Arkiv för tagg lyon

- Sida 1 av 1

Vorsprung durch Technik.

av Simon Bank

Dagen efter Lyon–PSG, och det finns ett par små trådar att dra i.

Det blev 0–0. Puel försökte väcka laget med en lite rolig laguttagning, Mounier från start till exempel, men fick samma gamla vanliga OL. Duktigt, men utan spets. Sista tio sprang Benzema själv ner och hämtade boll på egen planhalva i ren frustration.

Benz hade en boll i stolpen, Sessegnon borde nog åkt ut och president Aulas skällde på domaren efteråt. Allt i sin ordning. Puel har gett Lyon-spelarna två dagar ledigt för att slicka sår och komma tillbaka. De har inte gett upp, lovar de.

Men vafan, även om vi inte slutgiltigt kan avliva epoken OL så kan vi ju alltid lyfta fram en annan epokgörande liten detalj från matchen.

Lyon–PSG var nämligen den första match någonsin i Europa som sändes i 3D-teknik.

Speciellt inbjudna supportrtar till lagen fick dra på sig såna där tv-pirat-glasögon (fast de ser inte lika coola ut nu för tiden) och se matchen i en helt ny teknik, producerad av specialteam utanför Gerland och Parc des Princes i Paris. Sex stereoskopkameror ska ha sett till så att man faktiskt kunde följa matchen tredimensionellt.

Orange testade tekniken på franska öppna i tennis i fjol, och nu är den slipad nog för fotboll.

Grattis till Orange, säger vi. Nu ska de bara lösa så att människor kan se deras förbannade tv-kanal också. Orange-Foot, som sänder matcherna, har 60 000 prenumeranter. Inte ens Eric Gerets, OM:s tränare, har kanalen, han hade behövt åka de fyra timmarna till Lyon om han velat se toppkonkurrenterna göra upp.

Fast då hade han å andra sidan kunnat göra det i 3D.

/Simon Bank

PS. Om ni förresten är lite dagen-efter idag så kan ni alltid trösta er med att det finns de som har det värre. Middlesbroughs backjätte David Wheater har använt veckan till att försöka förklara för lagkompisarna hur det gick till när han bestämde sig för att sätta en egen koreografi till Queens Don’t Stop Me Now.

The Sun skrev, youtube la ut bilderna. Men det är nog inga problem. Boro är ju känt för sitt öppna sinne. Fråga bara Mikkel Beck.

Taggar 3d, lyon, paris, teknik

French Friday

av Simon Bank

En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.

Man borde förstås vara i Frankrike.

I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.

Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.

Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?

I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.

L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:

Bra tecknat. Dåligt fotat.

Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.

– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.

Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:

Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?

Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.

Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:

– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.

•••
•••

Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.

Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.

Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.

Rätt svar: Ingen.

Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.

Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…

”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.

Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:

1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”

Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.

25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.

Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.

Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.

Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.

Allez, les Ultramarines!

•••
•••

Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.

Då tror jag på OM, hela vägen.

Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.

Bland  de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.


31 procent.

På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.

Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.

– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.

– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…

Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.

What could possibly go wrong?

/Simon Bank

Lyon will finally get Toulouse

av Simon Bank

…och i Frankrike då?

Jo, det känns som att vi fortfarande inte har några svar, däremot är det hög tid att vi formulerar om en fråga.

UT: Kommer Lyon att ta sin åttonde raka ligatitel?
IN: Kommer Lyon ens att ta en Champions League-plats?

Jag hoppas verkligen att ni såg matchen i går kväll, för en bättre bild av OL:s problem är svår att tänka sig. Tidigare år har de visst haft sina brister, men de har vunnit på att kunna peta i en extra växel och köra över sina motståndare med en överlägsen offensiv.
Har inte det fungerat? Ja, då vann man på sina överlägsna spetsegenskaper; Junis frisparkar, Benzs killer moves.

Men så skriver vi 2009, Claude Puel – mannen som Sir Alex vägrade skaka hand med efter förnedringen i Lille – har kommit för att lära OL hur man spelar europeiskt. Bättre defensiv organisation, större trygghet i systemet.

Och Lyon lydde.

OL av idag ÄR ett bättre organiserat lag, klokare i defensiven och förmodligen på en del sätt bättre rustat för att gå långt i Europa. Men de har tappat det de vann ligan med.

– Jag är en ärlig man, och man måste säga att Marseille och Bordeaux har jobbat på bra de senaste två säsongerna. I år förtjänar de kanske att gå hela vägen, sa Juninho före matchen mot Bordeaux.

Sen åkte hans lag till Gironde och levde upp till det uttalandet.

De var bra i början, men mer solida än blixtrande, och när allt kom till kritan så var det Bordeaux som hade allt det OL brukade ha. De var tyngre i sitt presspel, rappare i sin offensiv, de gav understöd i anfallsspelet och de gjorde mål tack vare att de är bra på fasta.

Wendel curlade ett superskott, Alou Diarra drog in returen. Sen var det inte mer med det.

