Det har skrivit spaltmeter redan, om bråket mellan Romas Mexes och Menez  med Lazio-fansen.
Jag ska inte skriva det som redan skrivits utan vill bara göra en reflektion över det som, enligt klubben, är den officiella versionen.
Som vissa kanske redan läst så ska en Lazio-supporter vid 03.30, då Mexes kom ut från nattklubben Gilda, ha kommit fram. Lazialen var allt annat än aggressiv, sa ”ni är Mexes, eller hur? Jag är laziale men tycker att ni är en stor spelare och ville bara framföra mina komplimanger”.
Mexes tackade och de två började prata. Sen fick andra Lazio- supportrar syn på dem och kunde inte acceptera samtal med ”fienden”. Så var det slut på det goda samtalet.

Allt det här bevisar bara det jag alltid sagt: att de flesta supportrar är bra, vanligt folk och som kan ta sin kärlek till klubben för vad den är. Sen kommer ett fåtal idioter och förstör.

Och innan ni börjar mejla om vems fel det var: alla vet att jag tycker om Lazio. Men jag respekterar också Roma, liksom alla lag. Våld är alltid förkastligt och allt snack om vem som ”började” och liknande larv hör hemma på förskolegårdar, om ens där.

I övrigt: tack för många kul och vettiga kommentarer till mitt förra inlägg. Lägger mer tid på annat (ni får se en del framöver) och mindre på bloggen så därför är jag inte lika uppdaterad men mille grazie likväl.

Gilda är för övrigt en väldigt bra nattklubb, rekommenderas om ni är i Rom. Via Mario de’ Fiori 97, ett inkast från Spanska trappan.

/Jennifer

”Vi spelade en fin match, vi gick ut på planen med styrka, balans och med bra personlighet och vi gjorde ett vackert mål, mot en motståndare i utmärkt form”.
Romas tränare Luciano Spalletti efter segern med 1-0 mot Lazio i går kväll.

Ni som kan ert Rom vet att för inte så få laziali eller romanisti är det större och viktigare, eller lika viktigt, att vinna derbyt än att ligga högt i tabellen. I dag regerar Roma i Rom och gissa om det är många ljusblå som mår direkt dåligt och gärna skulle fly stan.
Som en av mina mest fanatiska Lazio-vänner för övrigt gjorde när Roma vann ligan 2001. Han drog helt enkelt, stack till sommarhuset en vecka. Samme karl och hans fru gifte sig i ljusblå peruker…
Men fram tills nästa derby är det  nu i alla fall rödgul flagga i topp. Utöver alla känslor och all prestige var det förstås också tre oerhört viktiga poäng för hårt pressade Roma. Och laziale eller ej, jag lyfter på mina immaginära hatt för Baptista & Co.

Själv är jag, efter en ledig helg, också rätt pressad i dag. Sjukt barn, flera saker att skriva och sen Fotbollsgalan i kväll med middag och hela köret. Ska vara med i Aftonbladet web-tv live inför galan också. På kroken däruppe hänger nyinköpt klänning från French Connection, till det blir det skor från Top Shop och mina älsklings-örhängen från Fiorucci i Milano.

Men nu: jobba, jobba, jobba och vårda.

/Jennifer

Och, just det, innan vi ägnar kvällen åt att se vad den där Ibrahimovic kan hitta på (ihop med Cruz, för första gången i en startelva i år) så kan vi väl prata om Romderbyt som avgjordes tidigare i dag?

Jo.

I dag spelades faktiskt helgens första derby i Rom. Baby-derbyt. Roma-Lazio i primaveraserien, inför 3000 åskådare ute på Trigoria. Åtminstone Roma ska ha spelat med flera spelare födda -91, trots att det är tillåtet med 89:or.
Roma vann med 1-0, målet gjort på straff av Bertolacci. Nu leder de serien, tre poäng före just Lazio.

Enligt rapporterna var Roma bäst i första halvlek, medan Lazio skapade en hel del i andra. Dessutom ifrågasattes domaren kraftigt.

Derby, med andra ord. Derbyt före derbyt,

/Simon Bank

Så vann då Milan slaget om Milano. Övertygande. Säkert. Starkt.
Inter förmådde aldrig svara.
Och Lazio leder ligan.
Serie A lever och sjuder, mindre förutsägbar än på länge.

Med det nöjer jag mig för i natt, resten kommer i morgondagens krönika.

Satt länge vid köksbordet i morse och läste i DN och SvD om den finansiella krisen som sprider sig från USA som en löpeld runt världen.
Svårt att veta var och hur det ska sluta, vems fel det är från början (förutom de amerikanska investmentbankerna) och vilka som kommer att drabbas hårdast.
Som vanligt blir det väl de som redan har det svårt som får det svårare. Och de som har lånat över sina tillgångar.

