Apropå Richard Money så är det värt att framhålla att han redan varit huvudtränare i Newcastle en säsong.
Newcastle Jets, that is.
I Australien.
Han kom dit, tog laget till semifinal, men fick kicken (efter ”mutual consent” som det heter) bland annat för att Jets spelade för trist fotboll. Så jo, han ska nog klara sig fint i Toonland.

Men jag tar inte upp det här för att retas. Jag tar upp det för att skriva om en intressant trend i australisk fotboll. (Det här är alltså inget för er som tycker att ”intressant trend i australisk fotboll” är ett oxymoron)

Vad betydde det egentligen för inhemsk aussie-fotboll att landslaget 2006 kvalade in till sitt första VM på 32 år?

Det betydde att Guus Hiddink blev gud, förstås. Men också att självförtroendet i klubbfotbollen, tron på det egna kunnandet, växte sig stort och starkt. Paradoxalt nog var det en utländsk tränare som fick Australien att tro på Australien.

Hur det yttrat sig?
Säsongen 2005-06, när Money styrde Jets, tränades fem av åtta klubbar i A-league av utlänningar (och Perth Glory av utomjordingen Steve McMahon).
I dag, tre år senare, tränas sju av åtta klubbar av aussies och den åttonde av en nyzeeländare – och just den klubben (Wellington Phoenix) är från Nya Zeeland.

That’s all for you A-league lovers. For now.