Snökaos i går kväll när jag, på samma plan som halva skidlandslaget, skulle landa på Arlanda. Vi omdirigerades till Bromma där jag hann ner i sängen och vända innan det var dags att åka till SVT-huset på Gärdet och sportpanelen i Gomorron Sverige-soffan. Extra tidig avfärd på grund av snön..

Nu sitter jag här i Globen City medan snön yr utanför redaktionens fönster och strax intill har jag Niva som återhämtat sig från 40-årsfesten. Han fick festrapport från Gällivare också, han vet ju hur det går till däruppe. Vi tog det dock lugnt, nöjde oss med att fascinerat iaktta det lokala klientelet som gick loss så att det räckte för samtliga. Alla åldrar på dansgolvet, alla sorters kläder, alla sorters sprit. Det var långtifrån Stureplan och det menar jag i lika mycket positiv bemärkelse som negativ…

Napoli fick ju som ni väl sett bara 2-2 hemma mot Cagliari.
http://www.youtube.com/watch?v=muMt4VpOTCo
Conti gav Cagliari kvitteringen i femte överdidsminuten. Napoli tappade två viktiga poäng men ligger fortfarande fyra, på samma poäng som Juventus (24) men sämre målskillnad. Inter leder ju på 30.

Härligt är det i alla fall att se Napoli med i tabelltoppen som under glansdagarna. Nedan kan ni läsa delar av en intervju med Edy Reja, Napolis tränare, om vägen tillbaka, kampen – och glädjen. (Från La Repubblica).
63-årige Reja säger att laget får honom att känna sig ung.
– Jag känner en stor ungdomlig laddning och en entusiasm som jag hoppas att få behålla. Det är ingen tillfällighet. De senaste tio åren har jag vunnit flea ligor. Här i Napoli har jag dessutom funnit en klubb som tar hand om mig och har ett seriöst upplägg.
– Jag hade liten tränarerfarenhet från serie A och det är enormt stimulerande nu och det gör mig yngre.
Reja säger också att han varit nära att säga upp sig och tänker vad han då skulle ha missat när Napoli nu går så bra.
– Det var efter att vi missade att gå upp i serie B 2005. Det har varit helt avgörande för mig med De Laurentiis och Marinos förtroende för mig. Och även med de goda råden från min fru Livia.
*I fall någon sagt till dig, då du kom som tränare i januari 2005, att om drygt tre år kommer ni att ligga i toppen av serie A, vad hade du gjort?
– Jag skulle tagit honom i skjortkragen. Det är otroligt vad vi åstadkommit. Och kanske är det en saga med lyckligt slut eftersom vägen hit varit en tortyr.

Nej, nu dags för reseräkningar, sen ut i snöyran för lunch på Gondolen med en gammal bekant som helt  på egen hand jobbat sig upp till att bli en av Sveriges framgångsrikaste och mest kända i sin bransch och även besegrat sina demoner. Värd lika mycket respekt som Edy Reja.

/Jennifer

Gladare dagar i Neapel nu än då vi gjorde reportaget för fyra år sedan…

http://www.youtube.com/watch?v=0H-MKURfays

Napoli i ligaledning tillsammans med Udinese, den perfekta hälsningen till Maradona.
Bäst av allt är ändå kommentatorns ord om Denis och dennes trippel :
”Bellissimo di notte”. (Underbart vacker om natten.)

Ni minns väl alla vem det var som kallades ”bello di notte?” och varför?

/Jennifer

Söndag eftermiddag, flödande oktobersol mot mitt hotellrums fönster,  inne i rummets skuggor Napoli som hyllas på min tv i RAI Sport medan Panucci, tre zapp bort, intervjuas i Canale 5, i ett underhållningsprogram.

Neapel och Juventus, ja, apropå hyllningarna och en viss ung man som gjorde debut för Juventus.
”Ha una bella testa”. Han har ett vackert huvud, alltså en bra personlighet.
Så säger Claudio Ranieri om Albin Ekdal. Jag förde ett resonemang kring detta redan i  inspelningen av senaste Laul Calling där jag deltog på länk då jag inte kunde vara med i studion. Jag pratade också  om hur högt Mellberg står i kurs hos Ranieri.Men tyvärr är programtiden begränsad, det klipptes bort.
Just beträffade den biten föredrar jag morgonsoffan i SVT där vi kör direktsändning och man vet att det man säger, det kommer med. Vi har en kvart och kör kort, komprimerat och konkret.
Nå, med tanke på att Ekdal gjorde debut i går kändes Ranieris ord extra intressanta.
Jag är inte förvånad. Alla hemma i Bromma, med BP-koll, säger ju dessutom samma sak. Därmed inte på något sätt sagt att Ekdal är en man (yngling) för Juves startelva än, men varje inhopp är förstås ett viktigt steg på vägen.

Juventus åkte dock på en ny förlust, mot Napoli, och kommer allt annat än stärkta i självförtroendet mot Real Madrid i övermorgon. Ligan är dock en sak, CL en annan och spanska lag har historiskt haft svårt att slå Juve på hemmaplan. Ja, inte bara spanska lag för den delen…
Själv har jag i alla fall fått ackreditering, fick beskedet av Juves pressavdelning i går. Ibland lönar det sig att vara besvärlig och inte ge sig. Eller, vad säger jag? Ibland? Alltid.

