Just som Gotland och Kessiakoff utfört alldeles nya storverk i Italien så vänder vi blickarna norröver:

19.00: OGC Nice–Marseille.

21.00: Valenciennes–Bordeaux.

– Ni kan förstå att det är två klubbar som betyder enormt mycket för mig. Å ena sidan har du OM, klubben från Marseille där jag växte upp – å andra sidan har du Bordeaux, där jag utvecklades under ett par säsonger.

– Oavsett vilket, för intresset för Ligue1 är den här passionerade duellen tvivelsutan en god sak. Det är hyperspännande. Mellan de här två lagen kommer det att vara hett hela vägen. Jag tror att alla som älskar fotboll är extremt nöjda med en sån utveckling och en så oviss avslutning på säsingen, för de senaste sju åren har Lyon tagit för vana att dominera ligan.

– Det är bra för alla som älskar fotboll, men i synnerhet för mig, för den här duellen står mellan två klubbar som jag älskar.

– Jag måste erkänna att mitt hjärta slår lite mer för OM. Det är helt normalt. Marseille är min födelsestad, jag är säker på att les bordelais inte håller det mot mig. De känner väl till hur fäst jag är vid mina Marseille-rötter.

Some words from the president.

I kväll går Ligue1 in i sista sväng. OM i ett skållhett sudiste-derby mot Le Gym i Nissa la Bella, Bordeaux borta mot välorganiserade Valenciennes.

Zizou håller alltså på OM. Jag lider över att vara på fel plats. Stade du Ray tar bara in 17 000, bara 800 OM kommer vara där, Cyril Rool är skadad – men det kommer att vara ett fruktansvärt tryck.

Le Gym skulle fullkomligt älska att sätta krokben för storebror, även om det handlar mer om hetta än hat. I vintras åkte jag spårvagnen hem efter en hemmamatch, hemmaklacken BSN var där och sjöng så det skakade, när någon fick för sig att – ett par dagar bara före höstderbyt – skrika så att alla hörde:

– Allez l’OM!

Det var exakt den sorts situation som hade lett till kravaller på många ställen. I Nice leder den till hundra pekande händer mot ett busleende ansikte:

– Ta geule! Ta geule! Håll käft! Håll käft!

Det kommer att finnas ett par hundra säkerhetsvakter och poliser kring Ray i kväll. Jag tror inte att de kommer att ha särskilt stora problem.

Men jag räknar med att Marseille kommer att få det.

/Simon Bank

Jo, det är klart att vi ska fördjupa oss i Marseilles väg mot titeln. Jag tror det blir så nu, det var den sortens vändning i Lille igår.

OM var inte särskilt tryggt, de har sina defensiva problem även om det blivit bättre i vår, men de kan spela enklare fotboll sedan brunbjörnen Brandão anlände med sitt huvudspel och sin fysiska närvaro (å andra sidan så skulle Henry Bronett se ut som en expert på huvudspel och fysisk närvaro vid sidan av Valbuena).

Jag lovar er något matigt om hela OM:s säsong, från den halvdana starten via bråket med Louis-Dreyfus och vintervärvningarna och fram till den sagolika våren. Men det där kommer i tidningen vad det lider.

Här och nu nöjer vi oss, på vägen in i annat, med att konstatera att eftersnacket till Lille handlat om två saker: OM-spelare som försöker ta ner pressen (”det här är bara ett steg mot titeln, vi får inte segla iväg”) och lite sidosnack om vad som egentligen hände med Santos Mirasierra.

Ni som varit med oss ett tag kan ju historien om Santos. Därför förstår ni också varför det är intressant att han igår greps på stationen i Lille, tillsammans med två andra OM-supportrar som påstås ha förolämpat och slagit en supporter med… Paris Saint-Germain-tröja.

Det verkar inte ha varit någon stor sak, det är Santos historia som ställer till det. Han behöver inte den här sortens uppmärksamhet.

Med det lämnar jag OM och Frankrike och plockar upp ett annat litet spår som förtjänar att synas i sömmarna.

Ni vet, de där som står utanför sidlinjen, ombytta och klara men som väldigt sällan får chansen att verkligen vara med.

Nej, inte Guti. Bollpojkarna.

