Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij gjorde vad Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij brukar göra, och nu ser livet sådär behagligt ut för alla vita madrileños igen.

Tredjplats i ligan betyder att Real Madrid kan koncentrera sig på rätt saker igen.
Som spelarnas tatueringar.

Av någon outgrundlig anledning var det tyst i Sverige om nyheten att marängernas läkarstab antagit en tatueringspolicy. Men bättre sent än aldrig. Ni minns ju att Fredrik Ljungberg (en känd svensk spelare som bland annat spelat för West Ham) häromåret fick operera bort en lymfkörtel efter att ha blivit blyförgiftad av en tatuering.

Det är sånt (förgiftningar, inte Ljungbergar) som Real Madrid vill undvika.

Policyn för med sig två saker.
Den första är att Madrids spelare fått stenhårda förhållningsorder om hur, när och var de får tatuera sig.
Den andra är att vi fått ett utmärkt tillfälle att analysera det här med fotbollsspelare och deras tatueringar.

Vad är grejen, egentligen?

Grabbar ur medel- eller underklass blir gazinljonärer på att spela fotboll, men plötsligt lösgörs en inre drift efter att se ut som kåkfarare och dokusåpadeltagare.
Mode? Trender? Genetik? Otur (ja, vafan, en del av Materazzis gaddar kan inte förklaras på annat sätt)?

Jag konsulterar James C Tates och Britton L Sheltons undersökning av amerikanska College-studenter  (Psykologiska fakulteten vid Middle State University).

Tate/Shelton kom, efter noggranna intervjuer, fram till att tatuerade ungdomar hade klart lägre värden för ”välbehag” och ”skötsamhet, pliktkänsla” men klart högre värden för ”behov att vara unik”.

De mår alltså dåligt, är dåliga på att sköta sig och vill gärna sticka ut. Det förklarar kanske Adriano, men resten då?

Anyhow, forskarna underkände den statistiska säkerheten, så vi får nog leta vidare.

Mitt eget, otatuerade bidrag till forskningen är en tatuerad drömelva. Dig it, do you?

Logan Bailly, Genk.
Han är inte bara Belgiens blivande landslagsmålvakt. Han har dessutom ett ryggkors som lär vara det enda belgiska landmärke som syns från månen.

—
Sergio Ramos, Real Madrid.
Föräldrarnas initialer, turnumret sju, syskonsymboler, kinesiska tecken bakom örat, ett troll med en fotboll, motton och minnesmärken för offren vid terrorattackerna i New York och Madrid. Det är ett jävla under att han hunnit bli världens bäste högerback.

Jonathan Woodgate, Tottenham.
Poeten Woodgate (som framgångsrikt gestaltat mänsklighetens ångest med sitt backspel i höst) har skrivit en dikt som täcker halva ryggen:
”The darkest moments of our lives are not to be buried and forgotten, rather they are a memory to be called upon for inspiration to remind us of the unrelenting human spirit and our capacity to overcome the intolerable”.
Good thing he can kick a ball. Kind off.

Fabio Cannavaro, Real Madrid.
Barnens namn, en samuraj, en sol, hustruns namn. Ni vet, vanliga grejer.

Marco Materazzi, Inter.
Hade gärna berättat om alla hans gaddar. Tyvärr sätter det begränsade utrymmet på internet stopp för den saken.

—
David Beckham, LA Galaxy.
Det sista han gjorde innan han lämnade Manchester var att tillbringa två dagar hos tatueraren. Hans största merit är hindu-skriften som stavat till ”Victoria”. Eller, till ”Vihctoria” om vi ska vara petiga. Skit samma, ingen fattar ändu hindu i Hollywood.

Lucho Gonzalez, Porto.
Han har ett tiotal. Min favorit är den som föreställer Diego Maradonas autograf.

Guti, Real Madrid.
Han har en tribal. Vad trodde ni?

Steve Sidwell, Aston Villa.
Kan ni komma på ett enda skäl till varför man inte skulle tatuera in de 101 orden från sitt äktenskapslöfte, kompletterat med ett gigantiskt krucifix, över hela ryggen? Tänkte väl det.

—
Djibril Cissé, Sunderland.
Söndertatuerad. Hans favorit är ängelvingarna på ryggen, och lilla dotterns namn i nacken. Förstås.

Wayne Rooney, Manchester United.
Har – bland mycket annat – ”Just Enough Education To Perform” tatuerat på armen. Enligt honom själv är det en hyllning till (Leeds-fansen) Stereophonics. Enligt alla andra är det hans CV.

/Simon Bank

Apropå Richard Money så är det värt att framhålla att han redan varit huvudtränare i Newcastle en säsong.
Newcastle Jets, that is.
I Australien.
Han kom dit, tog laget till semifinal, men fick kicken (efter ”mutual consent” som det heter) bland annat för att Jets spelade för trist fotboll. Så jo, han ska nog klara sig fint i Toonland.

Men jag tar inte upp det här för att retas. Jag tar upp det för att skriva om en intressant trend i australisk fotboll. (Det här är alltså inget för er som tycker att ”intressant trend i australisk fotboll” är ett oxymoron)

Vad betydde det egentligen för inhemsk aussie-fotboll att landslaget 2006 kvalade in till sitt första VM på 32 år?

Det betydde att Guus Hiddink blev gud, förstås. Men också att självförtroendet i klubbfotbollen, tron på det egna kunnandet, växte sig stort och starkt. Paradoxalt nog var det en utländsk tränare som fick Australien att tro på Australien.

Hur det yttrat sig?
Säsongen 2005-06, när Money styrde Jets, tränades fem av åtta klubbar i A-league av utlänningar (och Perth Glory av utomjordingen Steve McMahon).
I dag, tre år senare, tränas sju av åtta klubbar av aussies och den åttonde av en nyzeeländare – och just den klubben (Wellington Phoenix) är från Nya Zeeland.

That’s all for you A-league lovers. For now.