I alla fall är det efter sådan läsning svårt att tycka synd om de arbetslösa serie A-tränarna, som Roberto Mancini, hur mycket jag än uppskattar honom i övrigt. Mancini har, som jag skrev om i tidningen förra veckan, fem miljoner kronor netto i månaden från Inter. Ingen dålig a-kassa.
Tänk att vara ledig med sådan lön! Vad man skulle kunna göra. Studera, resa, engagera sig i välgörenhetsprojekt…
Ändå går så många av tränarna bara och längtar tillbaka till fotbollen. Jag har pratat med bland andra Gigi De Canio och Nando Orsi om det där och om hur allt man vill är att ha ett lag, att vara kvar i fotbollens speciella värld, i gemenskapen med grabbarna  – det enda liv de här killarna känner till, ända sen unga år.

Nedan ser ni mig och Mancini för fem år sen, under ett av våra möten, då han var på väg upp som tränare och höll i Lazio. Jag hade 40 graders feber minns jag och det var 40 grader ute också, Rom i augusti. Man har mått bättre. Men vårt fotbollssnack, om hur Lazio skulle spela fartfyllt och offensivt, var mycket intressant.

Efter kollegan Nivas inlägg om lagsånger  kom jag på mig själv med att nynna på en Lazio-hymn under min löprunda. Sakta vek den höstlövsbetäckta marken undan för mina ögon och för min inre blick vajade ljusblå flaggor på Olimpicos läktare, smekta av en ljum Rom-bris…

År 2001 sa jag upp mig från mitt fasta jobb på Expressen efter nio år där som bland annat nyhetsreporter och korrespondent i London. Jag hade lärt mig mycket, men ville ut, bort, vidare – och jag längtade till Italien. Alltid Italien…
I drygt två år bodde jag så i Rom och det sista året även en del i  Milano. (Har också bott i Florens, som yngre, innan jag började på Journalisthögskolan).
Då och då ska ni få små tillbakablickar, men i dag nöjer jag mig med att delge er (tur dock att ni slipper höra mig sjunga) den sång som då betydde mycket för mig.
Tyvärr satt jag ofta på pressläktaren, men blotta minnet av de gånger jag stod i Curva Nord, mitt i det ljusblå flagghavet, och hörde ”Lazio grande Lazio”, kan fortfarande ge mig gåshud.

Jag är ingen fanatisk laziale, jag kan utan problem hylla Totti eller äta stekta, panerade grönsaker på Fricandò i rödgula kvarteren Trastevere, där ägaren har ett halsband med Roma-vargen som berlock. Jag var mitt i en stad i vilt rus när Roma vann ligan 2001, året efter Lazio, och kände inte att jag behövde fly staden, som de mer inbitna ljusblå fansen.
Tvärtom njöt jag av att fotbollsmakten för ett ögonblick åter flyttat söder om Milano och Turin.

Likväl är det något visst för mig när jag på Youtube trycker igång den sång som en gång var så speciell för mig, blundar och lämnar Bromma för Rom.
Här nedan får ni några av textraderna, fritt översatta. Det finns lite olika varianter, men jag kör denna. Det roligaste är att det är på Rom-dialekt, inte på vanlig italienska. Så om ni undrar över stavning och grammatik så är det därför det skiljer sig. Till exempel står det so, istället för sono, och ”er cuore”, istället för il cuore: hjärtat.

De ord som når just mitt hjärta mest är de om ”det är redan två timmar som vi väntar här” för de säger så mycket om hur det är att vara en riktig supporter,
om att komma i tid till stadion, samlas med folk som delar samma passion och kärlek, att tillsammans vänta på matchen som man längtat till hela arbetsveckan, stå där
i flagghavet i skälvande förväntan med hjärtan som slår i samma takt.

So’ gia du ore, che stamo qui a ’spettà,
me batte er core, cominceno a gioca’
mille bandiere, famo sventola’
entra la Lazio, lo stadio sta a scoppia’
Lazio grande Lazio…

Det är redan två timmar, som vi väntar här,
mitt hjärta slår, de börjar spela,
tusen flaggor, som vi får att vaja,
Lazio kommer in, stadion håller på att explodera
Lazio, stora Lazio…

Och i kväll börjar Champions League. Mums. Har redan en CL-jobbresa inbokad längre fram i höst.
Själv drar jag dock nu ut på annat jobb. Ett inspirerande sådant. Vad får ni läsa om  i morgon.

A dopo!