Giacomo Bulgarelli är död. Han begravdes i veckan.

Det är inte särskilt konstigt om det gått er förbi. Det är inte ens underligt om ni inte riktigt vet vem Bulgarelli var. Jag ska inte skriva så mycket om honom, utan mer om varför vi knappt hade vetat det ens om han vore svensk.

Kortkursen först. Giacomo Bulgarelli var en av de största, renaste, mest älskade spelare Italien haft. Han spelade bara proffsfotboll med en enda klubb, Bologna, och ledde den i en tid – 60-talet – då den utmanade jättarna från Milano. 1964 förde han Bologna till deras senaste ligatitel, de vann efter spareggio (skiljematch) mot Inter.

Efter karriären syntes han en del i tv. Alltid korrekt, alltid omtyckt. Och när han dog så fylldes tidningarna av hyllningar, på begravningen kom honoratiores från hela Italien, men dessutom unga supportrar, unga spelare. Såna som aldrig sett honom spela, men som sörjde ändå.

De latinska länderna har sina brister, på många sätt är de både gammelmodiga och anti-progressiva – men när det gäller den här sortens historia är de så oerhört mycket bättre än vad vi är.

Om en av ASSE:s 60-talshjältar dör så skriver l’Équipe och France Football en stor dödsruna. Marca, Gazzetta dello Sport, alla funkar likadant.

Och jo, vi hyllar naturligtvis Ingo (allt annat vore skandalöst), men generellt sett är vi usla på att uppmärksamma och vårda fotbollens legender. Både personerna och berättelserna. Supportrarna (jag tänker mest på MFF, Hammarby, kanske AIK) har blivit bättre på det här under de senaste årens fotbolls-hög-konjunktur, men i det stora hela är historien frånvarande i svensk fotboll.

Och det är ju idioti. Inte bara av något slags moraliskt skäl, utan för att gemenskapen med historien är en hyllning till nuet. När Gais visade sympati med de varslade på Volvo i höstas visade de att klubben var en del av något större. När supportrar eller klubbar lyfter fram sin historia ger de sig själva ett sammanhang och ett värde. ”Vi kommer ihåg dem som gick före oss, vi kommer att bli ihågkomna av dem som kommer efter oss. Alltså betyder vi något”.

Mitt i allt halvgrumligt som omgav Manchester Uniteds högtidlighållande av flygkraschs-minnesdagen i fjol så tror jag helt och fullt att det var sant när en sån som Ryan Giggs sa att historiens närvaro lyfte laget den våren.

Och, motsatt, så tyckte jag att det var lite sorgligt att Johan Elmander kunde spela ett år i Toulouse utan att ha en aning om vem Yngve Brodd är.

Inte så mycket för Yngves skull, utan för Johans egen.

/Simon Bank

Lördag kväll efter ännu en dag på bokmässan, snabbstopp på hotellet.
Är ledig så jag nöjer mig med att önska er alla en skön kväll och tacka för alla svar om favoritspelare.

Och så bjuder jag på lite musik att inleda kvällen med.

Vilken är er favorit-fotbollslåt? När vi har fester med Sportbladet, eller bara sitter på ett hotellrum och varvar ner tillsammans ute på jobb, kör vi ibland gamla klassiker.
Lite längre ner får ni en av dem, i svår konkurrens med Reseptenn, Vi er røde, vi er hvide som ni får här:
http://www.youtube.com/watch?v=HqNA266NIJo
Jag har alltid tyckt om Danmark och dess landslag, var där mycket som liten.

Men, samtidigt, minnena från VM 1990 i Italien, då jag var 17 år och vi var i Florens, är också svåra att överträffa:
http://www.youtube.com/watch?v=kgMFe5uQu_Y

Men, vad tycker ni? Och nu menar jag inte klubblåtar, utan mästerskaplåtar.

Här är också, för er mer Italien-passionerade, översättningen till Un estate italiana.
Ha en fin kväll, var ni än är.

Det kanske inte kommer att vara en sång som ändrar spelets regler
Men jag vill leva det så här, det här äventyret
Utan gränser
och med hjärtat i halsgropen

Och världen är ett färgspel
Och vinden smeker flaggorna
Det kommer en rysning som
sveper i väg med dig
Du smälter i en omfamning av glädje

Magiska nätter, följer ett mål
under en italiensk sommarhimmel
I dina ögon
viljan att vinna
en sommar
ett äventyr till

Den där drömmen som börjar som barn
och som tar dig allt längre
Det är ingen saga
och från omklädningsrummen
kommer killarna ut,
det är vi.

Notte magiche…