Okej.

Framme i Portugal, och till och med mer än i Spanien eller Italien är ett besök i Lissabon att bli påmind om fotboll, andas fotboll, marineras i fotboll.

A Bola, O Record och O Jogo vräker på med sina dagliga 150 sidor om Sporting (Pedro Silva ber om ursäkt), Benfica (Suazos menisk är sönder), Porto (analys av cupsemin mot Amadora) och resten, och det är smått obegripligt hur ett så intresserat land kan ha en halv toppliga med lag som drar under 4000 åskådare i snitt.

Eller, obegripligt är det ju inte. Jag försökte reda ut problematiken inför hemmamötet med Portugal. Och idag försökte vi ta avstamp inför bortamötet.

Det blir förstås väldigt tufft, det här. Alla goda krafter måste samverka om Sverige ska åka härifrån med något med sig. Själv tänkte jag dra mitt strå till stacken genom att hjälpa Göran Göransson med kartläggningen av Portugals startelva.

Inför Rysslands-matchen i EM hade GG också spionerat, och Lagerbäck visste tillräckligt mycket för att ha koll på… eh… ”den där nummer sju” i det ryska laget.

Nu är det fyra dagar kvar till en ny, hysteriskt viktig match, och det finns inget utrymme för misstag. Portugal är, som bekant, ett väldigt duktigt fotbollslag, och här och nu vill jag ta chansen att varna landslagsledningen för ett av deras hemliga vapen.

Varsågod, här är han.

Den där nummer sju.

/Simon Bank

Helg för er, resdag för mig – och dags för lite lördagsgodis för oss alla.

Jag vet inte riktigt varför jag öppnade den där Bild-säcken igår. Jag visste ju att inget gott skulle kunna komma ur den. Så nu sitter jag här med ytterligare en story av den där sorten som jag vet får er att återvända hit, igen och igen.

In the words of Wanda Robinson och världens bästa spokenword-låt, the Meeting Place:

“So they come every night/Hoping to get what they need/Without having to say that they need it.”

 Bild, ja. Nu har de gått vidare med den fantastiska historien om den väldigt… eh… sugne Karlsruhe-backen Dino Drpic.

 Nyligen avslöjade hans flickän Nives Celsius att de där två, på tiden Dino spelade för Dinamo Zagreb, fick vaktmästarna att lämna elljuset på en natt på Maksimir-stadion så att de kunde… love the night away inne på gräsplanen.

Sånt där väcker ju frågor.

Den första, självklara, är om det här natthumpandet på gräset, har något med den här situationen att göra (matchen spelades efter nattmyset). Det har jag inget svar på.

Den andra frågan?  Ja, det är ju hur man går vidare från ett midnight romp på Maksimir. Vad är nästa steg, liksom? Och jo, det har Nives Celsius i all sin altruistiska godhet avslöjat för oss:

Hon vill ha sex på Bernabeu-stadion i Madrid. På taket.

Under tiden har alltså hennes make skickats till Karlsruhe, där han just valde sitt tröjnummer. Problemet var att Bundesligaledningen sa nej till det, förmodligen eftersom de tyckte att det bar vissa konnotationer till saker de, till skillnad från paret Drpic, inte ville se på en fotbollsplan. 

Numret? 69.

Nu ska jag åka över gränsen, och lämna Bild bakom mig ett tag. Mindre Nives på bloggen, mer Niva. På något underligt sätt känns det nästan helt okej. 

/Simon Bank

PS. Just det, ni undrar förstås hur den där Dino Drpic (som dessutom haft svåra spelmissbruk) ser ut egentligen. Här har ni honom, på den gamla goda Dinamo-tiden – och om någon av våra balkanbevandrade läsare vet vad klippet handlar om får ni gärna upplysa oss.

Mario Balotelli, Roberto Acquafresca, Giuseppe Rossi…
Bara några av de namn alla kommer att få höra mycket om nästa sommar.
Sverige lottades i samma grupp som Italien, Serbien och Vitryssland i U21-EM och jag har just tillbringat en stund med att prata med redaktionen i Milano om det svenska laget.

