne going to have a crack?”.

•Mister Nastase, please.
2009 års lurigaste idrottskonstellation ska försöka sälja rumänske landslagsbacken Dorin Goian till PSG.
Geniet Ilie Nastase har lovat kompisen och Steaua-preidenten – den dokumenterat galne – Gigi Becali att försöka fixa affären när han är i Paris i nästa vecka.

•In west Philadelphia, born and raised.
Två skäl till att David Beckham vill vara kvar i Milan:
1. Han vill spela VM i Sydafrika.
2. Han vill hellre spela i en liga med en historia än i en liga där lagen inte ens vet vad de heter.

•Den nya världsfotbollen.
Undrar din lärare/fru/make/hund/livskamrat/förälder/arbetsgivare varför du spenderar timmar på internet för att följa det senaste i transferfönstret?
Grattis. Nu finns det ett bättre svar än ”Varför?! För att jag vill ha Stephen Appiah!”.
Nu kan du stolt – och tack vare hedersknyfflarna på konsultfirman Gap Partnership – förklara att det hela är en grundkurs i marknadsekonomi.
I en pinfärsk rapport har de konstaterat att transferfönstret ger en finfin bild av den moderna, globala marknaden.

•Skôler:
Till sist, några gamla finingar i repris. En vänlig läsare påminde om att det här fortfarande fanns där ute.

En del är värt att se igen. Resten? Äh, det får ni på köpet.

/Simon Bank

Vad säger ni – ska vi avsluta arbetsveckan med lite planlöst listande?

Det här är ju veckan när l’Équipes helgmagasin kommit ut med sin årliga lista över Frankrikes populäraste idrottare – och det slår mig varje år att jag saknar en sån i Sverige. Jo, vi har Jerring-priset som väl är lite av en popularoitetstävling, men inte bara. Den idrottsliga dimensionen förstör det priset litegrann om det är ren och skär kärlek man är ute efter.

Fransmännens älsklingar 2008:
1. Thierry Henry (fotboll)
2. Franck Ribéry (fotboll)
3. Laure Manaudou (simning)
4. Tony Parker (basket)
5. Sébastien Chabal (rugby)

Henry älskas för att han är den störste representanten för den största sporten. Ribéry för att han… är Ribéry. Manaudou har fått sig en törn av alla såpaaktiga skandaler, men är ändå det närmaste Frankrike har en Sanna Kallur. Tony Parker är dyrkad mest av unga kvinnor och Sébastien Chabal är en extremt karismatisk jäkla hjälte, trots att han inte ens platsar i landslaget längre.

Så, min fråga till er är helt enkelt – vilken svensk idrottare gillar ni bäst? Strunta i om de spelar för Juventus eller är tredjeryttare i fälttävlanslaget, strunta i om de vunnit VM eller blivit sist i hockeyallsvenskan.

Kort och gott: Who do you love?

Min röst? J-O Waldner, en viskning före Alshammar och Ibrahimovic.

/Simon Bank

Empati nu. Om ni följt ett lag intensivt i 50 år, från en mästarepok till division fyra, och sedan tvingats stanna hemma när ditt favoritlag – mot alla jävla odds – råkar stå ett par centimeter ifrån årets skräll…

…hur skulle du må då?

Jo, tack vare det fenomenala verktyg som heter Youtube så vet vi det.

Du skulle må precis så här.

Chelsea–Burnley förändrar inte världen, men just den här kvällen förändrade den en liten del av den. Football. Bloody hell.

/Simon Bank

http://www.youtube.com/watch?v=MdjOo4rj66c

Gilardino & Co i all ära. Inför Fiorentina-Inter i morgon kväll kan jag ändå inte låta
bli att minnas den store, store… Ta er gärna tid att njuta en stund av länken ovan.

Kanske är Fiorentinas rätt modesta arena på något vis också en av de vackraste för mig, om jag nu ska bli kvar i Florens och samtidigt knyta an till Simons tidigare inlägg.
Vacker därför att den första kärleken är något speciellt, för att jag förälskade mig i Italien när jag som 17-åring spelade skol-VM just i Florens 1989, för att jag såg VM 1990 med Florens som bas och för att min förste italienske pojkvän bodde i en tusen år gammal villa med kapell i ena hörnet, rakt ovanför vackra Curva Fiesole.

