En ny dag. Derby i förlorarstan, guldjakt på Olympia, självransakan i stora delar av Malmö och vidrigheters vidrighet on the Tyne.

Ni känner hur ångesten smyger sig på? Ni undrar om det över huvud taget kan bli värre?

Jodå. Eftersom det är mitt jobb att pigga upp mina läsare ber jag er att uppskatta det faktum att ni inte investerade era hjärtan i österrikiska storlaget Union Niederkappel säsongen 1981/82.
Union spelade i division sju nordvästra det året, och det gick tungt. Sen gick det tyngre. Sen gick det ännu lite tyngre. Sen gick…
…ja, till slut stod de där med en tabellrad på 22 spelade matcher, 0 vunna, 0 oavgjorda, 22 förluster och den suveräna målskillnaden 8–216. Enligt obekräftade rykten spelade Titus Bramble mittback.
Näst värst, fast mer idogt, är SSA Antwerpens perfekta säsong i belgiska division åtta 1995/96. 30 matcher, 0 poäng, 12–271 i målskillnad. Enligt obekräftade rykten spelade Jean-Alain Boumsong mittback.

Och om vi nu är inne på peptalk: Även om det går åt helvete för ditt lag så ser de i alla fall inte ut som cheerleader-prostituerade cowboys när de förlorar.

Ja, om du nu inte höll på Chippen under VM i Tyskland (när han tejpade sina strumpor sådär speciellt). Eller om du nu inte håller på Caribous of Colorado.

Caribous har världshistoriens fulaste fotbollströjor, enligt den här ambitiösa listan (gracias, guapa).

Vad säger ni? Finns det några värre?

Mina fem spänn sätter jag på de där hiskeliga Bochumtröjorna från mitten av 90-talet, direkt från Pridefestivalens färgblinda designsektion.

Ni minns:

/Simon Bank

Jamen herregud.

Efter att ha ägnat morgonen åt väsentligheter var jag på gränsen till överladdad inför Revierderbyt. Det är en av de där matcherna – lite som Liverpool–United – som det inte går att närma sig med lugn och sans.
Det är bara att ta in skiten. Alltihop. Bratwurst, Bier und Leidenschaft.

Jag var alltså förberedd.
Ändå sitter man här och flinar efteråt.

Ni kan historien: Schalke är den eviga tvåan, klubben som inte blivit mästare på 50 år. När de skulle bli det 2007 fick de stryk av Borussia Dortmund i näst sista omgången och missade lik förbannat.

Schalke är, på det viset, ett skämt.
Och de tycker, bland annat av det skälet, inte särskilt bra om grannen BvB. Historien och närheten gör att minsta unge från Gelsenkirchen vet att Dortmund består av bastarder.

Så kommer Schalke till Signal Iduna Park, obesegrat och snyggt. 80 000 står med jeansjacka och halsduk på och sjunger, Schalke har en 19-årig debutant i mål – och de kör över BvB i 65 minuter. 1–0, 2–0, 3–0.
Det är kross, kontringskross. Rafinha åker pendeltåg på högerkanten. Farfan och Asamoa trycker i stenhårt i varenda omställning. Och jag gillar inte Kuranyi – han är en basketspelare – men han gör det bra som target.

Sen börjar de Schalka sig.

Subotic nickar in 1–3. Frei dunkar in 2–3 efter att ha varit offside. Schalke åker på två utvisningar och, na-tur-ligt-vis, en tveksam straff i 89:e minuten. Frei dunkar in den också.
För första gången i derbyts historia kom ett lag tillbaka från tremålsunderläge.

Oddset på att just Schalke skulle bli först var 1,02.

På annat håll avgjorde Torsten Frings – med bruten näsa och allt – för Bremen mot Cottbus. Medan Luca Toni, världens diplomerat sämste spelare hittills i höst, hängde två för Bayern.

Så här sitter man. Och flinar.