När OL var på väg ut på planen efter paus, i underläge med 0–1 i årets viktigaste match, passade Jean II Makoun på att skratta brett och busa med en tv-kamera.


Jean II. Han är glad. Alltid lika glad.

Såg det ut som ett lag som tänker vinna ligan? Nä, inte särskilt.
Såg det ens ut som ett lag som tänker ta en Champions League-plats? Kanske.

OL har PSG, OM och – i sista omgången – Toulouse kvar.

Som det ser ut nu, som det såg ut i går, så kommer tusen engelska mediekanaler att göra sig en heldag efter den där sista omgången.

After eight years, Lyon finally get Toulouse.

•••

Från övriga storligor – ett litet stat-pack att njuta av så här medan ni väntar in en allsvensk derbykväll.

England:
Robbie Keane fortsätter göra fina saker för Spurs, och det är lätt att få för sig att hela hans potential omförlösts sedan han kom hem till N17.

På sätt och vis är det ju rätt. På sätt och statistiskt vis är det fel.
Setantas intressanta januari-fönstersporr gjordes inför helgens matcher. När de avslutats kan vi enkelt konstatera att Keane nu ganska på pricken har samma målsnitt/spelminut som han hade i Liverpool.

Should’ve given the boy a chance, Rafa,

Italien:
Super-Pippo var så olycklig att han på allvar övervägde att ta sitt, domarens, linjemannens, Ancelottis och hela Piacenzas liv när han fick sitt första mål bortdömt för en solklar offside.
Sen blev han glad igen, allt som behövdes var ett hat-trick. Hans tionde i Serie A.

Ingen har gjort fler hat-tricks de senaste 20 åren. Här har ni de som försökt bäst:
1. Pippo 10.
2. Beppe Signori, van Basten 9.
3. Crespo, Roberto Baggio 8.
4. Batigol, Montella 7.
5. Abel Balbo, Trézéguet, Di Vaio 6.

Spanien:
Som ni kanske noterat så har Barça nu två spelare (Messi, Eto’o) som gjort 20 mål. Det är sjunde gången i La Ligas historia som en klubb har ett så vasst anfallspar.

De tidigare sex? Varsågod:
2002/03: Nihat, Kovacevic (Real Sociedad).
1996/97: Suker, Raúl (Real Madrid).
1960/61: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1958/59: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1951/52: Kubala, Cesar (Barça).
1941/42: Mundo, Gorostiza (Valencia).

Nöjda så?

/Simon Bank

On the Right Side of the Road

av Simon Bank

Medan Sverige tydligen är upptaget med annat så smalnar perspektiven av i Lyon.

Titanesque! skriker L’Équipe på sin förstasida, och det känns verkligen så. Det är underligt med den här sortens matcher, som känns så självklara när man sitter med den svala analysen: När de väl närmar sig så känner man lik förbannat att det här, ja, det här kan gå hur som helst.

Det kan det ju inte, Karim Benzema säger i en stor, bra intervju i France Football att han inte kan räkna upp en enda spelare i OL som skulle ta plats i Barça – men ändå. It’s football, bloody hell. Och Lyon har Karim, Juni och Cris på hörnorna. Det är inte h e l t självklart att Barcelona dansar härifrån med 2–1.

Jag var ute en sväng på stan precis. Vårsol, gåslever, oxe och Mont Blanc på Bocuse – och väldigt mycket fotbollsnärvaro på gatorna. Tv maler inslag, tidningarna kör extrabilagor, det är rött och blått överallt. Och som jag satt och tuggade lite med ett gäng katalanska farbröder så dök en fråga upp, som är av det slaget att vi skulle kunna diskutera den ett slag.

Jag undrar helt enkelt, och apropå Barça, hur konsensussympatierna ser ut i Sverige. Alltså, det finns ju lag som – medialt och allmänt – ses som goda och fina i Sverige och som alla bara ska hålla på.

Hur ser en sån lista ut?

Jag tänker så här:
•Alla svenskar håller på Barcelona i Spanien. Franco och det.
•Alla svenskar håller på Marseille i Frankrike. Uppror och förortsromantik. Zidane och grejer.
•Väldigt många svenskar håller på Roma i Italien. Totti, estetiken, en modern mediebild av att de minsann är underdog och romantik.
•I Tyskland har folk inget lag, men den mediala maffian har lurat ombord många på St Pauli-tåget. För att det är en så fin storu.
•Och i England finns mer historia, där har folk valt själva. Men det finaste man kan hålla på är lag som inte lockar medgångsfans: alltså är det Newcastle och Tottenham som är mest accepterat (även om de flesta förstås håller på Arsenal, Liverpool och Man United).
•Och, just det, i Skottland är det förstås Celtic som kramas av hela Sverige.

Med fem timmar till kick-off: Har jag rätt, eller vad säger ni?

/Simon Bank

Confronted with racism, started to feel foreign

av Simon Bank

Erik Niva har berättat om de rasistiska glåporden mot Lyons gahnan John Mensah under matchen mot Le Havre i helgen.