Inatt hände det nämligen igen – en bollpojke stal rubrikerna i Argentina.

Bottenlaget Gimnasia-Jujuyjuy kom till Buenos Aires för den tuffa uppgiften att försöka stjäla poäng av River på El Monumental.

Sånt blir inte enklare av att bollpojkarna maskar. Och det var precis vad de gjorde. River gjorde 1–0 efter en timme, tiden rann iväg, och till sluten spårade Gimnasia-målvakten Gaston Pezzutti ur. När han efter en av alla evigheter fick bollen av en bollpojke – hämtar ur Rivers ungdomslag – markerade han helt enkelt vad han tyckte om det.

Hur? Så här.

Pezzutti åkte förstås ut. River vann med 1–0. Och bollpojksfrågan dryftas återigen i argentinsk fotboll.

Jo. Återigen. Det här är ett återkommande fenomen. Bara för ett par veckor sen hände det under el Clásico Platense, derbyt mellan Gimnasia La Plata och Estudiantes.

GLP gjorde 1–0 efter paus, och sedan blev det fars och spektakel av alltihop.

6.15 in på det här klippet ser ni hur bollpojkarna tagit sitt yrke till en helt ny nivå – genom att gömma bollen bakom avbytarbänken. 7.40 in på samma klipp ser ni hur Estudiantes, tack vare en stark domare som lyckats lägga till sex minuters bollpojkebus-stopptid, lyckas kvittera när matchklockan tickat en bit över 95 minuter.

Class acts, those boys.

Inte Sao Paulo-klass förstås, ni minns ju den här matchhjälten, som lyckades få ett mål godkänt av en… eh… rätt tveksam domare.

Å andra sidan verkar bollkallarna har ett tyngre fackförbund i Brasilien. I fjol fick ju Fla-stjärnan Toro kicken efter den här kärvänliga knuffen mot en 13-årig grabb under matchen mot Nacional. 1.42 in på klippet.

De skyddar sina bollpojkar, alltså. De är kanske för att de gör mål.

Och så minns vi den här israeliska superstjärnan. How’s that for chutzpah?

I Europa har vi ju annars vant oss vid incidenter. At Spurs, we have this little cheeky bastard, som inte tyckte att 4–0 var nog förnedring för Anorthosis Famagusta.

I Rom har Spalletti instruerat fram kontinentens snabbaste bollpojkar för att underlätta Baby Romas blixtspel (jo, de spelade så alldeles nyss) och i har BarcelonaPep Guardiola tagit efter greppet för at få ytterligare tryck i Barças bolldominerande spel.

Innan vi syr ihop säcken måste vi väl kora världens bästa bollpojkar? I en bra bollpojke söker jag ungefär samma egenskaper som hos en bra målskytt. Förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, förmågan att hugga direkt utan att tveka, förmågan att kunna använda huvudet lika gärna som fötterna.

Japp. Grimsby Town it is. Världens bäste bollkalle.

Ballboys, ballboys, give us a dance.

Nu börjar vi veckan.

/Simon Bank

Erik Niva har berättat om de rasistiska glåporden mot Lyons gahnan John Mensah under matchen mot Le Havre i helgen.

Nu har Mensah själv pratat. Och orden väger. De säger en del om fotboll, en del om människan, en del om polisen och väldigt mycket om hur det är att vara ung och svart och leva i Frankrike.

Det lät ju inte som något nytt eller unikt. En packad supporter skriker vidrigheter mot en färgad spelare i motståndarlaget. Han grips, matchen spelas vidare. Inga konstigheter.

Men så lyssnar vi lite till Mensah (i dagens l’Équipe):

–          Det är första gången det händer mig. Jag vet inte varför han gjorde så. Det var en fotbollsmatch.

Han var alkoholpåverkad…

–          Det förklarar inte någonting. Han fördärvade mitt jobb. Jag tappade lusten. Efter matchen var det enda jag hade lust att göra att åka hem till mitt land, till Ghana. Glömma alltihop.

Kader Keita och tränaren Claude Puel övertygade honom att spela vidare, trots att han inte ville.

