Ett rättsfall, politiska förvecklingar, ett frisläppande, en opinion, en fotbollsmatch, ett intervju och fem timmar mitt i en stad som gått från raseri till något slags lättnad.

Får det plats i en tidningskrönika?

Det är klart som fan att det inte gör. Så här är lite av det som inte fick plats.

Laddningen till den här kvällen har ju växt för varje dag som gått sedan polisen grep Santos Mirasierra vid supporterbussen den 1 oktober. OM-spelarna har värmt upp i Libérez Santos-tröjor (mot Valenciennes), fansen har draperat hela Virage Nord i ”Santos Présent”-banderoller (mot Lille), och hela Frankrike har engagerat sig.

Klockan fyra i dag kom alltså beskedet om att Santos släpps mot borgen på 6000 euro. Jag frågade Bolo Zenden, han berättade att spelarna fått veta det direkt när nyheten kom – det säger en del om betydelsen fallet har här.
– Det betyder mycket för fansen, och klubben har en väldigt nära relation till sina fans. Våra supportrar ska ha beröm för hur de skötte sig i kväll, sa han.

Det blev ingen explosion. Från Rue Teisserie upp längs Boulevard Rabatau, kring Rond Point du Prado och upp på Boulevard Michelet var alla väggar tapetserade med budskap, fansen sjöng om Santos och hade banderoller på läktarna – men de följde uppropet som supportergrupperna gått ut med:

Utan hat och utan våld, men med raseri och bestämdhet ber vi er att inte gå in på Stade-Vélodrome, eller åtminstone vänta med att gå in till efter avspark.

Eller, de följde inte alls uppropet, eftersom förutsättningarna förändrades. När det stod klart att Santos skulle släppas (här kan ni se hans systers reaktion) bestämde sig supportrarna för att fira det med att gå på matchen.

– Allt hade varit fullkomligt om vi bara hade vunnit också, sa Eric Gerets.
– Jag hoppas bara att Santos såg matchen, att han såg alla som bar hans t-shirt. Man måste vara från Marseille för att klara det, det vi just gjort – spelarna, fansen, media, alla – det visar att vi trots allt är en stor familj.

Och det kan ju finnas något i allt det här som är lite otäckt, det finns rätt många både hel- och halvkriminella på OM:s läktare som inte förtjänar något kollektivt martyrskap. Men lik förbannat är bevisningen mot Santos så svag att det är lätt att misstänka att han fälls mer som representant än som individ. Och det är sjukt.

Kan han vinna i nästa instans är det en seger för publiken, på samma sätt som det varit viktigt för det svenska supporterkollektivet att föra Malmö FF:s (i Köpenhamn) och Djurgårdens fall vidare.

Hur som helst.

Här nedanför har ni en liten skärva verklighet från Marsiglia, före och under matchen. Doften av merguez, joints och avslagen öl får ni föreställa er själva.

Nu ska jag knoppa in och ladda om. I morgon: OGC Nice–Grenoble. Sex, drugs, Cyril Rool.

/Simon Bank

Jaha, nu har alltså Hatem Ben Arfa bett om ursäkt.

Han vägrade alltså att värma upp när Marseille mötte arvfienden PSG i söndags, och fick sig följdriktigt en uppsträckning av Eric Gerets.

Hatem är en supertalang, som värvades för superpengar, och som haft en helt okej säsongsstart – men han gillar inte att sitta på bänken.

Det är som det är med den sortens talanger.

Själv kommer jag att tänka på en – hittills oberättad – historia om en svensk talang.

Minns ni Cesar Pacha?

Om ni följt stockholmsfotbollen – och AIK i Europa på 90-talet – så gör ni förstås det, bröderna Pacha hade hur mycket talang som helst, Cesar kunde blivit något riktigt stort, om han velat. När han blivit tonåring togs han ut i pojklandslaget, som en av alla talanger med tindrande ögon och framtiden i handen.

De flestas ögon slutade tindra med åren. Cesars slutade tindra när han sattes på bänken på den första landslagssamlingen.

När förbundskaptenen – som jag har för mig var Ulf Lyfors – i andra halvlek vände sig mot de hoppfulla på bänken så fastnade han för Cesar.
– Okej, Cesar, gå och värm upp, sa han.

Varpå Cesar Pacha drog in händerna i sin overalljacka, ryckte på axlarna och sa – på bred stockholmska:

– Ääeee. Ja orkante.

/Simon Bank