Det här är inte bloggen som värjer för att leverera hårda paket till läsekretsen – men för första gången tänker jag förse ett inlägg med en sån här ”Parental Advisory”-etikett.

Alltså: Är du interista så sluta läs.

Är du milanista? Grattis, dådå.

Nu har nämligen l’Osservatorio sugli Errori Arbitrali nel Calcio di VirtualClass kommit med sin dom över domarna och domsluten i årets Serie A.

Alltså, bara det faktum att det finns ett ”Observatorium för domarfel” är ju fullkomligt lysande och ett skäl så gott som något att bosätta sig i Italien och aldrig lämna landet. Men den här gången har de dessutom gett italienska tifosi så mycket vatten på kvarnar att kvarnarna drunknat.

Be mig inte om detaljerna, men i det stora hela har man alltså låtit experter döma matcherna i efterhand, med hjälp av videoupptagningar, för att se hur ofta felaktiga domslut påverkat resultaten.

Ur rapporten:
I 260 undersökta matcher har man hittat 163 domarmissar som gällt mål/bortdömda mål, vilket påverkat 171 poäng, ett snitt på 6,6 poäng per omgång.

Och när man väl hittat felen så korrigerar man tabellen. Ger tillbaka mål, tar bort mål, skjuter till och drar ifrån poäng.

Och, vet ni, av 163 domarfel har 20 inträffat i Inters matcher. 15 fel till Inters fördel, fem till deras nackdel. Sex av missarna gav Inter extra poäng.

– Det förefaller tydligt av mängden och vikten av felen att domarna inte dömer Inters matcher med rätt sorts lugn och opartiskhet, summerar Luciano Lupi, som är chef för Virtualclass.

Att Lupi heter just Lupi är ju fantastiskt roligt i det här sammanhanget (kan ni er fotbollsitalienska så förstår ni varför, kan ni den inte så… lupi=vargar=Roma). Han hänvisar också till att det handlar om just det där som i il calcio kommit att accepteras som ”psykologiskt slaveri”.

Själv utesluter jag inte möjligheten att Inter, i ett par av de där matcherna där de ”fått” poäng kanske hade kunnat vinna ändå.

Ifallifall. Här har ni det ni alla väntat på.

1. Aktuella tabellen i Serie A:
1) Inter 60 poäng.
2) Juventus 53.
3) Milan 48
4) Fiorentina 46
5) Genoa 45
6) Roma 44
7) Cagliari 38
8) Lazio 38
9) Atalanta 36
10) Palermo 36
11) Napoli 35
12) Udinese 34
13) Catania 33
14) Sampdoria 32
15) Siena 28
16) Torino 24
17) Bologna 23
18) Chievo 23
19) Lecce 22
20) Reggina 18

2. Och så den virtuella tabellen, där Observatoriet i sin gudomliga upphödjhet korrigerat domarnas alla misstag:

1) Milan 53 (+5 poäng)
2) Fiorentina 51 (+5)
3) Juventus 50 (-3)
4) Inter 49 (-11)
5) Genoa 46 (+1)
6) Roma 45 (+1)
7) Cagliari 40 (+2)
8) Udinese 40 (+6)
9) Palermo 39 (+3)
10) Napoli 39 (+4)
11) Lazio 39 (+1)
12) Sampdoria 36 (+4)
13) Atalanta 35 (-1)
14) Catania 33 (0)
15) Siena 31 (+3)
16) Torino 24 ( 0)
17) Bologna 23 (0)
18) Reggina 23 (+5)
19) Lecce 18 (-4)
20) Chievo 17 (-6).

/Simon Bank

Från en hotellbar en sned Beckham-frispark från den lilla Madonnan:

Mamma mia, vilket derby.

Inter har stuckit en tjock, blåsvart nål i Serie A, och livet pyser ur serien. Vad kan vi säga om det? Att de är Italiens bästa lag, förstås. Men också att det här var en kväll när alla som döpt dem till det ”nya Juve” fick lite bättre argument.