–          Tränaren förklarade att jag var en viktig spelare, att han räknade med mig. Jag gick med på att spela vidare, jag borde inte gjort det. Jag hade inte tankarna på matchen. Jag var chockad. Sen fick jag rött kort.

När jag skrev om OL-spelarnas problem med bilkörning häromdan tog jag inte upp Mensahs namn. Det fanns ett skäl. I september blev han i och för sig stoppad av fransk polis när han var ute och körde – han blev till och med bortförd i handfängsel och kastad i en cell över natten.

Skillnaden var att han inte hade gjort något fel. Han hade inte kört på fel sida, brutit mot några regler, eller varit påverkad. Han talade bara inte franska, och kunde alltså inte svara på polisens frågor.

–          Jag har inte glömt den där historien, med polisen. Jag kommer aldrig att glömma den. Men det här var annorlunda, det var på en fotbollsplan när jag utövade mitt yrke.

–          Jag ville återvända till Ghana. Fly. Få ett slut på allt. Min agent övertalade mig att stanna. Jag måste spela klart säsongen. Jag kommer att göra det, men det kommer bli jobbigt.

Frankrike är inte mycket värre än de flesta andra västeuropeiska länder när det gäller rasism. Däremot finns en medvetenhet och ett klimat för att föra en diskussion kring övergreppen. Och om inte de som har alla möjligheter protesterar – vem fan ska göra det då?  

/Simon Bank

Först av allt ska vi förstås gratulera Deportivo San Martin, som sensationellt nog blev peruanska mästare i kväll. De misslyckades med att förlora, men klarade att inte vinna, och nu är de mästare i landet som är hem för hela Englands favoritklubb.

Och här i Lyon?

Äh, ni får tåla er lite med de långa, djuplodande rapporterna från Stade Gerland och nattmanglingen mellan Les Gones och Les Phocéens till måndagstidningen. Men eftersom jag antar att många av er valde Serie A(mauri) istället så kan ni få ert OL–OM-facit i fråga-svar-form.

1. Hur många renodlade spetsanfallare har Marseille? Svar: En. Men Mamadou Samassa är oprövad och satt på bänken.

2. Hur mycket visslingar och rop möttes Hatem Ben Arfa av på sin gamla hemmaarena? Svar: Så mycket att jag fick tinnitus.

3. När förlorade Lyon senast en ligamatch hemma? Svar: November 2007. Mot Marseille.

4. Var Santos Mirasierra på plats? Svar: Har Santos Mirasierra en lustig frisyr?

5. Vad får Lyon-fansen läsa om i sin L’Équipe i dag? Svar: Inget alls, eftersom OL-fansen bojkottar L’Équipe. De tycker att tidningen driver kampanj mot deras klubb.

6. Sågs några supportermanifestationer till? Svar: Jodå, dels mot l’Équipe, men Virage Sud protesterade också mot fängslandet av Nantes-supportern Anthony.

7. Vem var bäst? Svar: Ederson, i första halvlek.

8. Vilken var dagens bästa läktarbanderoll? Svar: Lyons ”Liberté pour le coiffeur de Santos!”. ”Frige Santos… frisör!”.

Och så lite bildkalas:

Virage Nord hälsar välkommen.
Virage Sud också.

Qui ne saute pas n’est pas Marseillais.

Hatem Ben Arfa pratade i telefon, och stannade kvar i Lyon efter matchen.

That’s it and that’s that. Nu gör jag upp eld och slår läger för natten.

Tills vi hörs igen – och det dröjer nog tills 2009 – kan ni få en enfrågas frågesport.

Karim Benzema, 21, har spelat 17 matcher i Champions League/Europacupen och han har redan gjort tolv mål.

Hur många spelare i fotbollshistorien har lyckats göra så många mål, så snabbt? Hänger ni dit namnen också får ni guldstjärnor.

Annars säger jag bara god jul och det.

/Simon Bank

Ny dag, ny stad.

De där få timmarnas sömn blev nästan ingen alls. I rummet bredvid mitt hade de antingen sex eller så höll nån på att dö, så jag kunde inte somna.

Jag menar, i åtminstone det ena fallet bör man ju hjälpa till.

