Det finns, som bekant, saker som inte går så bra ihop med fotboll.
Indien.
Jean-Alain Boumsong.
Ernst Brunner.

Till listan lägger vi nu ”Remembrance Day”.

Ni är kanske bekanta med hur översvallande framför allt England hedrar alla dem som gav sitt liv och mer under krigen? Det är tysta minuter, ceremonier, och knallröda poppy-blommor på varje kavajslag (efter vallmoröda stridsfält, en symbol för alla som dött i fält).

I går var det 90 år sedan krigsslutet i första världskriget, och i söndags hölls stora ceremonier runt om hela landet.

I Scarborough också. Problemet var att minnesmonumentet vid Oliver’s Mount ligger alldeles bredvid fotbollsplanerna där alla Sunday League-lag spelar sina matcher.

Och det gick som det gick.
– Det skreks och svors, till och med när prästen läste bönerna. Jag skämdes så. Jag går upp dit varje år för att lägga en krans och minnas grabbarna jag förlorat. Det kändes fruktansvärt, dundrar Peter Parkinson, vice ordförande i Scarborough-avdelningen av Royal British Legion.

I dag har fotbollsspelarna fått be om ursäkt, gång efter annan. De hade ju, när allt kommer kring, kunnat bryta matchen ett litet tag.

Åtminstone under de två tysta minuterna.

Just det: Jag glömde en sak. Norr om gränsen fick Celtic kritik för att det applåderades under den tysta minuten före matchen mot Motherwell i helgen. Det utlöste en debatt om hur man egentligen ska fira tysta minuter på fotboll.
Applådera – som i Italien?
Eller vara helt tyst – som man alltid gjort på öarna?

Jag är lite kluven själv, men lutar åt att applåderna är lite mer effektfulla, att det känns bättre att skicka ett ljud än en tystnad till himlen. Men ni får gärna omvända mig med bättre argument.

/Simon Bank

…och jag måste tillstå att jag är besviken på er. Om vi ska åka på den där klassresan nästa år så får ni ta och anstränga er lite framöver.

Supersoldaten heter, förstås, Petter Hansson. Nästa gång Vinnie Jones söker upp er med den där gamla frågan ”skulle du helst vilja ha mig eller Lineker bredvid dig i skyttegraven?” så ska ni stirra honom stint i ögonen och väsa fram:
– Ingen av er. Ge mig den där blonde psykopatbacken i Rennes, han som ser ut som en peroxidblekt Gary Busy på speed.

De två Knasen-epigonerna är Mikael Nilsson och – lite oväntat – Olof Mellberg. Enligt obekräftade uppgifter fick Olof sluta efter att ett kort, halländskt befäl börjat skrika om att han siktade för högt och långt med sitt eldunderstöd.

Slutligen, han som filmade sig ut ur lumpen efter tre veckor (en inte föraktlig del av hans tatueringar handlar om hans erfarenheter av kriget) är ingen annan än Christian Al-Chip Wilh El M’sson.

Ingen med alla rätt. Bakläxa på er allihop. I nästa vecka lottar vi ut en isländsk bank.

/Simon Bank

Läget?

Jodå. Världsekonomin kraschar, Spurs också, landslaget är en skada till från att kalla in Ölme och en bit bort står USA och Iran och stirrar varandra stint i ögonen.

Det knallar och går.

Om ni är som jag så behöver ni nåt att roa er med, och jag hämtar det från kommande numret av Värnpliktsnytt – en bibel för oss gamla fallskärmsjägare.

Värnpliktsnytt avslöjar helt enkelt vilka av dagens landslagsspelare som gjort lumpen, och sanningen är både roande och lite överraskande.

Så vad säger ni? Ska vi köra lite gissningstävling?

Okejrå.

1. Vilken ordinarie landslagsspelare var en grym soldat i lumpen, med 8-9-10 i betyg?
2. Vilka två andra, ordinarie landslagsspelare har fullgjort sin värnplikt?
3. Till sist: Vilken ordinarie landslagsspelare var inne och vände i lumpen i tre veckor innan en skada (ehrm) satte stopp?

Svara bland kommentarerna. Bäst svar vinner ett amerikanskt stridsflygplan.

/Simon Bank

*Rolig krönika i dag i La Repubblica, om partiska tv-kommentatorer.

*Trezeguet lyckligt opererad men olyckligt borta fyra månader från Juventus. Kan bli kostsamt.

*Sassuolo, Albinoleffe, Salernitana  och Grosseto, där har ni kvartetten som toppar serie B. Säkert mer sevärda matcher där i kväll än den allsvenska jag såg. Som i och för sig hade sina poänger. Men man ska aldrig jämföra äpplen och päron.

*Ska med intresse läsa Niva om Kosovo. Under mina år som nyhetsreporter och korrespondent skrev jag om många fruktansvärda saker som brandkatastrofen i Göteborg, Linate-flygolyckan, bomben i Soho, en rad mord (ofta på kvinnor), hiv-mannen. Med mera, med mera. Det tog på en i längden, någonstans blir det onda kvar inom en.
Dock hann jag aldrig bli utsänd i krig. När jag hört min man berätta om sina upplevelser som utsänd under krigen i Bosnien och just Kosovo kan jag dock känna att jag är glad för det, på sätt och vis. Man vill bevaka viktiga, angelägna saker. Men krig är krig och fasansfullt bortom fattningsförmåga.

*Apropå fasansfullt så fastnade jag en lång stund i RAI:s special-dokumentär om domarna Falcone och Borsellino, som dödades brutalt av maffian.
Deras minne och mod lever dock kvar.

*Neapel har sin egen maffia, Camorran. Har just läst ut Roberto Savianos otäcka, skarpa Gomorra, om Camorran och dess långa tentakler som når
runt hela världen, inte minst den finansiella. Rekommenderas.

*Kanske kan en sådan bok också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom,
kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor. Nu är de portade från alla bortamatcher resten av säsongen.
Hade jag varit en hederlig vanlig suppporter hade jag varit mer än sugen på vendetta på idioterna…
Det har faktiskt också, bland de mer normala Napoli-fansen, pratats om att ersätta TrenIItalia (Ferrovie dello Stato, italienska SJ) för skadorna.
Repubblicas Carlo Bonini hade i dag en mycket målande artikel om snabbrättegången mot två av fansen.

*Hög tid att skriva morgondagens krönika och sen ta natt.