Milan – utan Kaká, ska vi komma ihåg – satte spets på det här derbyt, det var deras fartsekvenser som gav liv åt matchen. Inter var reaktivt, intelligent, men kontrollerat. Som Mourinho-lag brukar vara.
Inter kom in för att hacka sönder matchen i början, att störa Milans rytm, för när de lyckas med det så kan de utnyttja sin fysik och sina fenomenala spetskvalitéer. Flytta upp tills de kommer 30-40 meter från målet och skicka spel mot Zlatan och Adriano.

Det är så Inter kommer att försöka slå United, det kan ni skriva upp. Störa, förstöra, dra ner tempot, suga sig in i matchen och så utnyttja de där två monstren på topp.

När de möter riktigt bra lag så blir det ofta fantastiska matcher. Energifyllt, temperament som bryts mot varandra, hög kvalité.

Jag tyckte att Beckham var lysande före paus, men Milan har ju det där problemet att de måste spela sig hela vägen fram. De har ingen som kan nicka in Beckhams inspel, ingen de kan spela target-fotboll bakom. Inter har alla världens enkla lösningar att ta till. De kan vila, de kan spela fysiskt, de kan spela långt eller rulla runt. Och de kan alltid straffa lag med två så tröga mittbackar som Milan hade igår (förlåt, Paolo, du kommer förstås alltid och för evigt att vara bäst ändå).

Och visst fan hade Inter Rosetti med sig. Ingen kan säga emot där. Där jag satt hörde jag hur milanisti skrek om ”Ladriano” (ladri är alltså italienska för ”tjuvar”), och det är klart att det var hands. Och det är klart att Pippo k u n d e fått straff när Chivu klumpade sig.

Skandal? Nej, inte så enkelt. Elakt? Ja, men självklart.

Ni känner förstår till den där gamla sanningen om domarnas ”psykologiska slaveri” i Italien, men jag är också övertygad om att det finns andra, enklare sanningar. Som att: Om Milan haft hemmamatch igår så hade de fått sin straff.

Här är ett litet sammandrag, hur som helst.

Och här är the men of the match, allt enligt Svennis-skalan:

Môcke bra:
Stankovic.
Môcke môcke bra:
Adriano.
Môcke môcke môcke bra:
Cambiasso.

Môcke bra:
Beckham.
Môcke môcke bra:
Pato.
Môcke môcke môcke bra:
Abbiati.

Och sist: Visst är det fint att Mourinhos lille pojk heter José Mourinho Junior? Jag undrar så hur han sköter sig i skolan.
– José Junior, har du gjort läxan idag?
– No. Why? Because I am very special. You want someone not so special, you go to different school. Excuse me if I sound arrogant. But I am not arrogant. I am special boy.

/Simon Bank

Caro Simone är på plats med sina doftande, smakande och precisa analyser och beskrivningar (som gör mig lätt Italien- och calcio-krank, som tur är det Milano nästa för mig, inklusive stor, stor match).
Men med Bank på plats skriver jag inget nu om själva matchen.

Däremot får ni lite smått och gott från la Domenica Sportiva på RAI 2 där det nu snackas derby, derby, derby. Alla, däribland Marcello Lippi, hyllar Inter och Mourinho som tackar med att ge Milan (välförtjänta) komplimanger.
Alla är också ense om att det var ett ”grandissimo derby” och ”un derby bellissimo”. Lippi kallar det ”det vackraste derbyt på flera år”.
Att Zlatan gjorde en stor match är man också ense om liksom att Adriano är som pånyttfödd. Dock har Inters första mål vevats om och om igen och där gjordes bland annat analysen att ”eftersom Adriano knyter näven för att få träff så är det avsiktligt som han gör mål med armen”. Debatten lär fortsätta…
Adriano själv säger:
”Jag nickade och bollen kom ner på armen, det var inte avsiktligt, jag sökte inte bollen med armen”.
Just nu pratar en besviken Ancelotti som säger att ”om han bara nickat hade det inte blivit mål. Frivilligt eller ej, men handsen blev avgörande”.
 Förutom prestigen i derbyförlusten är det nu elva poäng upp till Inter för Milan. Många i studion menar att ligan redan är avgjord och det är i alla fall klart att nu ska mycket till för att rubba Inter.

/Jennifer

Lördagskväll, den tillbringar man med lite arbete, många canneloni och ett par fantastiska matcher på tv.

Jag tänker inte ens försöka summera allt (bara tvekampen mellan Zigic och Pepe är värd en bok), utan nöjer mig med att titta lite närmare på vad som hände i de olika delarna av Milano.

Inter gjorde sitt nere i klacken, och det intressantaste i den matchen – utöver att nickspecialisterna Stankovic och Figo skallade in varsitt mål – var situationen när Zlatan Ibrahimovic blev varnad för simulazione. Det är en typsituation det där. Han får ett rakt Lecce-ben mot sig, dobbar på väg mot vristen, och lägger sig ner. Alltså får han varning för filmning.

Det är så jävla dumt. En spelare ska inte behöva ta emot en mördartackling på foten för att få sin frispark/straff. Det räcker med att mördartacklingen finns där. Han borde fått straff.

Strunt samma, Inter vann enkelt.Inte ens monstret Tiribocchi skrämde dem. Och Milan-Reggina bjöd på ett intressantare öde.

Även milanisti måste ha kännt något i hjärtat när de såg Davide Di Gennaro dynga in 0-1. Pojken är född i Milano, han håller på Milan, han ägdes av Milan och byttes bort av Milan. Nu är han utlånad till Reggina (av Genoa) och naturligtvis så slog han in en spik i Milans scudetto-kista,

En kväll som denna –  när det krampas i Sevilla-derbyt, när den fine lille Edien Hazard just vänt för Lille mot Sochaux, när Dzeko bosnat på för Wolfsburg och AZtagit strupgrepp på Eredivisie –  är det den sortens historier som värmer mig mest. Det, och sex finfina små canneloni från marknaden här nere på torget.

/Simon Bank

Mer Milan. Om Kaká stannade så finns det andra som lämnar.

I går släppte Lamberto greppet om L’Assassino. Fotbollsvärldens finaste restaurang byter ägare, och det är inte utan att det känns I hjärtat.

Om AC Milans hjärta heter San Siro, om hjärnan sitter ute på Milanello, så har man alltid hittat magen på Via Amadei 8, en skruvad Maldini-cross från Domen.

Familjen Gori har tagit emot i 58 år, Ottavio Gori – Lambertos pappa, Milans egen kock –  köpte krogen efter ett tips från Gunnar Nordahl och Nils Liedholm. De serverade enkel, rustik mat från det toskanska köket. Servitörer i vitta kavajer, kött, pasta, öppen vinflaska på det där italienska sättet. Stil, kärlek, värme, klass och en folklighet som aldrig någonsin bleknade.

 Alla de stora i Milan har ätit här. På 50-talet sågs spelarna här varje torsdagkväll, och en sån som Cesare Maldini kommer fortfarande tillbaka och äter lunch varje dag. Nereo Rocco, Enzo Bearzot, Gianni Brera, De Sica… Konstnärer, fotbollsfolk, journalister, arbetare.

För en slyngel från Sverige har besöken på L’Assassino varit ett enkelt sätt att smaka på historien (och Milanos bästa dolci), och jag har njutit varje sekund av varje besök. För två veckor sen berättade Lamberto att han skulle sluta, men jag trodde honom inte. I söndags var jag där igen, och i går gjorde han sin sista dag på jobbet.

Om Milan är oroligt i magen idag så beror det inte bara på affären Beckham.