Annars är Estádio da Luz, ljusets arena, i Lissabon en av de vackraste ädelstenarna i smyckesskrinet där jag samlar mina arenor. Säkert också för att den skimrar av så fina minnen, av EM 2004 och våra upplevelser där. Den stora fotbollen, den varma gemenskapen, de galna stunderna. Där såg jag Beckham missa sin straff mot Portugal i kvartsfinalen innan vi for ner i hettan till Algarve och såg Sverige slås ut av Holland, där såg sen Grekland besegra Portugal i finalen och vinna hela EM.

Eftersom jag älskar små, undanskymda arenor, där man fortfarande kan känna lite av fotbollens gamla själ, lyfter jag också gärna upp den lilla oslipade diamanten Rugby Park i skotska Kilmarnock. Där såg jag Henke Larsson spela då jag jobbade som London-korre och mer eller mindre hade klippkort på flyget London-Glasgow.
Sedan lokaltåg till Kilmarnock, de grönvita fansens sånger om Henke, en liten pint på den luggslitna puben för att känna stämningen och så matchen med en fotboll som faktiskt, vidhåller jag, är bättre än sitt rykte.
Kilmarnock ligger för övrigt trea just nu, efter Celtic och Rangers (vilka annars…).

Sköna minnen för en som just nu ligger nerbäddad och inte förmår mycket annat. Sjuk och missade min vanliga medverkan i Gomorron Sverige i går, missar Laul Calling på torsdag, missar att åka till Kalmar onsdag-söndag och följa allsvenska slutspurten där.
Men då jag i fjol misskötte en förkylning så illa att det ledde till lungröntgen och annat, efter att jag åkt sjuk med landslaget till EM-kval i Lichtenstein och Madrid och sen närapå hostat livet ur mig uppe i iskalla Gävle på Gefle-Dif, så har jag lärt mig en läxa. Därför: sängen. Även om jag har otroligt svårt för att inte göra någonting.
Under kvällen har jag i alla hjälpt la bella Miss Modin att översätta tv-inslag som vi gjorde nere i Milano och Turin förra veckan. Då solen sken och jag var frisk…

I morgon kväll blir det just Fiorentina-inter på tv. Passande nog har Viola namnsdag…
Men trist med Gilardino och ännu tristare med Adriano som äntligen verkade vara på väg åt rätt håll med Mourinhos ”vatten och bröd och god sömn”-recept.
Nu svarar Mourinho istället att den som sviker honom ”har en lång väg att gå” för att vinna tillbaka förtroendet.
Förståeligt nog, på den här nivån är det ingen lekstuga. Och är det någon man inte ska svika så tror jag att det är The Special One.
Svårerövrad kärlek är oftast den lättast förlorade.

God natt åt alla och till sist en tanke åt alla de som förlorade någon i den stora branden i Göteborg. I morgon är det tio år sedan. 63 unga människor miste livet. Andra lever med livslånga skador och med saknaden efter de som inte undkom.
Jag förstår inte vart de tio åren tagit vägen. Jag minns som om det var i detta nu telefonen som ringde vid 04 på natten. Jag var 26 år, nyhetsreporter på Expressen och nyhetschefen Thomas Mattson ringde och sa att minst 60 ungdomar var döda och att man chartrat ett plan ner till Göteborg som skulle lyfta så fort Bromma flygplats öppnade och att jag var en av de man ville skicka ner.
”Det kommer  nog att bli otäckt, det är frivilligt att åka”, sa han.
Jag åkte. Det kan låta underligt för oinvigda men är du journalist vill du skriva om även det värsta därför att det är också ofta det viktigaste.
Så jag åkte, vi skrev till extraupplagan och lämnade text innan vi knappt hunnit landa. Jag hann inte skriva själv utan läste in min text på telefon medan någon i Stockholm satt och skrev in mina ord och jag minns hur pulsen skenade och tungan slant, medan jag trevade för att sätta ord på det ofattbara: den lilla dörren där alla försökt ta sig ut, den helt urbrunna lokalen, högen med sotiga skor som ingen mer skulle bära, ett hårband i en pöl med askvatten och över hela scenen en stor, tom tystnad.

