Bilagejobb kan knäcka den bäste.

Det kan också knäcka oss medelmåttor – men efter ett par dagars idogt gnetande i grottekvarnen har jag kommit ut på andra sidan, redo att ta ikapp vad jag missat.

Som lite katalanskt kvalitets-banter.

Reuters pekade mig åt rätt håll, ett par dagar för sent men det får ni ha överseende med. Vi har redovisat helgens mål från Spanien, men efterspelet har bjudit på ett par riktiga pärlor.

I lördags åkte Real Madrid, sårat och skamset efter DEN matchen på Anfield, upp till den baskiska katedralen San Mamés och vann med 5–2. En galen match, en stor uppvisning, alla nöjda och glada?

Not so much.

Joaquín Caparrós, Athletics tränare, sågade Juande Ramos efter matchen (”Real Madrid är ett bättre lag, han behöver inte upprepa det. Rafa Benitez kunde sagt samma sak i veckan, men lät bli eftersom han är en bra tränare”) men mest av allt var det domare Muñiz som fick sina doradas och sardinas varma.

Athletic åkte på sju gula och två röda kort i den där matchen, publiken var vansinnig och körde en gammal hederlig anti-Madrid-ramsa i hela andra halvlek:

– Asi! Asi! Asi gana el Madrid!

Så, så, så vinner Madrid. Jag ska inte trötta ut er med gammal, trött grundkurs i francoism, idéhistoria och moderna myter – utan bara konstatera att den här gången plockades ramsan upp på två håll efteråt.

Först var det Madrid-lojala AS som använde den som stor rubrik i tidningen:
Asi gana el Madrid.

Bara det var anmärkningsvärt, men det riktigt underhållande dröjde ett par timmar.

Dagen efter slog ju Barcelona Almeria med 2–0. Lagets maskot, den elvaåriga Bojan Krkic, gjorde båda målen och det var det andra som var av den där sorten som bara Barcelona (och möjligen Argentina) kan göra.

Här har ni målet, och innan ni börjar räkna så ska jag tala om att FC Barcelonas nätansvariga redan gjort det. I en sprickfärdig artikel på klubbens hemsida berättar de att det alltså går 37 pass mellan det att Xavi vinner boll och Bojan vallar in bollen i mål – och att sekvensens bollinnehav är 109 sekunder långt.

Här har ni texten från hemsidan, och är ni som jag så noterar ni särskilt redigeringens små subtila accenter i den första mellanrubriken.

Hur den lyder?

”El Barça gana asi”.

/Simon Bank

Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij gjorde vad Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij brukar göra, och nu ser livet sådär behagligt ut för alla vita madrileños igen.

Tredjplats i ligan betyder att Real Madrid kan koncentrera sig på rätt saker igen.
Som spelarnas tatueringar.

Av någon outgrundlig anledning var det tyst i Sverige om nyheten att marängernas läkarstab antagit en tatueringspolicy. Men bättre sent än aldrig. Ni minns ju att Fredrik Ljungberg (en känd svensk spelare som bland annat spelat för West Ham) häromåret fick operera bort en lymfkörtel efter att ha blivit blyförgiftad av en tatuering.

Det är sånt (förgiftningar, inte Ljungbergar) som Real Madrid vill undvika.

Policyn för med sig två saker.
Den första är att Madrids spelare fått stenhårda förhållningsorder om hur, när och var de får tatuera sig.
Den andra är att vi fått ett utmärkt tillfälle att analysera det här med fotbollsspelare och deras tatueringar.

Vad är grejen, egentligen?

Grabbar ur medel- eller underklass blir gazinljonärer på att spela fotboll, men plötsligt lösgörs en inre drift efter att se ut som kåkfarare och dokusåpadeltagare.
Mode? Trender? Genetik? Otur (ja, vafan, en del av Materazzis gaddar kan inte förklaras på annat sätt)?

Jag konsulterar James C Tates och Britton L Sheltons undersökning av amerikanska College-studenter  (Psykologiska fakulteten vid Middle State University).

Tate/Shelton kom, efter noggranna intervjuer, fram till att tatuerade ungdomar hade klart lägre värden för ”välbehag” och ”skötsamhet, pliktkänsla” men klart högre värden för ”behov att vara unik”.

De mår alltså dåligt, är dåliga på att sköta sig och vill gärna sticka ut. Det förklarar kanske Adriano, men resten då?

Anyhow, forskarna underkände den statistiska säkerheten, så vi får nog leta vidare.

Mitt eget, otatuerade bidrag till forskningen är en tatuerad drömelva. Dig it, do you?

Logan Bailly, Genk.
Han är inte bara Belgiens blivande landslagsmålvakt. Han har dessutom ett ryggkors som lär vara det enda belgiska landmärke som syns från månen.

—
Sergio Ramos, Real Madrid.
Föräldrarnas initialer, turnumret sju, syskonsymboler, kinesiska tecken bakom örat, ett troll med en fotboll, motton och minnesmärken för offren vid terrorattackerna i New York och Madrid. Det är ett jävla under att han hunnit bli världens bäste högerback.

Jonathan Woodgate, Tottenham.
Poeten Woodgate (som framgångsrikt gestaltat mänsklighetens ångest med sitt backspel i höst) har skrivit en dikt som täcker halva ryggen:
”The darkest moments of our lives are not to be buried and forgotten, rather they are a memory to be called upon for inspiration to remind us of the unrelenting human spirit and our capacity to overcome the intolerable”.
Good thing he can kick a ball. Kind off.

Fabio Cannavaro, Real Madrid.
Barnens namn, en samuraj, en sol, hustruns namn. Ni vet, vanliga grejer.

Marco Materazzi, Inter.
Hade gärna berättat om alla hans gaddar. Tyvärr sätter det begränsade utrymmet på internet stopp för den saken.

—
David Beckham, LA Galaxy.
Det sista han gjorde innan han lämnade Manchester var att tillbringa två dagar hos tatueraren. Hans största merit är hindu-skriften som stavat till ”Victoria”. Eller, till ”Vihctoria” om vi ska vara petiga. Skit samma, ingen fattar ändu hindu i Hollywood.

Lucho Gonzalez, Porto.
Han har ett tiotal. Min favorit är den som föreställer Diego Maradonas autograf.

Guti, Real Madrid.
Han har en tribal. Vad trodde ni?

Steve Sidwell, Aston Villa.
Kan ni komma på ett enda skäl till varför man inte skulle tatuera in de 101 orden från sitt äktenskapslöfte, kompletterat med ett gigantiskt krucifix, över hela ryggen? Tänkte väl det.

—
Djibril Cissé, Sunderland.
Söndertatuerad. Hans favorit är ängelvingarna på ryggen, och lilla dotterns namn i nacken. Förstås.

Wayne Rooney, Manchester United.
Har – bland mycket annat – ”Just Enough Education To Perform” tatuerat på armen. Enligt honom själv är det en hyllning till (Leeds-fansen) Stereophonics. Enligt alla andra är det hans CV.

/Simon Bank