Förbundskapten Maradona, var det ja.
Nedan får ni ett av mina reportage som gick i S, vårt fina Sportmagasin, våren 2004. Fine fotograf Magnus Wennman ( http://www.magnuswennman.com/)
och jag åkte till Neapel och gick i Maradonas gamla gränder. Hittar ingen länk, den låg nog aldrig på nätet, gick däremot även i S pocketbok om fotboll. Men nedan har ni hela storyn.
Från mig i sjuksängen till er, denna soliga, kalla onsdag i huvudstaden.
Han gav Neapel två ligaguld, ära och återupprättad stolthet.
Diego Armando Maradona.
Nu harvar Napoli i serie B och Neapel sörjer Maradona mer än någonsin.
Sportmagasinets reporter Jennifer Wegerup och fotograf Magnus Wennman besökte staden där Maradonas ande fortfarande lever kvar.
NEAPEL. Likt en pil klyver Spaccanapoli Neapels hjärta, delar staden i två delar. Gatan vars namn betyder just ”dela Neapel” går rakt genom stadskärnan, de äldsta kvarteren; historiska, slitna, smutsiga, undersköna. Som staden själv. Självklart är det just här det finns, mitt i Neapels kluvna hjärta, altaret som helgar honom som staden fortfarande sörjer; Diego Armando Maradona.
Alla italienska städer har sina helgonbilder i gathörnen, på barer och caféer. Där tänds ljus, där läggs blommor, där bes till Madonnan. I Neapel har den heliga gudsmodern dock konkurrens. Av Maradona.
– Jag går förbi här varje dag på väg till jobbet och stannar alltid till och gör korstecknet. På fredagarna lägger jag en blomma, oftast en ros.
Signora Graziellas röst är allvarlig, blicken glansig när hon talar om Maradona. Hon, en 48-årig trebarnsmor som aldrig rört en boll, en djupt troende katolik, helgar en fotbollspelare som livet igenom varit allt annat än helgonlik.
– De som talar illa om Maradona förstår ingenting. Hans begåvning var gudomlig och han var ett helgon för Neapel, säger Graziella lugnt.
Hon lämnar sin ros på marken och går vidare. Altaret vid Spaccanapoli 129 är litet, närmast oansenligt, men alltid välskött, rent och orört. Inte på alla år har någon försökt stjäla dyrgripen intill bilden på Maradona; ett av hans hårstrån som ramats in. Likt en relik från ett helgon. Neapel fortsätter att tillbe sin Maradona, sörja honom, sakna honom. Tretton år efter att han lämnade staden är saknaden inte mindre – tvärtom. Den växer under svarta rubriker om ännu en förlust för Napoli i serie B, tilltar med insikten om att de ärofulla dagarna var en parantes.
– Man orkar nästan inte bry sig, förr var fotbollen det enda roliga, nu finns det inget, säger tidningsförsäljaren Giovanni.
Som tonåring gick han med sin pappa för att se Napoli varje söndag. Stadion var den nya kyrkan, lovsångerna handlade alla om Maradona. Nu berättar sporttidningarna i Giovannis ställ om Napolis senaste förlust.
– Det är bara skit med Napoli nu, ett tag såg det ju nästan ut som om de skulle ramla ner i serie C, muttrar Giovanni.
Fjorton år har gått sedan Napoli vann sin senaste scudetto. Då besegrade man lag som Milan, Juventus och Inter. Nu bär motståndarna namn som Salernitana, Bari och Catania. Serie B-lag och fattiga sydlag precis som Napoli. De rika, mäktiga klubbarna finns i norr; klyftan mellan lagen är lika stor som den mellan Italiens landsändar. Det rika, välorganiserade norr mot det fattiga, oorganiserade söder. Milan, ägt av Berlusconi, premiärminister och landets rikaste man. Juventus, ägt av mäktiga Fiat-klanen Agnelli. I syd finns inga motsvarigheter. Där är arbetslösheten på sina ställen över 30 procent , där har en genomsnittsfamilj 38 procent mindre i inkomst än en familj i norr. Främlingsfientliga och separatistiska partier som ”Lega Nord” har dragit nytta av klyftorna, förespråkat en delning av landet, ”lika bra att slippa latmaskarna och de kriminella där nere i syd”. Det är i det sammanhanget Maradonas storhet i Neapel till fullo kan förstås. Han var en magnifik fotbollsspelare, av många sedd som den störste någonsin. Men han var mycket mer än så. Han var den som gav Neapels och södra Italiens innevånare stoltheten åter.
– Det var så jäkla skönt! Att få slå dem däruppe, de överlägsna idioterna. Med Maradona i laget var vi oslagbara. De kallade oss afrikaner och apor, men slå oss kunde de inte.
