Kaká må vara på väg bort men en som är lite småsugen på Milan, det är Mexes.
”Just nu spelar jag i Roma men Milan är en av världens främsta klubbar och jag kan inte se varför jag en dag inte skulle spela där”.
Mexes ord till italienska Canal Plus orsakade genast feta rubriker i Repubblica, Messaggero och de andra Rom-drakarna. Något som fick tränare Spallettii att bli irriterad och gå ut och säga att ”klubben borde sätta ner foten mot alla dessa agenter”.
Spalletti klargör också att han haft ett bra samtal med Mexes men understryker att de spelare som stannar i Roma ska göra det för att de brinner för det, inte som ”en tjänst” mot klubben.
Mexes säger å sin sida att ”man feltolkar mig alltid”.
I kväll är det Roma-Sampdoria, en match Roma bör vinna för att fortsätta att ha kontakt med lagen ovanför.
”Om vi vinner mot Samp är vår möjlighet att komma fyra större”, säger Spalletti.
I övrigt var det ett stort möte, det mellan Maradona och Zlatan & Co, i Inters omklädningsrum efter matchen i går kväll.
Är svårt Italien-hungrande just nu men vi får se när nästa resa blir. Inter-Man United ryker på grund av skid-VM i Tjeckien. Men sen så…
Tills vidare kan man ju tänka sig tillbaka, som i krönikan från i fjol, vid just denna tid, den tyngsta på året i mina ögon.
/Jennifer
Publicerad tidigare, men högaktuell just nu.
(från januari 2008).
Januari. Grått, vått och rått.
I morgon börjar serie A på nytt och jag kan inte låta bli att undra: Varför flyttade jag hem igen?
I kväll drar den åter igång, ligan som jag tycks så ohjälpligt förälskad i.
Ja, jag vet att där inte alltid spelas den mest konstruktiva fotbollen. Jo, jag kan se skönheten även i La Liga. Javisst, jag har älskat att följa Premier League på nära håll då jag bott i London.
Jo, nog känner jag också till det smutsiga spelet bakom de italienska fotbollskulisserna. Jag vet att ”il calcio” är en svekfull älskare som stundtals riskerar att lämna mig besviken.
Ändå kan jag inte låta bli att bli förförd, ändå går min långvariga förälskelse till landet och dess fotboll inte över.
Därför sitter jag på tunnelbanans gröna linje hem från redaktionen i Globen City, trängs bland vinterglåmiga människor i fuktångande kläder och drömmer mig bort. Jag tänker att jag kunde suttit på Roms kaotiska Metropolitana istället, tycker mig höra den automatiska rösten säga ”nästa Termini”, gör mig beredd att gå av för att ta tåget till Fiumicino-flygplatsen och sen första bästa plan till Sicilien.
Pizza med Glenn
Jag kunde varit där i kväll, flugit ner från Rom för Catania-Juventus. Eller tagit tåget till mitt kära, gamla Toscana, sett Empoli-Reggina.
Om jag varit i min andra italienska hemstad, Milano, då jag hade jag nog valt Atalanta-Roma istället, åkt till Bergamo från Milano Centrale med ett av de ruffiga lokaltågen som stannar vid minsta mjölkpall.
Senast jag var i Bergamo, staden med sin svala, strama skönhet, var för en lunchintervju med Glenn Strömberg och den peperoncino-kryddade pizza vi åt på ett av hans stamställen är fortfarande med på min topp-fem-lista.
Det är sådana ögonblick som jag saknar när den svenska januaritristessen håller mig i sitt järngrepp. Då längtar jag till mitt italienska liv, min italienska vardag.
Jag saknar att helg efter helg på plats få bevaka fotboll av världsklass. Att en helt vanlig tisdag åka till Trigoria eller Formello och se Roma eller Lazio träna. Jag saknar fansen utanför Milanello, doften av pinjeskogen vid Inters anläggning Appiano Gentile.
Jag längtar efter att äta söndagslunch på Juventus stamkrog Urbani i Turin i väntan på en match med de vitsvarta. Runt borden Juves finfolk, på faten fint kalvkött, i glasen ett ännu finare vin och som dessert, det finaste av allt: en riktigt bra fotbollsmatch.
Tv som alltid visar fotboll
Jag saknar att vakna i min lägenhet i Prati i Rom, gå ner på den lilla café-baren och ta mitt morgonkaffe med mjölk, bläddra i La Repubblica och prata fotboll med farbröderna som tycks fastlimmade på barstolarna, framför den minimala tv:n som alltid, alltid visar fotboll. Jag längtar efter att köpa grönsaker och frukt som har rodnande kinder och smakar sol istället för plast.
Jag saknar att gå med kollegorna på Gazzetta dello Sports Rom-redaktion till Professionisti och äta Pasta alla Nicotera 01 på natten, ofta med ett gäng Lazio-spelare vid bordet intill.
Jag längtar efter att stå i baren på Gazzettans Milano-redaktion och smutta på en apertivo (tänk dig en bar på en svensk redaktion!) och prata om helgens matcher. Jag saknar att få höra gamla tanter busvissla efter unga byggjobbare, att möta folk som flirtar och ler på gatan, att ge och få komplimanger. Utan baktanke, bara som lite tårtglasyr för att pynta upp vardagen.
Jag längtar efter att vara den Jennifer jag är i italien; lite mer vågad, lite mer levande.
Det är vad jag längtar efter, medan jag tar tunnelbanan hem i skuggregnet.
/Jennifer