Innan vi ger oss in på att summera gårdagens bästa och sämsta och mest mästerliga: En liten minihyllning till den som hyllas bör.

(Ja, och först av allt en liten puff för ett dokument om Olympique Marseille som publicerades i hela Sverige utom i Stockholm idag – det hittar ni här)

I går såg vi nämligen säsongen 2008/09:s allra, allra bästa feldomslut.

Milan spelade uppe i Friulien, tuff match mot Serie A:s formstarkaste lag. Udinese kan göra lite vad som helst, men mest av allt an de just nu göra mål.

Det är inte poängen.

Poängen, det allra största och mest spännande med Udinese–Milan, är Nicola Rizzolis domarinsats.

Tid: 31 minuter.
Plats: Milans straffområde.
Protagonist: Antonio Floro Flores.

D’Agostino slår en kirurgisk djupledsboll över Milans backlinje,  Floro Flores dyker in, känner en minimal beröring från en Milan-back – och går i backen.

Rizzoli, som fått en del rättvis kritik för att ha gynnat Milan i vår, blåser straff (D’Agostino sätter den), och straffen är direkt felaktig men det är inte heller poängen. Poängen är att domaren egentligen bara har ett enda alternativ när han blåser straff i det läget – och det är att samtidigt visa ut backen.

Rizzoli vet detta. Men han visar inte ut backen. Det är regelvidrigt dömt, och det är fantastiskt bra gjort.

Ty backen heter Paolo Cesare Maldini.

Om Rizzoli dragit upp det röda kortet, vilket vilken överambitiös ung domare som helst naturligtvis hade gjort, så hade det inneburit att Maldini efter 900 Milan-matcher hade blivit avstängd mot Roma, han hade missat sitt livs sista match på San Siro.

Rizzoli dömde fel. Och han dömde rätt.

Alla motargument en rättrogen svensk domare kan tänkas ha är förstås riktiga. Man kan inte särbehandla spelare på det viset, man kan inte strunta i att Udinese slåss med näbbar och klor för en Europaplats, och man kan inte döma utifrån något slags sympatitänkande.

Jojo. Tyck det då. Ha rätt då.

På söndag spelar Paolo Maldini sin 901:a match för Milan, hans sista inför sin hemmapublik. Jag kommer att gråta, hela fotbollsvärlden kommer att stå upp och applådera – och det är alla argument som behövs.

Rizzoli dömde rätt. Punkt.

/Simon Bank

Snart är semestern slut. För att vänta in det har jag åkt iväg för att jobba lite.

Det är förstås ett gift. Fotbollen, men lika mycket resandet. Att komma någonstans där man inte är riktigt hemma, men göra sig hemma så snabbt som möjligt. Lukta, känna, se, höra, hitta en direktlänk från en stads system och sticka den som en droppnål i armvecket.

I Milano? L’Assassino och Corso Como 10. Rom? Surret av tusen mopeder på väg till Olimpico. Toscana? Doften av rostade kastanjer eller blodig Bistecca. Genoa? Havet och peston. Marseille? En snabb pizza Reine till sötlukten av öl och hasch. Bretagne? En rustik galette runt en grovkornig korv.

Sånt. Ibland säger det inget, ibland säger det nästan allt.

Nu har jag åkt till Turin, luffat från vårsol till alpsnö och läst en ung Jan Myrdal på tåget. Det kändes liksom rätt, nu när Sydfrankrike upplever sina största fackliga demonstrationer på mer än tio år och… det är lätt att glömma, men Myrdals penna kunde fanimig skriva taken av stenhus när det begav sig (”Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung”). Hur som helst, efter en kväll i Piemonte slår det mig:

I Turin förvandlas jag alltid till en tant.

Jag dricker Caffè al Bicerin (chokladkaffe efter ett hundraårigt, hemligt recept, som bara finns på ett litet café just här), bläddrar i gamla Gianni Brera-böcker, tittar på konfekt i skyltfönstren. Jag sitter rak i ryggen vid ett bord på Del Cambio, vid stukaturen, väggmålningarna, kristallkronorna, äter lammstek på linneduk, klappar en födelsedagsbambino på huvet och dricker den där sortens Barolo som väger två kilo per kilo.

Lo Stile Torino. Lo Stile Juve. Det är fint att vara här igen.

På lördag kväll får vi se Chiellini, Trezeguet och Del Piero tillbaka i Juventus. En bra kväll, mitt i en höjdarhelg.

I Tyskland trampar Bundesliga igång (och eftersom jag eventuellt kommer att döpa min förstfödde till Franck Ribéry Bank vill jag påpeka två saker apropå hans cucchiaio-miss mot Lehmann: 1. Det var hans sjätte skedstraff, hans tredje i Bayern – och hans första miss. 2. Han skrattade efteråt, gratulerade Lehmann och sa att han tänker försöka igen eftersom fotbollen måste få vara lek också), Rafa Benitez ska försöka un-crack himself mot Chelsea, Perrin kommer ”hem” till Lyon med St Etienne för ett helveteshett derby och i Toon Town ligger dimman tätare än någonsin on the Tyne inför nordöstderbyt.

I övrigt från er lilla Turin-tant:

•Gazzetta dello Sport slog rekord i onsdags.
För första gången någonsin hade tidningens hemsida över en miljon unika besökare på en dag. Fler än efter VM-finalen 2006, fler än under EM i somras. Jag misstänker att alla ville se Fantantonio dansa.

•De italienska matcherna startar en kvart sent i helgen.
Spelarfacket står bakom markeringen, till stöd för Daniele Mannini (Napoli) och Davide Possanzini (Brescia) som stängts av ett år efter att ha missat – alltså inte åkt dit i – ett dopningstest. Ett justitiemord.

•Maldini till landslaget?
En hemsida har dragit igång en kampanj för att få Lippi att ta ut St Paolo Maldini i landslagstruppen till Brasilien-matchen. Som ett slags recett-match. Vore det någon annan i hela världen hade det bara låtit som ett sätt att förringa en viktig landskamp. Men Maldini… det skulle vara ett sätt att förhöja den. Och Lippi säger i alla fall inte nej.

•Gaga, babba, Norra Stå.
Har ni följt Australian Open? Damklassen? Den rätt oestetiska fransyskan Marion Bartoli gick till kvarten, och det är skäl nog för att ge henne ordet för att berätta om sin barndom:
– När jag låg i vaggan brukade min storebror gå riktigt nära och skrika ”OM! OM! OM!”. Så det blev det första ordet jag sa, innan jag sa mamma eller pappa: OM!

De första ord jag sa? 
”Is Gascoigne going to have a crack?”.

•Mister Nastase, please.
2009 års lurigaste idrottskonstellation ska försöka sälja rumänske landslagsbacken Dorin Goian till PSG.
Geniet Ilie Nastase har lovat kompisen och Steaua-preidenten – den dokumenterat galne – Gigi Becali att försöka fixa affären när han är i Paris i nästa vecka.

•In west Philadelphia, born and raised.
Två skäl till att David Beckham vill vara kvar i Milan:
1. Han vill spela VM i Sydafrika.
2. Han vill hellre spela i en liga med en historia än i en liga där lagen inte ens vet vad de heter.

•Den nya världsfotbollen.
Undrar din lärare/fru/make/hund/livskamrat/förälder/arbetsgivare varför du spenderar timmar på internet för att följa det senaste i transferfönstret?
Grattis. Nu finns det ett bättre svar än ”Varför?! För att jag vill ha Stephen Appiah!”.
Nu kan du stolt – och tack vare hedersknyfflarna på konsultfirman Gap Partnership – förklara att det hela är en grundkurs i marknadsekonomi.
I en pinfärsk rapport har de konstaterat att transferfönstret ger en finfin bild av den moderna, globala marknaden.

•Skôler:
Till sist, några gamla finingar i repris. En vänlig läsare påminde om att det här fortfarande fanns där ute.

En del är värt att se igen. Resten? Äh, det får ni på köpet.

/Simon Bank

Morgonstund har inte guld i mund dagar som denna. Skrev till 02 i natt och 07.10 hämtade taxin till Gärdet och tv-huset.
Så nu vilar jag mina tankar några timmar till och ger er en text om varför jag älskar Italien och serie A. Den var införd i vår stora ligabilaga i augusti. Till er som har missat bilagan och även till er som mejlat och velat ha texten igen men inte hittat länk (den var aldrig på nätet). Här är den.

Varför jag älskar Serie A?
Tja, serien är ungefär som mina
gamla italienska pojkvänner.
Vacker, svekfull och förförisk.
Och helt oemotståndlig.

Förnuft och känsla. Att argumentera för en kärlek är alltid speciellt. Vissa väljer att försvara och förklara sin passion med just förnuft, radar upp fakta, statistik och meriter som argument. Och visst skulle jag kunna fylla hela den här krönikan med torra oemotsägliga fakta om italiensk fotbolls storhet, med guldet i VM 2006 som den senaste bjärt lysande fjädern i azzurri-hatten. Jag skulle kunna glänta på dörren till framför allt Juventus och Milans prisskåp och blända er med alla internationella pokaler. Jag skulle kunna rabbla namn på stjärnspelare och stortränare tills tungan vissnar och måste svalkas med en kall San Pellegrino.
Men jag pratar hellre om känslor. För mig är kärlek ofta raka motsatsen till förnuft; att älska är att begära även den vars alla fel och brister du känner.
 Jag har genom åren skrivit spaltmeter om Calciopoli, om mutorna, myglet, fusket, dopningen, våldet och rasismen som smutsar ner serie A. Jag har upplevt besvikelsen efter sega 0-0-matcher mellan taktiskt snålspelande storlag, efter veckor av längtan och förväntan. Jag har, förutom Italien, bott och jobbat även i England och bevakat PL helg efter helg och visst kan jag erkänna dess storhet och regnruggiga, pubsunkiga charm. På samma sätt kan konstatera att det är delikat fotboll som spelas i La Liga. Men förälskad, det är jag bara i serie A.
Trots alla fel och alla brister.
Tack vare alla fel och brister.
För det är inte de slätkammade gossarna som är de mest spännande… Det är lite som när en italiensk pojkvän ville släpa med en till Boboli-parken för att ”mata guldfiskarna” när han egentligen bara ville hångla bakom första bästa buske. Man följde med mot bättre vetande, lika delar skrämd som tjusad.
Så visst avskyr jag alla former av fusk, men samtidigt är en del av dramaturgin kring serie A allt det som föregår i kulisserna, som en ständigt pågående Divina Commedia.
Den som avfärdar italiensk fotboll har aldrig njutit den rena fotbolls-porr som en perfekt defensiv kan vara, aldrig fått gåshud av en glidtackling från Maldini eller en brytning från Nesta.
Den som säger att italiensk fotboll är tråkig har aldrig sett Totti tåga in på Olympiastadion vid ett Rom-derby, aldrig sett Kaká och Del Piero skapa konst i Botticelli-klass med fötterna, aldrig suttit på vansinniga Sao Paolo i Neapel och definitivt aldrig fått en hårig röv i ansiktet, något som jag råkade få när jag bevakade Juventus-Inter och en Juve-supporter ville visa de blåsvarta sin bästa sida.
Den som hävdar att serie A saknar känsla har aldrig på plats sett Zlatan göra mål i serie A-debuten, i ett regnigt Brescia, aldrig sett ett kvällsderby  i Milano när San Siro glöder som ett ufo på väg att lyfta, aldrig suttit på trottoarkanten i Florens och käkat panino medan de violetta fansen tågar förbi med sina flaggor, aldrig sett fansen på väg till match som stannar till för en snabb bön om seger vid en Madonna-bild i ett gathörn, aldrig tagit en morgon-cappuccino i en bar där gubbarna hänger runt disken och du kan prata fotboll, fotboll, fotboll med dem ända tills det är dags för lunch-apertivon.
Den som upplevt och levt med den italienska fotbollen kan inte förbli oberörd. Säsongen som kommer är dessutom som en enda gigantisk tiramisu att frossa i. Juventus är med igen på allvar och det behövs, för såväl konkurrensen inhemskt som för den italienska fotbollens status internationellt. Att vi nu har både Mellberg och Ekdal i Juve gör inte saken sämre.
I Inter ska Mourinho samtidigt  leva upp till sin skyhöga svansföring och ro hem CL-guld (allt annat är underkänt), allt medan Milan med Kaká, Pato och Ronaldinho i spetsen ska försöka återupprätta fornstora dagars storhet. Lägg därtill Fiorentina, Roma och ett Napoli som vill ha mer och mer och mer – precis som vår egen unike Zlatan.
Behöver jag säga mera? Ni ursäktar nog om jag drar mig tillbaka tills hjärtklappningen lagt sig.