För några år sen svarade jag en IFK-läsare på ett av alla tusentals mejl vi får och där man  tar sig enorm tid att svara men självklart ändå inte har mer än någon minut per mejl om man ska hinna med alla. Minns inte vad det gällde, men jag svarade något om Gbg-branden, att det finns större saker än fotboll.
Det svaret retade gallfeber på vissa blåvita fans och jag kallas fortfarande för ”arrogant” av vissa av dem. Deras problem mer än mitt, men jag skulle aldrig medvetet vara arrogant mot läsare, försöker att svara vettigt även om jag numera inte läser anonyma eller grova mejl, det finns ingen anledning. Men medvetet arrogant, aldrig.
Däremot är det självklart så att, trots att jag själv fortfarande grämer mig över vissa idrottsliga förluster, både egna samt olika klubblags och Sveriges i diverse sporter, finns det förluster som går långt utanpå de man upplever i fotbollen och idrotten.
Det inser alla som inte gör sig dumma eller har ett extremt kargt och rubbat känsloregister.
Inte minst i vårt yrke försöker jag att tänka på det, när man ibland riskerar att gå för hårt fram: du är först och främst människa, i andra hand journalist.

Så, nu dags för lite febernedsättande och därmed bjuder jag er, än en gång, godnatt.

/Jennifer

http://wwwc.aftonbladet.se/ljudbildspel/diskotekbranden1/

http://www.angelfire.com/wy/brandkatastrofen/

Källa: Expressen den 31 oktober 1998

Efteråt är allt för sent.
Efteråt är allt ett sotsvart utbränt rum,
våt aska och en hög med skor.

Platåskor, stora gympaskor och vita sandaletter.
Överallt ligger de, ensamma, utan sina ägare.
Det är bara alltför lätt att föreställa sig hur det varit.
Dagen efter, i de tomma svarta rummen, där 63 unga flickor och pojkar
dog, finns skräcken och sorgen målad överallt.

På de sotiga väggarna, i brandmännens slutna ansikten,
i en rosa hårsnodd i golvets blöta sörja.
Här dansade de alla bara för några timmar sedan,
en förväntansfull flicka hade satt upp håret med en glitterrosa snodd.
Nu ligger den i ask-vattnet, en tyst vittnesbörd om en flicka
som kanske inte finns mer.
Fönstren är oseende ögon, gapande tomma mot dagen utanför.
Röklukten finns ännu överallt, sticker i lungorna, tårar ögonen.
De spruckna väggarna där gul isolering vällt ut berättar om brandens
fruktansvärda, oerhörda kraft.
Kriminalinspektör Stephen Holmberg duckar för en förvriden stålbjälke,
säger att allt måste ha gått mycket fort.
– Det har bildats rökgaser och när de antänds blir brandförloppet
explosionsartat.
Han blickar ut över det som i torsdags kväll var ett dansgolv med
festsugna tonåringar, och ser trött ut i ögonen, säger lite tystare:
– När elden tar fart kan det snabbt bli en 600 grader och ännu varmare än
så.
En brandman kommer IN med en stor dammsugare och börjar suga upp det
svartgrumliga vattnet. Vid hans fötter ligger en keps med amerikanska
flaggan på.
Och i en hög vid ingången, och hela vägen nerför trappan, ligger skorna.
Grova killkängor och lite mindre tjejskor. Många är platåskor i Spice
Girls-stil.
När statsminister Göran Persson besökte katastrofplatsen var det alla
skor som fick honom att verkligen förstå, att börja känna. Efteråt
pratade han om de övergivna skorna.
”Golvet var fyllt av skor och kängor, sådana kängor som ungdomar har, som
mina egna barn har. Först då förstår man vad som hänt. Det känns oerhört
tungt.”
I mina ögon fastnar en annan bild.
Jag ser en vit remsandal ligga lite för sig själv, mitt i trappan, vägen
mot utgången och räddningen.
Intill den ligger en söndrig ask med ob-fleur, sådana som unga flickor
som just börjat bli kvinnor ofta använder.
Tampongerna ligger utströdda som ett pärlband över trappstegen.
Asken de legat i är blöt, men fortfarande gul och man kan ännu se
mönstret av små rosa blommor på den.
JENNIFER WEGERUP
Göteborg