60-årige Luigi, som kallar sig själv ”farfar Luigi”, skrockar åt minnet, berättar på bred napolitanska om åren med Maradona.
– Jag minns när klubbledningen presenterade honom, när han skrivit på. Jag var här på stadion, det var i juli och hur varmt som helst. Vi var 80 000, det var totalt kaos.
Alla hade kommit för att se frälsaren, många höll upp banderoller med orden ”Ge oss en dröm”. Maradona sa några få ord på italienska och sköt upp en boll till fansen. De skulle få sin dröm under åren som följde.
Redan köpet i sig var en dröm, ett utfall av storhetsvansinne från Napolis historiske president Corrado Ferlaino. Då Maradona 1984 köptes från Barcelona för motsvarande 65 miljoner kronor var det den då dyraste övergången någonsin. Men han skulle ge valuta för pengarna. 1986 ledde Maradona Argentina till VM-guld i ett mästerskap som han dominerade så totalt att världen stillnade och stumnade i beundran.
Våren därpå förde han Napoli till klubbens första ligavinst någonsin.
– Det är ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, det och när mina barn föddes.
”Farfar Luigi” funderar ett ögonblick, sen kan han inte hålla sig:
– Fast fan, jag var nog gladare när vi vann scudetton. Men säg det inte till min fru!
Om Maradona varit älskad redan från början blev han efter ligasegern dyrkad. Folk vallfärdade till hans hem, bar guldamuletter med hans bild och bad till honom: ”Vår Maradona som är i himlen. Helgat varde ditt namn. Se till att ligasegern tillkommer oss”.
I Neapel går tro och övertro hand i hand, vidskepelsen är en del av vardagen – och fotbollen.
”Napoli-Milan, 2-3. Ännu inget San Gennaro-mirakel” är en klassisk tidningsrubrik. San Gennaro är stadens skyddshelgon, vars pulvriserade blod, förvarat i glasbehållare, två gånger om året sägs bli flytande igen. Att drömma om San Gennaro ger tur i lotterier och spel. Men sedan Maradonas tid betyder det ännu större tur att drömma om honom. Den som vaknar med ”El Diegos” bild i huvudet ska skynda sig att köpa en lott med nummer 23.
– Jag köpte många lotter med nummer 23 i statliga veckolotteriet. Maradona gav oss alla tur, säger ”farfar Luigi”.
Neapel omfamnade från första stund Maradona, bar honom på sina armar, upphöjde honom.
Ingen annan stad kunde ha älskat honom så, ingen annan stad kunde ha fördärvat honom så.
Neapel, länge ett eget kungarike, en av det gamla Europas mäktigaste städer. Många härskare har hon upplevt, staden: greker, romare, fransmän, de spanska Bourbon-kungarna. Ofta har hon kallats världens vackraste. Mjukt vilar hon vid Medelhavets strand, med byggnader klättrande över sina bergiga kurvor. Solen smeker hennes apelsinlundar och vinodlingar. Hennes en gång så stolta palats, borgar, kyrkor och slott är sorgligt vackra i sitt förfall.
I de trånga gränderna hänger tvätten mellan husen, där lurar ficktjuvarna, där väntar de prostituerade i vanmakt. Och över allt råder vulkanens skugga; Vesuvius, ruvande, väntande. ”Ett helvetesberg mitt i paradiset” som Goethe uttryckte det. I Pompeji påminner de stelnade askoffren efter det senaste utbrottet, 79 e Kr. om Vesuvius grymhet. Vulkanens hot har alltid varit en del av vardagen för Neapelborna och är det fortfarande. Varför bry sig om struntsaker som regler och förbud när man inget vet om morgondagen? Bäst att leva här och nu, på alla sätt som går.
– Neapel är en härlig stad att leva i. Vi har sol nästan varje dag, människorna är öppna och gästfria. Vi har våra viner, den bästa maten…Tänk bara på att pizzan uppfanns här! Men livet i Neapel har också farliga lockelser, kanske mer än andra städer, och alla kan inte stå emot dem, säger Mimmo Malfitano.
Han är fotbollsreporter på La Gazzetta dello Sport och följde Maradona under alla dennes år i Neapel. År av segrar, skönspel, magnifika mål och triumfer. Men också av högmod, lättsinne och förnedring. Framgångsberusad lät sig den en gång fattige pojken Diego hyllas, pratade om sig själv i tredje person, skyllde på Guds hand när han fuskade i VM. I hans öron var ständigt smicker, alla ville vara hans vänner; ge honom bilar, klockor, smycken, vackra kvinnor.
– Men när man kände honom var han samtidigt alltid öppen och enkel, som vem som helst, säger Mimmo Malfitano.
