Tillbaka på snabbvisit i mörkret. Åker tåg, läser tidningar, samlar upp spår.

Och eftersom jag har tråkigt kan jag lika gärna ha det här.

Erik har redan briefat er om det näst mest väsentliga från jippomatchen Amigos de Rafa–Amigos de Iker, men jag vet inte om det mest väsentliga kom fram. I veckan såg jag en timmas sammandrag från den episka Wimbledon-finalen Nadal–Federer, men då hade jag inte en aning om vilka fina fötter Rafa har.

Med andra ord: Missa inte hans roulette-klack, 1.50 in på klippet.

Annars är det här inlägget mest ett skäl för att ge er lite av det som inte fick plats i tidningsversionen av intervjun med Kim Källström. Lite hederligt extramaterial, helt enkelt.

Han säger ju mycket intressant, Kim.

•Om innermittfältarnas roll i landslaget:
– Förut stod vi med fyra backar hemma, och det är klart  att det blir skillnad för en innermittfältare om vi har spelare som Alexandersson och ”Turbo” på kanterna, eller Håkan Mild som älskar att springa. Alexandersson har inte stått fel på en fotbollsplan på tio år. Istället hade vi Chippen och Ljungberg, med deras spetskvalitéer. Det tog några år att gå från den ena extremen till den andra, även om vi alltid spelat 4-4-2 så har spelet förändrats oerhört mycket.
– Det var vi som hamnade lite i kläm. Nu efter EM har det blivit mycket, mycket bättre.

•Om OL-supportrarna, som upplever att domare och media är emot dem (well, they are supporters after all, aren’t they):
– Jag ska vara ärlig, jag är inte riktigt med i den debatten. Men det har varit rätt många märkliga domslut, vi fick en straff mot Nice som var helt horribel, men efter det har vi fått en del väldigt märkliga domslut mot oss. Då står det lite i en notis i ett hörn, men om vi får något med oss så blåser man upp det. Det är inte så konstigt. Paris och Marseille är stora publiklag, vi har vunnit sju år i rad… – nån gång kommer vi att åka dit, och alla väntar på den dagen. Det är inget snack om det.

•Om den familjära storklubben Lyon, och om framtiden (OL ska bygga ett OL-land, en modern superarena i Décines):
– Många som jobbar i klubben har varit med oerhört länge. Många var med när de spelade i division II. Det är en rätt familjär stämning.
– När den nya stadion kommer tror jag att en hel del kommer att ändras, då blir det lite Arsenal-känsla. På gott och ont. Man kommer att tappa lite av andan.
– Men, en ny stadion… Det är en sån grej som alla vill vara med om. När jag kom till Rennes saknade de läktare på en sida av stadion, det blev ett grymt lyft när de fick en ny arena. Det var ett jäkla uppsving för klubben.
– Här har Lyon vuxit ur både arenan och träningsanläggningen. Allt är en kompromiss nu. Det är trevligt, det ligger fem minuter från centrum och vi trivs, men det känns som att man behöver något mer.

•Om bristen på perspektiv när det gäller svenska talanger:
– Vi haussar tonåringar som gör ett par mål i allsvenskan – vad ska man då säga om Karim (Benzema)? Han har gjort, vad är det… tolv mål i Champions League, är dominant på absolut världsnivå och är 21. Vad är han då, om en kille som gör ett par mål i allsvenskan är en ”supertalang”?

Det där sista hade gått att göra ”attack” av. ”Kim Källström mördar Robin Söder/Sebastian Rajalakso/Emir Bajrami”. Men det var bara en del i ett långt samtal, och mer mediekritik än talangkritik.
Så för samtalet vidare här. Är vi för snabba och slarviga med att göra våra talanger till något de inte är? Och vad är i så fall problemet med det?

Javafan, det här blev långt, men jag åker tåg och är understimulerad.

Det fina med julen och semestern är annars att man äntligen kan få slappna av och vara sig själv för en stund, vilket är precis vad jag tänker göra här och nu.

God jul, gott slut på 2008 – och kom ihåg att det inte spelar någon roll vad som finns i paketen: Det viktiga är vem som ger dem.

/Simon Bank