Sen blev det en lång tågresa genom snön igen, nu zappar jag mellan dåliga streamkanaler och väntar in Hatem Ben Arfas hemkomst till Lyon. OM kommer hit utan en enda anfallare som kan nicka (Valbuena är gullig när han försöker, han hoppar med handen först, som en Super Mario Bro) så de satsar på teknik och passningsspel. OL är nog rätt oroligt efter de senaste veckorna, de hoppas att Benzema eller Juninho work their magic.

Tips: 3–1.

Och apropå tips är jag skyldig en uppföljning på en två veckor gammal teaser.

Jag skrev om le Ballon de Plomb, blybollen, ”Det minst prestigefulla priset i världsfotbollen”, som går till den spelare i franska ligan som varit värdelös på ett närmast existentiellt plan.

Jag höll på Lyons Frédéric Piquionne, och vet ni vad?
Han vann.

Nu ska jag se andra halvlek, och slöbläddra genom Les Inrockuptibles lista över 2008 års hundra bästa skivor.

Just det, en grej till. I går valdes Lilian Thuram in i franska fotbollsförbundet. Många här tror att han är dess nästa ordförande. ”En fotbollens Obama” som de skrev någonstans.

Och just det, en grej till till. Har ni hängt med i peruanska ligan det sista? Bra det. Då vet ni att i kväll spelas en av fotbollshistoriens märkligaste matcher.

Deportivo San Martin åker till Santa-provinsen och möter Jose Galvez. Om Deportivo vinner lär de få möta Universitario i en final om mästerskapet. Om Deportivo däremot förlorar så… är de mästare redan i kväll.

Känn på den.

Förklaringen? Peruanska ligan avgörs i två delar, segrarna i de olika delarna möts i en final – men bara om de slutar topp-sju i ligan, annars blir det ingen final. Universitario vann led ett, men ligger nu åtta, tre poäng efter Jose Galvez. Som alltså möter ligaledarna Deportivo San Martin.

Dagens resultat:
Kafka–Peru 1–0.

/Simon Bank

Helgens sexistiska skämt:

Q: What’s the similarity between Simon Bank and Ashton Kutcher?
A: They’ve both spent some time in Brittany.

Jag är alltså i Bretagne, har precis liftat hem till hotellet från ett svinkallt 0–0-derby, och vill ni veta vad som förenar en clásico i Barcelona och ett Breton-derby så kan jag meddela att självaste Barça-hjälten Sammy Eto’o åkte just till Rennes för att gå på fotboll för två veckor sen.

Och man vill ju inte vara sämre än Eto’o. Alltså är jag här, äter galettes, kollar in Peters-katedralen och dricker Breizh Cola.

Breizh Cola?

Jo, ser ni, Stade Rennais har inte bara en svensk lagkapten – det har dessutom sitt lokala coke-plagiat som sponsor, under en trestegsslogan som heter duga:

Une équipe, une victoria – une boisson. Ett lag, en seger, en dryck.

Matchen då? Tja, Nantes är inte det gamla Nantes, det som jag dyrkade på 90-talet. På den tiden satt jag och farsan och räknade minuter till inslagen från Nantes-matcherna på Eurogoals. De var inte kloka, anföll med sju-åtta spelare på bredd och vann ligan 1995. Dessutom var de sjukt snygga i sina gul-gröna dräkter.

Dräkterna har de kvar, men under gamle Elmander-tränaren Elie Baup är Nantes ett lutheranskt defensivt lag på kontraktjakt. Femdubble Tour-vinnaren Bérnard Hinault sparkade igång derbyt, sen var det inte så mycket till legendariska sparkar kvar i den matchen.

Men det var underhållande ändå. Bra arena, bra tryck. Sköna, väldigt brittiska omgivningar. Och Jimmy Briand.

Helgen i Rennes har annars präglats av demonstrationer. I går var 4000 gymnasieungdomar ute och demonstrerade mot utbildningsministerns gymnasiereform…

…och på väg till matchen mötte jag Nantes ultrás som marscherade genom stan.

Veckans supporter-tema i Frankrike: Fängslade fans. Santos Mirasierra i Marseille, och i Nantes demonstrerar man för Anthony, ett fan som dömts till tre månaders fängelse för att ha bråkat med polisen. Jag vet för lite för att uttala mig om fallet, men företeelsen är intressant. Ni kan få Brigade Loires bild av händelsen här.