Mer om U21 och mycket annat i det i Laul Calling som vi spelar in i morgon förmiddag.
Hur som helst ser jag verkligen fram emot detta mästerskap, det kan bli mycket bra fotboll och att allt spelas i Skåne och på västkusten, mina gamla hemtrakter, gör det inte sämre. Sveriges uppladdningsläger går rentav i Falkenberg, my hometown.
Grupp B med England, Spanien och Tyskland samt underdogen Finland kan också bjuda på mycket fin fotboll….
Men mer om U21 i morgon, nu en mycket sen, grekisk middag (lammköttbullar, fetaost med mera) och sen sängen så att man är på plats 09.30 i morgon i studion och inte får Laul efter sig.

/Jennifer

Lite smått och gott före kvällens matcher? Okej då, vi kör ett snabbt Europa-svep och kollar vad vi hittar.

Först svaret på gåtan ”vad har Kaká gemensamt med George Foreman”?

Fel svar lyder: Båda gör allt för att stå upp.
Rätt svar har Ricky själv avslöjat för brasilianska blaskan Época: Han funderar på att predika professionellt efter karriären.

Foreman byggde ju sin egen kyrka. Kaká missar aldrig en chans att berätta om vilka under Gud är mäktig (han kan, till exempel, fixa straffar mot Chievo).
– Jag älskar bibeln och jag tycker om att läsa. Att lära mig mer om Gud och Jesus fascinerar mig, och jag skulle vilja dela det med andra människor och berätta om vad Gud gjort i mitt liv. Om jag ska predika? Vem vet.

Kaká upprepar också att han gärna skulle avsluta karriären i Sao Paulo. Men det visste vi ju redan.

•••

På ett annat, lite mindre evangeliskt tema: Såg ni tröjan som Sulley Muntari hade under sin Inter-tröja när han avgjorde italienska derbyt i lördags?
Jodå, bilden föreställde en spritt språngande naken fotomodell (som inte var hans fästmö Menaye Donkor), komplett med en slogan:
FRESH KICKS – FRESH TITS.

Var och en salig på sin tro, som Kaká skulle sagt.

•••

…och Rennes är just nu mest Petter Hansson-saligt.

Fo’ real. Petter får mycket beröm i de franska tidningarna för sitt rakryggade kaptenskap på kommandobryggan i Ligue 1:s mest överpresterande försvarslinje.

”Hansson, tête d’or” skriver France Football. ”Guldhuvudet Hansson”. Han får högst betyg av alla i matchen mot Bordeaux, en sjua – vilket, fritt översatt, betyder ”tajtare än Daniel Majstorovic strumpor”.

•••

Flyttar vi oss en bit norrut kan vi konstatera att tunga Sport+Markt i en analys kommit fram till det sensationella att Bundesliga i år drar in MER pengar i tröjreklam än Premier League.
102,9 miljoner euro mot 85,5 miljoner. Och allt är alltså West Hams fel.

Den nyheten hamnar dock fortfarande i skuggan under Thomas Metzens bidrag i kategorin ”årets Anders Frisk-pris” från Mainz-St Pauli. Det har redan dryftats i kommentarsfälten här i huset – men om ni inte sett de rörliga bilderna så har ni dem här.

•••

En grej till från Frankrike, förresten. Caens Steve Savidan har ägnat den senaste veckan åt a) att bli en av arton fransmän som debuterat i landslaget efter 30 års ålder, och b) att läsa ikapp nån gammal bok med Zlatan-citat.

Hur jag vet? Jo, när han kom tillbaka till Caens träning högg han direkt på en lagkompis med en gammal Ibra-favorit:
– När man spelar med landslaget och testar ett väggspel… så får man igen bollen!

•••

Och, sist men inte minst, lite nina-nina-ninana här på bloggen nu när Erik Niva ändå öppnat stora boklådan (och efter att ha sorterat bort 173 174 sarkastiska skämt om hans kommande debut så har jag bara en sak att säga om den: KÖP, annars skickar jag Thomas Metzen på er).

Men, till Holland.

I går släpptes en bok med titeln Voetbal in een vuile oorlog, Fotboll i ett smutsigt krig. Marcel Rözer och Iwan van Duren har skrivit den, och den handlar om VM 1978. 30 år efter finalen mellan Argentina och Holland kommer de till en slutsats: Matchen borde aldrig spelats.

– Det som folk sa då – Människor kastas ut från helikoptrar, med sina magar uppskurna. Människor försvinner – det var sant. Vi spelade fotboll på tortyrkammarna.

