En straffmiss, en otäck skada, inkastade mynt, ösregn och en missad chans igen.

Leeds United är kvar i League One. Millwall spelar kvalfinal till the Championship. Efter elva raka vinster på Elland Road misslyckades Leeds i säsongens viktigaste hemmamatch.

De pressade och stressade, men David Forde var ett monster i Lejonburen och Zak Whitbread var bäst på plan. Leeds kom ingenvart. Ett förlorat år till. De få Millwall som rest upp fått resa upp fick sjunga We’re going to Wember-lee.

Och Leeds? Hur agerar fans som fått en smäll till på käften, som upplevt ett nytt förlorat år, en ny förlorad säsong?

Tja, de står kvar i regnet, och de sjunger så att hela världen hör:
Marchin’ on together
We’re gonna see you win
Na, na, na, na, na, na
 
We are so proud
We shout it out loud
We love you Leeds! Leeds! Leeds!

Och det finns ju nåt i det där som slår precis allt. När fans står i motvinden, i ösregnet, efter förlusten och ändå sjunger. För vad fan ska man annars göra?

Som vi tragglat om förut: Birmingham i fjol, när de förlorar mot Fulham, vet att de kommer att åka ur Premier League – och sjunger ut demonerna:
Blues go down, Blues go down, Blues go down together.
Come back up!
Win the cup!
Kick f-ck out the Villa!

Jag gillar det mer än segersånger.

/Simon Bank