Och så lite bildfest:

Nantes ultras demonstrerar.

Lokala baren utanför stadion La route de Lorient. Varför krångla till det?

Nantes following.

Roazhon Celtic Kop laddar upp.

Det är förbjudet med bengaler i Ligue1.

Innan jag skallar kudden för fyra timmars sömn ska jag ge er extramaterial från en intervju med Petter Hansson. Det är ju det fina med det här med internet, att allt får plats.

Vi pratade en del om hans tid i Holland, om chocken när han kom dit och hur han lärde sig förstå och tycka om deras sanslösa offensivtänk. Petter berättade bland annat att Boy Waterman var Heerenveens kanske skickligaste spelare med fötterna. Det intressanta med det? Att Waterman är målvakt.

– Om man som försvarare är nere vid hörnflaggan och drar bollen upp på läktaren… ja, det är inte som i England där alla ställer sig och jublar, eller som i Sverige där alla tycker det är okej. I Holland tycker de att ”du måste väl kunna hitta en lösning på det?”. Man kan alltid spela målvakten, sa Petter.

Sen berättade han om en detalj från landskampen mot Holland häromveckan:

– Ta han Mathijsen, när han hamnade i trånga lägen slog han stenhårda uppspel med vristen mot Dirk Kuijt – i brösthöjd. Pang! Och så bröstskarvade Kuijt dem vidare. Pang igen! En sån grej skulle vi aldrig komma att tänka på ens en gång, men de gjorde det två-tre gånger i den matchen. Det var ingen slump. De hade pratat om det. Att sätta en sån boll, det är kvalité.

Resten av det samtalet, och en hel del om Rennes rätt intressanta revolution, läser ni i morgondagens dagens Sportbladet. Där berättar jag också varför Salma Hayek går runt med Petters tröja på sig.

Något annat ni undrar om?

/Simon Bank

Det här är roligt.

Ni vet hur det är med rollfördelningen i många storklubbar. En president som inte kan så mycket ställer stenhårda resultatkrav på en tränare, som inget annat vill än att ha lugn och ro.

Ett par rader en bit bak i dagens l’Équipe visar det så fenomenalt tydligt att det blir komiskt.

Saint-Étienne har alltså bytt tränare. Laurent Roussey har fått sparken och Kim Källströms gamle Lyon-tränare Alain Perrin har tagit över. På den allra första presskonferensen får Perrin frågan om han har något bestämt resultatmål.
– Nej, inte mer än att nå så högt som möjligt (Bernard Caïazzo avbryter: ”Det finns inga gränser”), medan vi arbetar i lugn och ro.

Caïazzo är alltså presidenten. Som mitt i en utläggning om lugn och ro, om försiktiga mål, känner sig tvingad att bryta in och säga ”MEN DET FINNS INGA GRÄNSER!”.

Nu tänker ni att ”Jaha, så Saint-Étienne är en sån där klubb som har en galen president”. Fel. De har, som enda klubb i L1, två.

/Simon Bank

Medan a-laget är ute och rapporterar hem högt och lågt från Europa (jag är på Del Pieros sida i debatten om snyggaste målet, hans är det enda som innehåller ett – dessutom gigantiskt – mått av intelligens) är gossen Gråsten kvarlämnad i Årsta och gör sitt.

Jenni dricker aperitivi.
Erik doppar tån i Medelhavet.
Simon städar.

Och ni vet hur det blir när man städar – man fastnar i gamla saker. Ser om en kvart av en Zidane-film, fingrar på den där Chelsea-dokumentären, bläddrar i gamla nummer av France Football.

Men mest fastnar jag i en två veckor gammal l’Équipe, som är aktuell just i kväll.

Rubrik, över hela förstasidan: ”Imitons Famagouste!”.

”Låt oss härma Famagusta!” är inte så mycket en order som en reflektion om skillnaderna i den moderna fotbollsvärlden, och en uppmuntran till världens alla Kalmar och Elfsborg.

De franska klubbarna tog i går sin första seger (Lyons målporr i Bukarest), men OL, Marseille och Bordeaux har fortfarande bara samlat ihop totalt fyra poäng på sju matcher.

L’Équipe tar fram de relevanta jämförelserna:
Bolo Zenden, OM, tjänar 2,5 miljoner i månaden.
Diarra, Bordeaux, tjänar 1 miljon.
Savio, Anorthosis brasse, tjänar 400 000.

Andreas Panteli, affärsman och president i Anorthosis, har invester i runda slängar en tjugondel av vad M 6 och Robert Louis-Dreyfus investerat i Bordeaux respektive Marseille. Cyprioternas årsbudgeten är mindre än en trettiondel.

Fransmännen frågar sig alltså vad de får för pengarna, och Laurent Blanc (Bordeaux fenomenale Mister) låter som vilken svensk tränare som helst när han pratar om de överlägsna engelska resurserna, och den större erfarenheten i Italien och Spanien.

Frankrike är efter, så enkelt är det. Aulas kapitalistiska revolution i Lyon kommer att dra med sig tåget framöver, och förvandla fransk fotboll från samhällstillvänd till big business, och då kan de komma ikapp på allvar.

Men tills vidare gillar vi tanken på att pengar inte alltid är allt.

I kväll sitter Andreas Panteli på San Siro och njuter. Bordeaux och Marseille slåss för att klara CL-livshanken över jul.

/Simon Bank

PS. Dagens quiz: Vilken är den direkta länken mellan Olympique Marseille och tv-serien Seinfeld?

Kort halvtidsreflektion, dådå.

Dagen då en av svensk fotbolls bästa hjärnor meddelat att han lägger kan man konstatera att den där intelligensen inte är självskriven bara för att man spelar fotboll.

De franska CL-lagen vet.

I första halvlek är det, i klassen för dem som skulle behöva lite Alex-hjärna, oavgjort mellan två genier i franska lag.

Taye Taiwo, Olympique de Marseille, har precis allt som en världsback behöver – utom just en hjärna. Han är fotbollsanalfabet. Ner med huvudet, spring, skjut, tackla. I första halvlek har han briljerat med att tackla gräsmattan, en läktarsektion och Kun Agüero halvvägs till Guadalajara.

Fast priset går ändå till Bordeaux-brassen Henrique, som satt hela laget i skiten genom att, fullkomligt oprovocerat och öppet, ha armbågat Simone Perotta. Rött kort, förstås.

Hur intelligenta Barcelona varit, med totalt bollinnehav och 2-7 i skott, får ni fråga vår man i Donetsk om. Nu har vi en halvlek kvar, och ett historiskt avancemang att fira.

/Simon Bank

Ett kort apropå om den där La Stampa-intervjun där Zlatan Ibrahimovic hyllar Rosengård och pratar om att ”spela fotboll i ghettot”.

Jo, jag vet ju att Oliver Bierhoff och Kaká har annan bakgrund, men visst finns det en poäng här: den allra mesta och bästa kreativiteten kommer från dem som lyckas kombinera kamp med lek.

Och om vi ska sätta ett soundtrack till just den tanken, och samtidigt hylla alla världens Zidanes, Ibras, Ronaldos och Ronaldinhos så är det förstås IAM, Marseilles allra finaste, som gör det bäst.

Varsågod:
Bleu, blanc, rouge sur le drapeau français
Ça vient de la rue
Toucher une balle de fou de Ronaldinho
Ça vient de la rue

Blått, vitt, rött i den franska flaggan
Det kommer från gatan
Galen bollkänsla som Ronaldinho
Det kommer från gatan

Jag var på en superb spelning på Mosebacke häromåret med OFX (Féniksi och Vicelow ur Paris-kollektivet Saïan Supa Crew). Tätt, svettigt, hysteriskt tryck, och mitt i konserten drog ett gäng kids upp på scenen. En av dem blev kvar och dansade besatt, lyckligt, besjälat – jag kommer ihåg det mest eftersom han hade en PSG-tröja på sig och att det kändes fullkomligt logiskt.

Fransk fotboll, parisisk fotboll har sin exakta motsvarighet i hiphopen.

Svensk fotboll? Fortfarande mest Gyllene Tider, va?

/Simon Bank