Från en hotellbar en sned Beckham-frispark från den lilla Madonnan:

Mamma mia, vilket derby.

Inter har stuckit en tjock, blåsvart nål i Serie A, och livet pyser ur serien. Vad kan vi säga om det? Att de är Italiens bästa lag, förstås. Men också att det här var en kväll när alla som döpt dem till det ”nya Juve” fick lite bättre argument.

Milan – utan Kaká, ska vi komma ihåg – satte spets på det här derbyt, det var deras fartsekvenser som gav liv åt matchen. Inter var reaktivt, intelligent, men kontrollerat. Som Mourinho-lag brukar vara.
Inter kom in för att hacka sönder matchen i början, att störa Milans rytm, för när de lyckas med det så kan de utnyttja sin fysik och sina fenomenala spetskvalitéer. Flytta upp tills de kommer 30-40 meter från målet och skicka spel mot Zlatan och Adriano.

Det är så Inter kommer att försöka slå United, det kan ni skriva upp. Störa, förstöra, dra ner tempot, suga sig in i matchen och så utnyttja de där två monstren på topp.

När de möter riktigt bra lag så blir det ofta fantastiska matcher. Energifyllt, temperament som bryts mot varandra, hög kvalité.

Jag tyckte att Beckham var lysande före paus, men Milan har ju det där problemet att de måste spela sig hela vägen fram. De har ingen som kan nicka in Beckhams inspel, ingen de kan spela target-fotboll bakom. Inter har alla världens enkla lösningar att ta till. De kan vila, de kan spela fysiskt, de kan spela långt eller rulla runt. Och de kan alltid straffa lag med två så tröga mittbackar som Milan hade igår (förlåt, Paolo, du kommer förstås alltid och för evigt att vara bäst ändå).

Och visst fan hade Inter Rosetti med sig. Ingen kan säga emot där. Där jag satt hörde jag hur milanisti skrek om ”Ladriano” (ladri är alltså italienska för ”tjuvar”), och det är klart att det var hands. Och det är klart att Pippo k u n d e fått straff när Chivu klumpade sig.

Skandal? Nej, inte så enkelt. Elakt? Ja, men självklart.

Ni känner förstår till den där gamla sanningen om domarnas ”psykologiska slaveri” i Italien, men jag är också övertygad om att det finns andra, enklare sanningar. Som att: Om Milan haft hemmamatch igår så hade de fått sin straff.

Här är ett litet sammandrag, hur som helst.

Och här är the men of the match, allt enligt Svennis-skalan:

Môcke bra:
Stankovic.
Môcke môcke bra:
Adriano.
Môcke môcke môcke bra:
Cambiasso.

Môcke bra:
Beckham.
Môcke môcke bra:
Pato.
Môcke môcke môcke bra:
Abbiati.

Och sist: Visst är det fint att Mourinhos lille pojk heter José Mourinho Junior? Jag undrar så hur han sköter sig i skolan.
– José Junior, har du gjort läxan idag?
– No. Why? Because I am very special. You want someone not so special, you go to different school. Excuse me if I sound arrogant. But I am not arrogant. I am special boy.

/Simon Bank