I Neapel har en rekordhög kriminalitet fötts ur fattigdomen. Napolitanarna har myntat uttrycket ”l’arte di arrangiarsi”, konsten att ordna det för sig. På det ena eller andra sättet, lagligt eller olagligt. Den lokala maffian, camorran, styr under ytan. Maradona lät sig slutas i dess famn. För sent upptäckte han att det var ett grepp han inte kunde ta sig ur.
Redan i Barcelona hade Maradona drogproblem, det var en av anledningarna till att han såldes. I Neapel försåg maffian honom med alla de droger han kunde önska sig. Så länge han gav glans åt sina beskyddare gick allt bra.
– Det var först när det påverkade honom som spelare som det blev problem. Så länge Napoli vann var det lugnt, säger Mimmo Malfitano och fortsätter:
– Maradonas verkliga insats för Neapel var att under de sju år han fanns här så fick han oss alla att tänka mindre på stadens problem. Brottsligheten och andra sociala problem blev mindre viktiga när vi alla tänkte på och pratade om Maradona hela tiden.
1989 vann Napoli Uefacupen, 1990 ligan för andra gången. Maradonas storhet steg till nya höjder.
Ett fortfarande seggerrusigt och firande Neapel var en av värdstäderna när fotbolls-VM, som gick i Italien, strax därpå drog igång. Argentina kom att spela sina första matcher på San Paolo-stadion och Maradona bars fram av publiken. Argentina gick vidare till semifinal som spelades kvällen den 3 juli. Mot hemmanationen Italien – i Neapel. Den skinande, nyupprustade stadion kokade av känslor och motsättningar. Bland de 70 000 i publiken fanns norditalienare som buade åt Maradona, men också många, många italienare som höll på Argentina. Eller rättare: på Maradona.
– Jag måste erkänna att jag höll på båda lagen. Jag älskar mitt Italien men jag älskade Maradona också, säger ”farfar Luigi”.
Schillaci gjorde Italiens mål, Caniggia Argentinas. Efter full tid och förlängning stod det fortfarande 1-1. Det gick till straffar och Maradona satte sin bakom Zenga. Serena och Donadoni missade sina och Italien var utslaget av Argentina. Ändå blev finalen inte den triumf Maradona hoppats på. Tyskland vann guldet, Maradonas ansikte var förtvivlans. Det var så världen snart skulle vänja sig vid att se honom.
Den 29 mars 1991 kom nyheten som lamslog fotbollsvärlden, bedövade Neapel. Resultatet från Maradonas dopningsprov mot Bari visade positivt, där fanns spår av kokain. Han stängdes av i 15 månader och åkte hem till fru och barn i Argentina där han snart greps i en stor knarkrazzia.
Nu vällde de mörka nyheterna fram, de som skyddat Maradona under alla år vände honom ryggen. Allt läckte ut; drogerna, de prostituerade, de svarta pengarna, bilderna på Maradona med maffiabossen Carmine Giuliano.
– Man kände till Maradonas problem. Men att han smög i väg som en tjuv om natten och aldrig tog ordentligt avsked av staden som älskat honom så, det tyckte jag var det värsta av allt, säger Mimmo Malfitano.
Maradonas fall kunde inte ha blivit större och den smutsiga, sorgliga fortsättningen känner vi alla. Dopningen under VM 1994, knarkbeslagen, hjärtproblemen som nästan tog hans liv. Maradona förföll, föll i bitar. Liksom hans Napoli.
– Under guldåren var här alltid 70 000, fullsatt på varje match. Nu är det bara 5000 på vissa matcher. Jag hade säsongskort och gick alltid förr, nu bryr jag mig inte länge, säger ”Farfar Luigi”.
Han bor strax intill San Paolo och följer med barnbarnen när de vill spela på den öppna piazzan framför stadion. Nioårige Mario och sjuårige Luigi, döpt efter farfar, sparkar runt bollen bland hundskitar och fimpar. Stadion är hårt sliten, vanskött, i sönderfall. Läktarplatser saknas eller är trasiga, kilovis med gammalt skräp ligger i kulvertarna. Murarna är helt täckta med klotter med budskap som ”Ultras Napoli – sju dagar av sju är det bäst att du undviker oss”.
Av scudetto- och VM-glansen från bara fjorton år tillbaka finns inget kvar. När Maradona försvann släcktes ljusen på San Paolo.
President Flegrei skulle senare också tvingas lämna klubben, misstänkt för diverse ekonomiska oegentligheter. I dag finns ingen stark ledare i klubben som kan ge Napolis fans en ny dröm.
– Men vi har drömmen kvar inom oss. Det Maradona gav oss finns alltid kvar, ingen kan ta det i från oss. Han är den ende, han är Maradona.
Pizzabagare Lino Fiore på restaurang Al Sarago stoppar upp i arbetet för ett ögonblick, pekar på bilden bakom sig. Hela stället är täckt av bilder på Maradona; när han spelar, jublar efter mål, kysser pokaler. Restaurangen vid Piazza Sannazaro var under Maradonas tid ett av hans stamställen.