Leopoldo Luque gjorde fyra mål för Argentina på vägen fram till guldet. I veckan gick han ut och sa att han aldrig spelat VM:et om han vetat vad som pågick.

– Vi, folket, argentinarna och regeringen är de som kan se till att det aldrig händer igen.

Det är inte klart med översättningar ännu. Däremot är det första exemplaret redan utdelat. Det gavs till princessan Máxima av Holland, och det hade kunnat vara en flott, meningslös gest – om det inte vore för en detalj:

Máximas pappa heter Jorge Zorreguieta. 1978 kunde han följa VM på nära avstånd, eftersom han satt i regeringen. Argentinas regering.

•••

Nu ska jag se på Champions League. Och i avbrotten har jag ju lite italienska att träna på.

/Simon Bank

Mina fem cents i Hansson-gate:

Så jävla fel var det väl inte?

Nej, jag hade inte dömt straff, och ja, det finns ett se-mig-och-mitt-OTROLIGA-stopptids-mod-symptom här någonstans – men om vi håller oss till juridiken så… ja, det går att döma straff i det läget.

Fallifall. Vad jag ville komma till är något som kommit bort litegrann i efterskvalpet.
Att Steven Gerrard dyker in som bara Stevie G kan, med hjärtat i handen och hela sin big-and-fookin-hardness i fötterna ser ju alla. Jag älskarn fört. Men vi ser ju också att han lägger sig/förstärker när han fått den där lilla knuffen.

Det är armar upp, mjuka ben – och det kan man ju ta. The modern, international game och allt det där. Jag har försvarat värre filmningar än så, och gör det gärna igen.

Men grejen är ju att Big Man Stevie G inte är vem som helst. Inte någonsin, och framför allt inte när det handlar om att lägga sig lite billigt.

Jag plockar ner hans självbiografi ur hyllan, slår upp sidan 415 och citerar stycket om Rooney-Ronaldo-situationen i VM 2006:

Om Wayne hade gjort som de flesta utlänningarna gör och lagt sig ner vid minsta beröring så hade England fått frisparken. Men vi är England. Vi fuskar inte. Vi tar smällarna. Vi bryr oss inte när motståndarna drar i våra tröjor.
(—)
Det är vidrigt, men det lönar sig. ”Ska England börja köra med det” tänkte jag. ”Ska vi börja lära oss hur man lägger sig och attackerar domaren för att påverka hans beslut? Eller ska jag, Wazza och resten av England fortsätta vara som vi är – ärliga? If we can’t beat them… så måste vi kanske ansluta oss till fuskarna”.

Allra bäste Stevie, om det är fusk att lägga sig lite enklare än nödvändigt så tror jag bestämt att du redan anslutit dig.

/Simon Bank

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3585974.ab

Dagens krönika.

Nu tåg till Turin och Juventus-Real Madrid i kväll. Återkommer senare med lite förhands.

Tack igen för mejl och kommentarer om 10-betyget.
Snart koras en vinnare.

Här är ett trevligt mejl bland alla och kanske borde jag låta mig mutas, som Laul säger: Liseberg regerar ju:

Hej!

Nu har jag toksurfat och får helt enkelt ge upp – jag hittar ingen annan fotbollsspelare som fått betyget 10 av Gazzettan. Däremot har bla cyklisten Alex Zulle fått det, men det räknas väl inte. Enligt en frågespalt från Gazzettans SportWeek från år 2000 så är Scarpi den ende fotbollsspelare som fått 10, men några andra har fått 9 eller 8,5. (8,5 var bla det högsta Van Basten fick och det fick han efter sina fyra mål mot Blåvitt…)

Det går väl inte ens att muta dig med några åkpass på Liseberg… 🙂

Hoppas den som vinner är en värdig vinnare.

Fortsätt med sköna och bra Italien-rapporter! Såväl dina och som Kappelins krönikor ger en härlig bild av den italienska fotbollen. Min hustidning, GP, är tyvärr kritisk till italiensk fotboll (idag skriver bl a Ulf Stenberg att Serie A bara är en tummelplats för föredettingar och Zlatan vinner aldrig Guldbollen så länge han spelar i Serie A) så det är skönt att Aftonbladet tar den på allvar.

Hälsar
Håkan

Milano Centrale nästa.