Att Felipe Scolari tvingats lämna Chelsea är förstås breaking fotbolls-news världen över.
I Italien spekuleras det, förstås, kring italienska namn som ersättare.
Precis som Niva konstaterade i föregående inlägg sitter mannen som kanske kunde frälsa Chelsea, Mourinho, i Inter och kommer knappast att återvända till Stamford Bridge.

Den som fick flytta på sig på Inter-bäken för Mourinhos skull, Roberto Mancini, nämndes däremot direkt i italienska medier som tänkbar ny tränare för Chelsea. Dock tyder inget på att det är mer än önsketänkande och spekulationer. Mancini själv hade gärna packat väskorna och lyft mot London, något som också skulle varit en revansch gentemot hans efterträdare i Inter. Mancinis agent Giorgio De Giorgios säger dock till Ansa, Italiens största nyhetsbyrå, att:
”Tyvärr har ingen kontaktat oss och därför utesluter jag att Mancini tar över i Chelsea. Om han varit aktuell skulle vi ha hört något så jag utgår från att de (klubben) kontaktat andra tränare”.

Inte heller spelbolagen tror  på ”Mancio” som tränare. Oddsen för honom på skybet.com är 9,00 mot bara 2,25 för en viss Gus Hiddink. Mourinho ger 17 gånger pengarna.

/Jennifer

Satt länge vid köksbordet i morse och läste i DN och SvD om den finansiella krisen som sprider sig från USA som en löpeld runt världen.
Svårt att veta var och hur det ska sluta, vems fel det är från början (förutom de amerikanska investmentbankerna) och vilka som kommer att drabbas hårdast.
Som vanligt blir det väl de som redan har det svårt som får det svårare. Och de som har lånat över sina tillgångar.

I alla fall är det efter sådan läsning svårt att tycka synd om de arbetslösa serie A-tränarna, som Roberto Mancini, hur mycket jag än uppskattar honom i övrigt. Mancini har, som jag skrev om i tidningen förra veckan, fem miljoner kronor netto i månaden från Inter. Ingen dålig a-kassa.
Tänk att vara ledig med sådan lön! Vad man skulle kunna göra. Studera, resa, engagera sig i välgörenhetsprojekt…
Ändå går så många av tränarna bara och längtar tillbaka till fotbollen. Jag har pratat med bland andra Gigi De Canio och Nando Orsi om det där och om hur allt man vill är att ha ett lag, att vara kvar i fotbollens speciella värld, i gemenskapen med grabbarna  – det enda liv de här killarna känner till, ända sen unga år.

Nedan ser ni mig och Mancini för fem år sen, under ett av våra möten, då han var på väg upp som tränare och höll i Lazio. Jag hade 40 graders feber minns jag och det var 40 grader ute också, Rom i augusti. Man har mått bättre. Men vårt fotbollssnack, om hur Lazio skulle spela fartfyllt och offensivt, var mycket intressant.