XXX

Lite annat, då:

Om magen svajar så får ögat sitt. Puma har presenterat Italiens nya dräkt till Confederations Cup i sommar. Lite större märke, en diskret trikolor på ena sidan och så förstås de fyra VM-stjärnorna i mönstret.

Den ska vara i 30-talsstil, sägs det. Jag antar att det är den sorts tröja som ser bättre ut på håll än i detaljstudier.

 XXX

Francesco Totti förhandlar kontraktsförlängning med Roma. Och… jag menar… hur förhandlar man med Totti? Det borde vara som med Maldini, att han får bestämma själv. Nu verkar det som att klubben vill förlägna till 2012, medan Er Pupone själv vill ha två år till på kontraktet.

Jag hade signat honom till 3014 om jag hette fru Sensi.

Massimo Moratti, på frågan vad han skulle svara om Manchester City hörde av sig:

–          I’m sorry. Ibra är inte till salu.

XXX

Dagens bästa citat – om man nu räknar bort Cyril Rool, som är värd ett eget inlägg framåt kvällen – kommer från Nemanja Vidic, som pratat barndom med Setanta. Han fick fly undan bomblarmen hemma i Serbien, och menar att det gjort honom starkare.

–          Any person that has bad times in their life, I think gets stronger after it, and obviously they learn to live in other ways.

–          You have good things to enjoy and bad things to make you strong, and if it makes you stronger it is good.

“Du har bra saker att njuta av och dåliga saker som gör dig stark, och om det gör dig starkare så är det bra”. Cirkelkonstruktionen där är så poetiskt briljant att man får svindel. Up yours, Kay Pollak, här kommer en kille som vet hur man ser på livet. Nemanja, oh-oh, he comes from , he’ll fookin murder’ya.

Och där känns det som att vi slutit mördarcirkeln för den här gången. Nu ska jag gå på fotboll.

/Simon Bank

Dags för minicomeback i bloggen, ett fint litet avbrott i semestern – och ni undrar förstås varför.

Är det 1) för att kommentera världsfotbollens intressantaste helg på länge?, 2) för att lämna en närvarorapport från miljard-geschäftets Milano? eller 3) för att korrigera Erik Niva?

Javafan, det ena utesluter ju inte det andra.

Milano är sitt januari-jag, med japaner och långbenta modeller och barnfamiljer som rökandas sig genom vinterkylan på jakt efter reafynd. Och i kväll spelas alltså en match som innehåller fler stora symbolfrågor än en match gjort på evigheter i den här ligan.

David Beckham gör hemmadebut (innan han åker hem till Armani på middag) och Kaká möter sitt rödsvarta folk innan han bestämmer sig för om han är en fotbollsspelare eller en pesetero på väg till Manchester.

Att Milan-fiaskot Gilardino möter sitt gamla lag igen är en stor sak, men han kommer nog inte att vara den som ”drar till sig alla blickar”.

Shejk Mansours vulgära Kakábud öppnar så många dimensioner i diskussionen om den moderna fotbollen/ekonomin, jag utvecklar ett par tankar i morgondagens tidning – men tänkte redan nu dra fram en sida.

I dagens Corriere dello Sport ställer tidningen en intressant fråga till tre romanisti, tre interisti och tre juventini: Skulle NI vilja sälja era symbolspelare (De Rossi, Ibrahimovic, Buffon) för 800 miljoner eller en miljard?

Svaren är de väntade. Man värderar symbolerna högre än pengarna, en del saker går utöver ekonomi, blablabla. Det är alltid lättare att fatta beslut när man inte behöver.

Men en av rösterna skär igenom.

Den tillhör, så klart, historiens snyggaste fotbollsmördare: Nicola Berti (jag skrev en krönika om honom häromåret, med rubriken ”Nicola Berti – you had me on hello”).

