Som de moderna rollspelare vi är så delar vi upp uppföljningsbehovet mellan oss här i bloggen.

Själv drar jag en lans för Pepe.

Eller, lans och lans, jag tänker i tur och ordning reda ut vad det var han gjorde egentligen, vad som sagts – och vad vi ska tycka om det.

Här har ni själva actionscenen.

Ni såg det röda kortet, ni såg straffmissen – och ni såg hur los Blancos på något mirakulöst vis lyckades vrida matchen ur händerna på Getafe.

En sjuhelsikes thriller, helt enkelt, komplett med våld, sex och drama.

I domarrapporten berätar Carlos Delgado Ferreiro lite mer.

Hemmalagets spelare (Pepe, that is) sparkade den foulade spelaren och slog en motståndare i ansiktet. Nämnde spelare (fortfarande Pepe) riktade sedan följande fras till fjärdedomaren medan han lämnade planen: ”Ni är horungar, allihop”.

Efterspelet:
Pepe bad om ursäkt (”Vi borde fått straff före, sen fick de straff och jag tappade fattningen. Det är inte min stil”), Juande Ramos ursäktade Pepe (”han är säkert jätteledsen, och mycket stod på spel”) och i en intervju med portugisiska radiostationen TSF ledde Getafes president Angel Torres åklagarsidan:

– Pepe är en mördare.

– Han försökte sparka Casquero i huvudet. Om han hade träffat… vad annat kan man kalla det?

Själv har jag två saker att säga om det, och de är ungefär samma som jag alltid tycker när spelare bär sig åt på det här vidriga sättet:

1. Det är vidrigt. Stäng av honom säsongen ut, förklara att det är oacceptabelt, se till fotbollens fostrande sida och vägra acceptera det.

2. Det är nödvändigt. Om man lyfter blicken och ser fotbollens hela dramaturgi, som underhållning och samtalsämne, så behövs idioterna och skurkarna (eller, snarare, det idiotiska och skurkaktiga). Den dag fotbollen är helt ren, fri från dumheter, så säger den inte heller något om världen vi lever i.

För att renodla: Jag hade inte älskat Platini och Giresse lika mycket om det inte vore för Toni Schumacher. Och Robert Laul hade inte gillat Batman utan Jokern.

/Simon Bank

Om dagen tillhörde Bremen så gick kvällen till Bordeaux.

Herregud, vilken märklig match.

Grenoble, nykomlingen, fick spela de sista 40 minuterna med elva man mot nio. 40 minuter! Alou Diarra fick sitt andra gula direkt i andra, superkantbrassen (som det heter) Wendel fick ett solklart rött kort tre minuter senare.

Laurent Blanc, näste riktigt store franske tränare om ni frågar mig, agerade direkt. Inte genom att ta ut allt offensivt han hade, utan genom att byta karaktär på sin ende forward.
Ut med Cavenaghi, in med snabbe brassen Jussiê.

Bordeaux sjönk hem, slog ifrån sig, arbetade fullkomligt heroiskt i 30 minuter.
Sen gjorde Jussiê 1–0.

Om det var ett förlamat Bordeaux ni såg på Stamford Bridge i veckan så var det här ett stenhårt jobbande, svettande, vinnande.
1–0, med nio man hela andra halvlek. Helgens bragd. Och det säger jag trots att chefen min håller på Stoke.

/Simon Bank