– Hela Napoli brukade gå hit. Spelare och ledning hade ett eget stort rum med egen ingång för att få vara i fred, berättar kyparen Antonio och gestikulerar så att hans ”maccheroni” nästan åker i golvet.
– Vi kunde inte släppa in spelarna från gatan, då hade det blivit kaos! Flera hundra personer brukade stå utanför när de visste att Maradona var här och åt.
Restaurangen är fullsatt, volymen hög, det är bubbel i glasen och skaldjur på faten. Men den vilda, dekadenta feststämningen från Maradonas dagar, den är bara ett minne.
– De dagarna kommer aldrig tillbaka. Där var Caniggia också, Careca, Carnevale…Vilket lag det var. Vi var fotbollens huvudstad, det var fest hela tiden…Ingen som inte är från Neapel kan förstå vad det betydde för oss.
Lino Fiore pekar på nytt på Maradonas bild, ser sorgsen ut, men så skiner han upp.
– När han var i Neapel för ett tag sen kom han hit och åt och det har pratats om att han ska komma tillbaka för gott. Och så finns ju pojken också…
Det sista sagt med sänkt röst, ”pojken” är Maradonas utomäktenskaplige son. En son som han fick med napolitanska flickvännen Cristiana Sinagra, men aldrig velat kännas vid. DNA-test bevisade faderskapet, men pojken i sig är egentligen bevis nog. Döpt till Diego Armando efter fadern och redan med i italienska juniorlandslaget. I fjol träffade sonen för första gången sin pappa, på en golfbana utanför Rom.
– Jag vill bli lika bra som han, säger Diego Junior om Maradona, blundande för dennes svek mot honom.
Pojken, som vuxit upp i Neapel där faderns ande finns överallt, drömmer om att få ta Napoli till nya segrar, bli den nye frälsaren.
Lite talar dock för att det blir så. Om Diego Junior skulle växa från talang till storspelare lär han inte bli gammal i Napoli. Fotbollens stormakter bor inte där längre, de gamla minns, men de unga längtar bort, har nya idoler.
– Forza Roma! Jag är Totti!
Luigi Tortola snor bollen från storebror Salvatore och sätter fart.
Bröderna spelar på sin inhängande gård med kompisen Francesco Cavaliere och systern Maria. Roma och Juventus möts och Totti är den store stjärnan, den alla vill vara.
– Totti är bäst, Totti och Roma, säger Salvatore.
Ingen av dem håller på Napoli, ”de är för dåliga”, ingen har sin idol i hemstaden.
– Men jag minns Maradona, jätteväl minns jag honom, säger Francesco ivrigt.
– Är du dum eller, du var ju inte född när han spelade här! protesterar Salvatore.
Francesco blir inte svarslös.
– Jag har ju sett alla videobanden hemma, pappas band. Så jag minns visst. Och pappa säger att Maradona var bäst och att Totti inte är värd att torka Maradona i röven. Så det så!
Kvällen därpå är Maradona i italiensk TV. Han är stående gäst i klassiska fotbolls-talkshowen ”Biscardis process” . Från olika delar av världen, ofta Kuba, muttrar Maradona fram obegripligheter som alla klappar åt. Mest applåder fick han när han gråtmilt deklarerade:
– Jag längtar tillbaka till Italien.
Snart var det stora diskussionsämnet huruvida Maradona ska få skatteamnesti så att han kan återvända till Italien och Neapel. Maradonas skatteskuld är på motsvarande 300 miljoner kronor. Men stadens mäktiga män har skrivit till premiärminister Berlusconi om en nedskrivning av den. Det har också talats om en välgörenhetsmatch där intäkterna skulle gå till skatteskulden. På så vis skulle napolitanarna betala för att återfå sin Maradona – alla vet ju att mirakel inte är gratis.
Neapels famn står öppen för den förlorade hjälten, men vill och bör han återvända? Riskera att solka ner sitt minne, riskera att förlora ännu mer av sig själv i Neapels ursinniga kärlek.
Skymningen faller över staden, Vesuvius blånar bort i fjärran. I Santa Lucia-bukten tänds kvällsljusen, glittrande, lockande. Från en rosapyntad bar hörs musik, på håll ljudet av sirener. Några timmar senare ska 19-årige Francesco Estatico knivhuggas till döds på en gata efter att ha givit ett leende för mycket åt någon annans flickvän. Han var ute för att fira Alla Hjärtans Dag, San Valentino, en festkväll för älskande.
Vid Maradonas altare har någon tänt ett ljus och i mitt huvud dyker det upp, det gamla talesättet:
”Se Neapel och sedan dö” .
Jennifer Wegerup