Skulle Berti vilja sälja Zlatan för en miljard?
Nej. Inte för att han inte är värd det – utan för att mänskligheten är bättre än så.
– Jag skulle säga nej, eftersom de där siffrorna är en förolämpning mot folket. Det är respektlöst.

Helvete, som jag älskar Nicola Berti.

Annars är det intressantaste ur svensk synvinkel förstås att Chiellini, Juves försvarschef, är skadad, vilket betyder att Ranieri antingen lär skicka in lillpojken Lorenzo Ariaudo, 19, på det djupa – eller låta Mellberg spela mittback igen.

Vi får se. Det finns värre saker än att spela högerback. Medan miljardbuden rullar genom ett perverterat Europa kan ni skänka en tanke åt landslagsspelare som Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe eller åt en förbundsordförande som Khalil al-Jaber Hassan.

I veckan som gick sprängdes alla fyra till döds på Gazaremsan. Det kommer att dröja innan man tänker på fotboll i Palestina igen. I Israel rullar ligorna igång idag, en vecka senare än planerat – och med flera matcher flyttade till nya spelplatser. I städer dit palestinska raketer inte når.

/Simon Bank
 

”Juve anti-Inter, Ibra super”.
Start-rubben på Gazzettans hemsida i dag. Fick sms av en av kollegorna där nere i går kväll, en svartblå sådan, och han var lyrisk över Zlatans spel och två mål som gav Inter segern mot Chievo.
Repubblicas rubrik är ”Inter, en rysning – och sen Ibrahimovic”.

Nedan ser ni toppen i italienska skytteligan just nu.
Marco Di Vaio (Bologna)    12
Alberto Gilardino (Fiorentina)    12
Diego Milito (Genoa)    12
Amauri ’Amauri’ Carvalho de Oliviera (Juventus)    10 
Zlatan Ibrahimovic (Inter)    10
Sergio Floccari (Atalanta) 8

Viktigt för Zlatan att målen flödar på. Här ser ni ett vackert gammalt Zlatan-flöde:
http://www.youtube.com/watch?v=FZdgS7GB6-Y

”Juve anti-Inter” då, vad menas med det? Ja, som ni väl redan räknat ut, att Juve nu ses som främsta hotet mot Inter i kampen om scudetton, efter segern över Milan i går kväll med 4-2. (sex mål, var det inte någon som sa att il calcio är händelselös…).
Än en gång visade Del Piero vägen och än en gång visade Amauri vad han går för.
Jag har tippat honom som skytteligavinnare och Juventus som ligasegrare, få se om jag får rätt. Det mesta tyder förstås på att Inter håller ställningarna, men när jag tippade var det magkänslan som sa Juve.
För Inter är CL-seger hur som helst viktigare denna säsong, men dit är vägen lång. Vilka som blir det kommande hindret får vi ju veta den här veckan, då åttondelsfinalerna lottas.
Var det inte förresten några som sa med stora ord, i början av säsongen, att Mellberg inte passar i serie A och skulle bänkas mestadels…?

Ranieri och Ancelotti har för övrigt, föga oväntat, lite olika syn på matchen i går.
Ranieri: ”Om vi spelar så här är vi oövervinneliga”.
Ancelotti: ”Vi stod för spelet, de för målen”.

Det blev tyvärr inget bloggat i går om Juventus-Milan trots att  webb-redaktör Jörgen Källström till och med mejlade om han gärna ville ha inlägg som de kunde lägga i topp på sajten. Vaket och bra, men jag var upptagen på annat håll.
Nyhetsredaktionen hade nämligen frågat om jag ville bevaka Aftonbladets Svenska Hjältar-galan i går kväll, på Cirkus, den som sändes i TV3. Roligt att göra något annat än sport ibland och en rakt igenom positiv journalistik, så jag sade ja. Många äkta tårar och leenden på läktarna, kyckling- och couscous på bufféfaten och en del känt folk på mingelgolvet. Träffade flera gamla vänner, bland annat Odd Molly-geniet Per Holknekt.