Nu har Mensah själv pratat. Och orden väger. De säger en del om fotboll, en del om människan, en del om polisen och väldigt mycket om hur det är att vara ung och svart och leva i Frankrike.

Det lät ju inte som något nytt eller unikt. En packad supporter skriker vidrigheter mot en färgad spelare i motståndarlaget. Han grips, matchen spelas vidare. Inga konstigheter.

Men så lyssnar vi lite till Mensah (i dagens l’Équipe):

          Det är första gången det händer mig. Jag vet inte varför han gjorde så. Det var en fotbollsmatch.

Han var alkoholpåverkad…

          Det förklarar inte någonting. Han fördärvade mitt jobb. Jag tappade lusten. Efter matchen var det enda jag hade lust att göra att åka hem till mitt land, till Ghana. Glömma alltihop.

Kader Keita och tränaren Claude Puel övertygade honom att spela vidare, trots att han inte ville.

          Tränaren förklarade att jag var en viktig spelare, att han räknade med mig. Jag gick med på att spela vidare, jag borde inte gjort det. Jag hade inte tankarna på matchen. Jag var chockad. Sen fick jag rött kort.

När jag skrev om OL-spelarnas problem med bilkörning häromdan tog jag inte upp Mensahs namn. Det fanns ett skäl. I september blev han i och för sig stoppad av fransk polis när han var ute och körde – han blev till och med bortförd i handfängsel och kastad i en cell över natten.

Skillnaden var att han inte hade gjort något fel. Han hade inte kört på fel sida, brutit mot några regler, eller varit påverkad. Han talade bara inte franska, och kunde alltså inte svara på polisens frågor.

          Jag har inte glömt den där historien, med polisen. Jag kommer aldrig att glömma den. Men det här var annorlunda, det var på en fotbollsplan när jag utövade mitt yrke.

          Jag ville återvända till Ghana. Fly. Få ett slut på allt. Min agent övertalade mig att stanna. Jag måste spela klart säsongen. Jag kommer att göra det, men det kommer bli jobbigt.

Frankrike är inte mycket värre än de flesta andra västeuropeiska länder när det gäller rasism. Däremot finns en medvetenhet och ett klimat för att föra en diskussion kring övergreppen. Och om inte de som har alla möjligheter protesterar – vem fan ska göra det då?  

/Simon Bank

Taggar ligue1, lyon, mensah, rasism

Frankrike, frisörer, foton, frågesport

av Simon Bank

Först av allt ska vi förstås gratulera Deportivo San Martin, som sensationellt nog blev peruanska mästare i kväll. De misslyckades med att förlora, men klarade att inte vinna, och nu är de mästare i landet som är hem för hela Englands favoritklubb.

Och här i Lyon?

Äh, ni får tåla er lite med de långa, djuplodande rapporterna från Stade Gerland och nattmanglingen mellan Les Gones och Les Phocéens till måndagstidningen. Men eftersom jag antar att många av er valde Serie A(mauri) istället så kan ni få ert OL–OM-facit i fråga-svar-form.

1. Hur många renodlade spetsanfallare har Marseille? Svar: En. Men Mamadou Samassa är oprövad och satt på bänken.

2. Hur mycket visslingar och rop möttes Hatem Ben Arfa av på sin gamla hemmaarena? Svar: Så mycket att jag fick tinnitus.

3. När förlorade Lyon senast en ligamatch hemma? Svar: November 2007. Mot Marseille.

4. Var Santos Mirasierra på plats? Svar: Har Santos Mirasierra en lustig frisyr?

5. Vad får Lyon-fansen läsa om i sin L’Équipe i dag? Svar: Inget alls, eftersom OL-fansen bojkottar L’Équipe. De tycker att tidningen driver kampanj mot deras klubb.

6. Sågs några supportermanifestationer till? Svar: Jodå, dels mot l’Équipe, men Virage Sud protesterade också mot fängslandet av Nantes-supportern Anthony.

7. Vem var bäst? Svar: Ederson, i första halvlek.

8. Vilken var dagens bästa läktarbanderoll? Svar: Lyons ”Liberté pour le coiffeur de Santos!”. ”Frige Santos… frisör!”.

Och så lite bildkalas:


Virage Nord hälsar välkommen.
Virage Sud också.


Qui ne saute pas n’est pas Marseillais.


Hatem Ben Arfa pratade i telefon, och stannade kvar i Lyon efter matchen.

That’s it and that’s that. Nu gör jag upp eld och slår läger för natten.

Tills vi hörs igen – och det dröjer nog tills 2009 – kan ni få en enfrågas frågesport.

Karim Benzema, 21, har spelat 17 matcher i Champions League/Europacupen och han har redan gjort tolv mål.

Hur många spelare i fotbollshistorien har lyckats göra så många mål, så snabbt? Hänger ni dit namnen också får ni guldstjärnor.

Annars säger jag bara god jul och det.

/Simon Bank

Taggar ligue1, lyon, om, wanka
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB