En klassisk almanacka, till salu på e-bay.
Inget är som klubbarnas julkalendrar som ska ge pengar till välgörande ändamål. Som den 2004 med Zlatan & Co Juventus. På bilderna inne i kalendern fanns spelarna tillsammans med barn födda på neonatal-avdelningen på sjukhuset Sant’Anna, som Juve fortfarande stöttar. Lite roligare, och lite mer behjärtansvärt, än en vanlig almanacka.

Rapp inspelning av Laul Calling i dag, sen thailunch och lite fix på stan i det råfuktiga vädret, sen hem för dagishämtning och nu tre olika jobb. Fin ”ledig” dag.

En av de saker vi debatterar i LC är Jeglertz, ny tränare i Djurgårdens herrlag. Ett spännande val. Ni får höra med vad jag tycker i morgon, i text och i LC.
Själv ser jag med spänning fram emot den dag då en kvinna tränar ett herrallsvenskt lag. För år 2008 och framåt kan jag inte tänka mig att det finns någon man som skulle ha problem med det så länge den fotbollsmässiga kompetensen räcker till.

Heder hur som helst, till Jeglertz (i UIK fram tills nu ju) och alla andra män och killar som varje dag, runt om i vårt land, lägger timmar och timmar och timmar av sina liv på att träna kvinnor och flickor.  Det pratas ofta om de få som har problem med kvinnor som spelar boll och som man egentligen inte ska öda kraft på.
Men faktum är att utan alla engagerade fina män skulle vi inte ha någon damidrott.

Så baci, baci, mille baci (tusen kyssar) till er.

Nu jobba, jobba, jobba.

/Jennifer

Om man inte kommer på något eget så får man väl härmas.

Jennifer Wegerup publicerade härförleden (härförleden!) en bild ur den där sagolikt italoerotiska underklädeskampanjen Dolce & Gabbana gjorde med Gli Azzurri inför VM senast. Till applåder från delar av läsekretsen, om jag förstod saken rätt.

Nu är det hög tid att följa upp och fördjupa den där bilden. Vi kan ju inte bara hänge oss åt porr, menar jag. Jo, förstår ni, nu har ju D&G gjort om hela grejen, men med ett nytt lag.

Här har ni, därmed, grabbarna Sergio Parisse, Denis Dallan, Ezio Galon, Andrea Masi och Gonzalo Canale ur italienska rugbylandslaget – all sporting Skin Sensation, 24 Fit, Sport Camp, Olympia, Fresh och Highlight ur den senaste kollektionen.

Jag vet nu inte om det syns i det här formatet, men en sak är alldeles uppenbar – och jag känner att vi gemensamt måste reda ut den:

Italienska rugbyspelare slarvar med rakningen!

Alltså, där fotbollsgängen är lena som nyfödda bäbisar doppade i honung så lallar rugbygrabbarna runt med halvludna ben, som om ingenting hänt.

Så hjälp till här nu. Jag förstår att grunden till de rakade benen/bröstkorgarna/”lite varstans” (som Daniel Andersson sa om lagkompisarnas rakningsvanor när han spelade i Bari) är samma som i cykelsporten. Ursprungligen handlar om att slippa hudproblem efter timmarna på massagebänken (inflammerade hårsäckar, sånt). Sen har det blivit mode.

MEN VARFÖR RAKAR SIG I SÅ FALL INTE RUGBYSPELARE?

Får de ingen massage? Struntar de i sina hårsäckar? Eller finns det helt andra orsaker?

Ni får ta över nu. Ge mig en idéhistoriskt plausibel och fördomsfri förklaring.

/Simon Bank

Ska jag nu börja någonstans så gör jag det gärna här.

Detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag varit här, men det är minst tio.

Vi har dels de professionella besöken. Efter EM 2004 var jag här och skrev ett reportage om Croxteth, Wayne Rooneys familjära ghetto där man ena stunden fruktar för sin hälsa och i nästa ögonblick funderar på att flytta dit. Året efter följde jag Rafa Benitez under halva hans första mirakelsäsong, den som kulminerade med Istanbul. Och inför VM 2006 satt jag i stadens filmstudios och gjorde exklusiva intervjuer med Steven Gerrard och Xabi Alonso.

Sen har vi de privata resorna, som nästan alltid inneburit att jag åkt upp för att följa Spurs. Jag var här hösten ´97, när Michael Owen gjorde sitt första a-lagsmål på Anfield i 4-0-massakern som ledde till att Gerry Francis fick gå. Säsongspremiären 2002, när en 16-årig Wayne Rooney debuterade för Everton och passade fram Mark Pembridge till 1-0-målet. Och så våren 2005, när Erik Edman fick för sig att det var en bra idé att vräka in en boll i The Kop-krysset från 40 meter.

I dag skrivs det nya historier, när The Republik of Mancunia väller in från M62:an. I min värld är Liverpool och Man United de klart största klubbarna i England, och även om de aldrig skulle erkänna det själva så är de också två klubbar som påminner extremt mycket om varandra. De bygger på samma nordengelska outsidermentalitet, samma styvnackade arbetarklasstolthet och samma vördnad för historiska triumfer och tragedier.

Keane och Berbatov ska dra på sig nya kappor på var sin sida, The Spirit of Shankly ska tåga mot Hicks&Gillett och ett i stort sett ordinarie Liverpool ska försöka bevisa att de faktiskt är på riktigt den här gången.

Sedan blir det någon sorts Phileas Fogg-rush till bussar, tåg, taxibilar, pråmar och elefanter för att hinna hela vägen upp längs The Manchester Ship Canal innan den lokala tiden blir 17.30. Det är ju då det är avspark i en helt annan match, i en halvt annan fotbollsvärld – men det blir också en historia för ett helt annat blogginlägg.

Let´s roll.