Mike Ashleys ölfläckiga King Kev-tröja. Northern Rocks finanskris. Derek Llambias southern accent, Dennis Wises flin, Freddy Shepherds rufflande, Joe Kinnears hjärta, resorna till Dubai, försäljningen av Shay Given, kolet, stålet, båtvarven, Chris Hughton, manager-revolutionen, tremannakedjan, skulderna, förnedringen och förlusterna, förlusterna, förlusterna under Shearer.

Sod it.

I kväll har dimman lättat över Tyne.

Jag minns inte när jag senast satt och såg en match med den här sortens ångestklump i magen, utan att egentligen ha några sympatier för något av lagen. Newcastle United–Middlesbrough var bara den sortens svarta hål som sög in alla som vågade titta rakt mot den.

Det här handlade om allt. Om chansen att överleva. Om risken att åka ur, tappa intäkter på 700 miljoner och spela i the Championship med för dyra spelare. Om att kanske bli det nya Leeds.

Och så börjar NUFC med 0–1, ett självmål, ett snubbelmål, efter ett par sekunder.

Det går inte att väga tyngden i den situationen, i den utsattheten. En av Englands hårdast ansatta regioner var på väg att få den logiska spegeln i ett pinsamt underpresterande, imploderande fotbollslag.

1–1, Steven Taylor, en Janne Eriksson-nick.

Det fanns bara två vägar att gå med den här matchen. Antingen skulle den lägga sig ner och sova i mardrömskramper, eller så skulle den explodera. Och det var vad den gjorde. Toon var överlägset i början av andra, men det var med den sorts spel där flera hyfsade individuella prestationer sällan satt ihop i ett lyckat spel.

Boro kom tillbaka, men efter att ha retats med Newcastle i ett år bestämde sig Gud för att ge dem en vänligt utsträckt hand:

Oba Martins första bollkontakt i matchen.

Luft igen. Stötvisa, korta andetag, men i alla fall.

Och till slut – ett av alla dessa meningslösa köp får en mening. Jag har bara träffat Peter Lövenkrands en gång, för sju år sedan när han precis hade avgjort en skotsk cupfinal mot Celtic.

Han stod i en korridor på Hampden Park, och jag minns två saker. Den ena var att han var oerhört snäll och ödmjuk och tog sig hur mycket tid som helst – den andra var att han darrade i hela kroppen.

Det är inte säkert att Newcastle överlever, det är inte säkert att de hänger kvar, falluckorna finns fortfarande kvar.

Men jag skulle tro att Peter Lövenkrands darrar i kväll också.

•••
•••

Boro, då?

De hade sin bästa period i matchen just före Martins 2–1, men nu har de – för första gången på 97 år – förlorat elva raka bortamatcher.

Gareth Southgate har skrivit historia, han lär bli mannen som tar med sig Boro en trappa ner efter tio år i Premier League.

Och han vet ju hur det är, hur det känns att brännmärkas av den sortens misslyckanden.

1996, när han hade bränt DEN straffen mot Tyskland i EM, åkte Southgate iväg på semester direkt efter turneringen. Han åkte så långt från England han kunde komma, tog med sig hustrun Alison till Bali och vandrade iväg till ett buddhist-tempel mitt i djungeln, omgivet av vulkaner och sjöar.

Lugn. Harmoni. Tills en buddhist-munk får syn på Southgate och närmar sig honom med en fråga.
– You Gareth Southgate, you England penalty drama, sa munken.

Misslyckanden av den här magnituden släpper inte taget.

You Gareth Southgate, you relegation.

/Simon Bank