Ändå synd att missa Juve-Milan, men man är ju inte delningsbar.
Däremot kan jag leva lycklig utan att se Vucinics kalsonger… Har ju skrivit om tröjor som dras av vid mål förut och Plasmatis shorts vid den omdebatterade frisparken. Nu var det byxorna ner igen. Kanske en ny trend?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article3995842.ab

Matchvinnaren själv säger dock att han ”inte märkte att han stippade”.
”Jag märkte bara målet”.
Om att Vucinic blev utvisslad periodvis före målet säger han:
”Det var rätt, för allt jag gjorde blev fel, jag vet att även min bror på läktaren visslade åt mig”.

/Jennifer

Fullt upp med lucia på förskolan i dag och sen fest hos oss därefter. Tio vuxna och sju barn, vad har man gett sig in på… Nu ska här i alla fall göras hemgjorda pizzor på recept från Neapel, pizzans födelseort. Är ni sugna på recept är det bara att säga till…

Försöker dock mitt i allt fixande och EC-skrivande om Juventus-Milan att återkomma lite senare med ett inlägg inför just den matchen.

Tills vidare, en för milanisti och en för juventini, enjoy:

http://www.youtube.com/watch?v=XPE0aUB1DhE

http://www.youtube.com/watch?v=vgxTJ6nfkTI

/Jennifer

PS. Och missa inte senaste Laul Calling, klockan 12.00

100 000 kronor (10 000 euro). Så mycket får Milans Kaladze böta för sina uttalande om domare Farina efter Torino-Milan, den 23 november (jo då, Kaladze var omdiskuterad i en handssituation även då som ni  kanske minns).
Straffen som gav Torino 2-2 fick ju Kaladze att säga:
”Jag är ledsen, jag talar aldrig illa om domarna, men i dag var Farina skandalös, verkligen kass. Jag är ledsen att matchen stals av domaren. Vi gör alla fel, även jag, men han var där, verkligen nära”.
Kaladzes ord kostar även Milan en liten slant, närmare bestämt
75 000 kronor. Såg just den nyheten på ANSA, Italiens största nyhetsbyrå.

Om disciplinkommitténs beslut kan man tycka olika. Men det drabbar åtminstone ingen fattig.

/Jennifer

Ibland slarvar vi kanske med våra referenser.

Det slog mig när jag läste en av kommentarerna här nedanför, där någon undrade vad jag menade med att Milans fans sjöng ”sin” You’ll Never Walk Alone.

Det är klart att inte alla är bekanta med den historien, och det är arrogant att ens tro det.

Så, okej, i korthet: Hillsborough-katastrofen känner ni till. Den 15 april 1989 klämdes och trampades 96 Liverpool-supportrar till döds i Sheffield. Det blev, på sikt, starten på den nya fotbollsvärlden med Premier League-revolutionen, men just då var det inget annat än ett enda stort krossat kollektivt hjärta utan ärr, ett som aldrig skulle sluta blöda.

Och hur förhåller man sig till sånt? Vad gör man? Hur visar man medkänsla när man inte kan föreställa sig hur den känslan, den desperationen, ser ut?

Fyra dagar efter Hillsborough var det matchdag i Europa, och påbjuden tyst minut. Milan mötte Real Madrid på San Siro, och den tysta minuten respekterades på italienskt vis, med applåder och raka ryggar. I en halv minut. Sedan inträffar det oerhörda, och ni hör det själva en bit in på Rais sändning:

– You’ll neeeeveeer waaaalk alooone…

Jag kan ha sett det klippet tvåhundra gånger, men jag går fortfarande sönder varje gång. Det låter mig förstå varför Milan och Liverpool alltid kommer att vara vänföreningar, och det låter mig förstå varför låtsasfascismen i delar av svensk supporterkultur är så småaktig och död.

/Simon Bank