Alla lag har sina skador under en säsong. Alla lag har sina svackor.

Det gäller att tajma in dem rätt, och just ikväll känns det som att Manchester United lyckats med det i år också.

Andra halvlek mot Spurs, första halvlek mot Arsenal ikväll… det otäcka, rörliga, rödglödgade United är tillbaka. Break’s over.

Fletcher? Magisk.
Carrick? Tillbaka i sitt perfekta och ännu mer rörliga quarterback-jag.
Rooney? Ballon d’Or-ish.
Rio och Vidic? Inte så långt ifrån maj 2008-fräscha.

Peter Wennman kommer att lämna den utförliga rapporten från Old Trafford, men i initialanalysen är det bara att böja sig för en lysande laguttagning och en lysande match.

Arsenal har spelare som varit bra i perioder av säsongen – Nasri bar dem stundtals i höstas, Cesc har varit Cesc-bra i vår – men de förlorade mittfältet med 100-0 i kväll. Ferguson visste att han skulle möta ett defensivt lite nervöst Arsenal, utan Gallas blir det så – så vad gjorde han?

Han lät sitt lag dra isär Wengers med det här slutspelets bästa djupledsspel. I förstaläget, på Tevez, eller i andraläget, på Carrick eller Ronaldo. Medan ett långt Arsenal försökte hänga ihop drev Fletcher (hans bästa match någonsin?) upp passningstempot till en ohygglig nivå.

Det var som att se ett Barcelona som varierade med en djupledstanke. 7–1 i skott på mål efter en halvtimme. Vore det inte för en fenomenal Almunia hade det stått 3–0 redan där. Hade de mött Tottenham hade de vunnit matchen med 5–0.

Det här är första gången Sir Alex och Wenger möts över två hela matcher, och Wenger lever fortfarande. Hans lag orkade inte anfalla särskilt smart när de väl vann bollen (Adebayor behöver vara varm för att vara bra), men de klarade sig tack vare sin grundkompetens.

Kan de vända? Tja, de har Walcott och – om han känner för det på tisdag – Adebayor. Han kan kasta in en killer som Eduardo från start. Men Ferguson kan åka till North London och luta sig tillbaka och se vad the Arsenal tänker göra. Han kan spela Berbatov från start, med Rooney och Ronaldo på rulle.

Och han har, för första gången på länge, sin bästa uppställning på benen och i form.

Näst sist av allt: En liten påminnelse av en bild som inte kommer att vevas i något enda highlights-paket, men som fastnade hos mig. Första halvlek, en boll rinner ut mot sidlinjen och Kieran Gibbs möter Cristiano Ronaldo i en 40-meters sprintlöpning för att hinna den först.

Det var som att se en OS-final på hundra meter. Oerhörd fysik, oerhörd fart. Jag tänkte att det är väldigt sällan man ser den sortens totalexplosioner i spansk eller italiensk fotboll. Och att ett av Serie A:s stora problem är att man så sällan prioriterar just den sortens spelegenskaper.

Sist av allt: Svennis-skalan.

Môcke bra:
Rooney – Walcott.

Môcke, môcke bra:
Carrick – Gibbs.

Môcke, môcke, môcke bra:
Fletcher – Almunia.

Så vad säger ni?

80–20 nu?

/Simon Bank