Den andra goda nyheten är att Jenny Modin kommer ner i morgon för att göra web-tv.  Även om jag har många vänner här och dessutom själv är här för att jobba, inte roa mig, så är det inspirerande att miss Modin kommer. Vi kan göra bra jobb och det är roligt med någon som kan bidra till att jag ser min italienska vardag med nya, hungriga  ögon.

Det kan behövas. Själv sitter jag i skrivande stund på det hotell där jag bor i Milano då jag inte bor hos vänner. Första gången jag övernattade här var våren 2002 och om jag blir sömnlös i natt kan jag ju ligga en stund och fundera på hur många nätter jag sovit här totalt. Hur som helst är det ett bra hotell, i trendiga Brera-området. Centralt och bara ett inkast från Gazzetta dello Sports redaktion dit jag nu ska gå om en stund. Simon Bank är bara en av alla kollegor jag introducerat till detta hotell och jag minns att vi sen frossade loss i just Brera, med shopping och italiensk lunch.

Annars är Milano som vanligt. Taxifärd från Linate där jag aldrig kan landa utan att minnas flygolyckan som jag hårdbevakade hela hösten för exakt sju år sen.
Slarv och vanskötsel och sen är allt för sent; 118 döda och sju år av sorg, en sorg som aldrig tar slut, för de som blev kvar.

Nu: Viale Corsica in mot stan, de brandgula spårvagnarna, solglasögonprydda, söndagsflanerande milanesi, de välbekanta reklamskyltarna, musiken på radion, barerna, gathörnen, piazzorna, alla fulla av mina minnen av möten med kollegor, intervjuobjekt, vänner, män.
Såg Eriks ord om trattorior och liknande, men sådan uppenbara turistfällor har aldrig varit mitt Italien. Visa mig en gatumusikant och jag håller för öronen. För mig är Italien fotbollprogrammen som nu går på min hotell-tv, lukten av en viss sorts rengöringsmedel, det speciella diset över Milano soliga höstdagar som denna, den vassa dialekten hos baristan där jag tar två små kaffe på raken, i uppvärmd kopp, som sig bör.

Det är lustigt hur man aldrig riktigt är i fas med livet. När cheferna säger ”du får vara hur mycket i Italien som du vill i höst och vinter” så är det ett underbart erbjudande i teorin och omöjligt för mig i praktiken att nappa på. Som att få en stor portion tiramisu men sitta med munkavel. Hade det kommit för sju, åtta år sen däremot när man var fågelfri… Nå, jag är så nöjd som det är, men just bara fascinerad av att erbjudanden, vad de än gälla månde, nästan aldrig kommer när man vill ha dem eller kan ta dem.

Som tur är har vi Niva som snart är i dateline-klass med Andreo Unosoli (en historia för nästa blogginlägg) men som dock i motsats till Unosoli verkligen existerar och är på plats.
Att Erik är i min gamla hemstad Rom, dit jag som sagt tyvärr inte hann åka i denna omgång, gör i alla fall att jag har en ledig kväll i Milano. Få se vad det blir av den, börjar i alla fall med ett besök på redaktionen och slutar gärna med gnocchi (uttalas njokki, inte gnotchi som många svenskar säger, sagt i all välmening) på Pizzeria al Teatro om någon har tid att hänga på. Annars får jag dra med Jenny dit i morgon kväll.

/Jen

*Rolig krönika i dag i La Repubblica, om partiska tv-kommentatorer.

*Trezeguet lyckligt opererad men olyckligt borta fyra månader från Juventus. Kan bli kostsamt.

*Sassuolo, Albinoleffe, Salernitana  och Grosseto, där har ni kvartetten som toppar serie B. Säkert mer sevärda matcher där i kväll än den allsvenska jag såg. Som i och för sig hade sina poänger. Men man ska aldrig jämföra äpplen och päron.

*Ska med intresse läsa Niva om Kosovo. Under mina år som nyhetsreporter och korrespondent skrev jag om många fruktansvärda saker som brandkatastrofen i Göteborg, Linate-flygolyckan, bomben i Soho, en rad mord (ofta på kvinnor), hiv-mannen. Med mera, med mera. Det tog på en i längden, någonstans blir det onda kvar inom en.
Dock hann jag aldrig bli utsänd i krig. När jag hört min man berätta om sina upplevelser som utsänd under krigen i Bosnien och just Kosovo kan jag dock känna att jag är glad för det, på sätt och vis. Man vill bevaka viktiga, angelägna saker. Men krig är krig och fasansfullt bortom fattningsförmåga.

*Apropå fasansfullt så fastnade jag en lång stund i RAI:s special-dokumentär om domarna Falcone och Borsellino, som dödades brutalt av maffian.
Deras minne och mod lever dock kvar.

*Neapel har sin egen maffia, Camorran. Har just läst ut Roberto Savianos otäcka, skarpa Gomorra, om Camorran och dess långa tentakler som når
runt hela världen, inte minst den finansiella. Rekommenderas.

*Kanske kan en sådan bok också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom,
kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor. Nu är de portade från alla bortamatcher resten av säsongen.
Hade jag varit en hederlig vanlig suppporter hade jag varit mer än sugen på vendetta på idioterna…
Det har faktiskt också, bland de mer normala Napoli-fansen, pratats om att ersätta TrenIItalia (Ferrovie dello Stato, italienska SJ) för skadorna.
Repubblicas Carlo Bonini hade i dag en mycket målande artikel om snabbrättegången mot två av fansen.

*Hög tid att skriva morgondagens krönika och sen ta natt.