Rummet är fortfarande varmt, trots att det är efter midnatt. Tar en promenad i det svala mörkret på stan, plockar en öl ur minibaren, sköljs med i den där ganska ovanliga känslan av att inte vilja vara någon annanstans i hela världen.

Hotellen serverar frukost till elva, de har en John Cage-utställning på Macba och sedan ska ett av de läckraste lagen in the history of the world få bekänna färg mot ett av de tuffaste, hårdaste, elakaste, bästa lag som finns.

Stället att vara på: Barcelona.

En av de bästa sakerna, rent allmänt, med att vara i Spanien/Katalonien är förmånen att få läsa ett kvalitativt veckomagasin som Don Balón. Inte lika bra som France Football, men en bit på väg.

I senaste numret finns en stor intervju med Frederic Kanouté, och det är ju alltid en fröjd att läsa intervjuer med honom. En fotbollsspelare som tycker något, säger något, står för något, vill något.

Jag hade nästan glömt att han spelade med Paolo di Canio i West Ham. Skrattade när jag läste det. Vilket fenomenalt lurigt par.
– Jag mötte honom i West Ham. Han är en spelare med mycket talang… men galen, säger Kanouté.

Tycka vad man vill om Di Canio – och gud ska veta att man vill det – men han var också en av de befriande, rakryggade spelare som vågade använda sin prioriterade position till att stå för något annat än Playstation och dyra klockor.

Kanouté gör det fortfarande, samtidigt som han är upptagen med att dominera La Liga. Jag ska göra mitt bästa för att översätta ett par snitt ur Don Balón-snacket:

Om varför han inte spelar för Frankrike (där han är född, och där han spelade upp till U21-nivå):
– För att jag från 14-15-årsåldern följde den afrikanska fotboll som sändes i tv, som Afrikanska Mästerskapen, och det tilltalade mig. Från den åldern började jag tänka på att spela för Mali, så att spela för dem har alltid varit min önskan.

Förstod omgivningen i Frankrike ditt beslut?
– Jag tänkte mycket på det eftersom jag var på en lista på 30 spelare som kallats till en officiell U21-match. Många förstod mig inte, trots min förklaring, och tyckte att jag fattade ett dumt beslut.

Handlade det om rötter?
– Ja, för jag är född i Frankrike och hade bara varit i Mali på semester med familjen, och inte ens särskilt ofta eftersom flygbiljetterna var dyra.

Apropå beslutet, hade du känt dig som en utlänning i Frankrike?
– Ja, men det är nästan omöjligt för en svart eller arabisk person att inte känna sig utländsk i Frankrike. (…) Men det är en sak, och att lita av rasism är en annan sak. Det har jag aldrig känt av vare sig i Frankrike eller England, där de absolut inte fick mig att känna mig som en utlänning.

Där lever de i harmoni mellan raser och relgioner…
– Jo, de är multikulturella. Och, på religionstemat, jag bestämde mig i 19-20-årsåldern för att följa islam. Där finns svar, balans, frid.

Efter 9-11 och 11 mars (terrordådet i Madrid) bevakas muslimer väldigt noggrant…
– Jag vet, och jag förstår det. Men attentaten var en idioti från en fanatisk minoritet, och inget mer. De attackerna har skadat muslimerna, jag har hört mycket dumt om islam. Men man ska inte generalisera om alla muslimer, precis som man i Spanien inte generaliserar om alla basker.

Vad menar du?
– Jag är inte rädd för att åka till Bilbao trots ETA:s attentat, jag är inte rädd för alla basker eftersom de som gjort attentaten är en grupp fanatiker. I tv talar de inte illa om baskerna, men media blåste under skräcken efter de där attentaten (9-11, 11 mars) och en del politiker utnyttjade den skräcken.

Vem?
– George Bush använde terrorismen som ursäkt för att invadera Irak och attackera Afghanistan.

Har några backar förolämpar dig grovt för din religion eller hudfärg?
– Ja, och ett par av dem spelar i Spanien. Jag erkänner att det känns hårt att höra det, och jag vill reagera. Spelare i England förolämpar varandra mycket, men utan att ta upp hudfärg eller religion. Jag erkänner att det fått mig att tappa koncentrationen.

I vilket land finns mest rasism på läktarna?
– Jag kände inte av rasism på något enda arena i England, de har inte samma problem med rasism som här i Spanien, där det hörs rasistiska ljud från en del publik.

Skulle du (apropå Eto’o på La Romaredo häromåret) kunna lämna planen om du utsattes för upprepade rasistiska förolämpningar?
– Jag vet inte här och nu. Jag har aldrig upplevt den sortens problem. Det är en situation jag inte kan sätta mig in i nu, reaktionen beror på hur man känner.

(—)

Tanken stämmer överens med ditt sätt att vara, för du har redan tagit upp andra saker.
– Vad menar du?

Eftersom du en gång tejpat över reklamen på din matchtröja, och en annan gång lyft den för att visa ett budskap där du stöttade Palestina.
– Ibland kan spelare, eller artister, ta upp saker som andra gör med demonstrationer på gatan.

Och du gör det på gräset…
– När jag gör något känner jag att det är min plikt och min rätt. Jag gör det på planen för det är det bästa sättet för en fotbollsspelare.

Det är inte så vanligt…
– Jag är van vid att folk pratar om mig.

Du blandar fotboll och politik…
– Bara ibland, inte alltid. Idrottsmän måste också föra fram sina tankar. Till exempel kan jag säga att USA nu fått en bättre president.

Du är ett Obama-fan?
– Ja. Jag är förtjust i honom. På kort tid har han förändrat saker, och han kommer mer än något annat att förändra världen till det bättre. Bushs beslut var dåliga för alla, men med Obama tror jag att vi kommer att få det bättre. Han vill förändring och kommer att söka en motsatt världsordning än Bush, som bara skapade en kaotisk värld.

Mer Frederic Kanouté åt världen. Fler tänkande, tyckande fotbollsspelare.

Och apropå allt och inget så var det först idag som jag lärde mig att Barack Obama är vänsterhänt. Inget stort med det, om det inte vore för att Reagan, George W Bush och Clinton också var det. Liksom Gerald Ford, Truman, Hoover och James A Garfield.

Och med det har jag nog kommit så långt ifrån målet att jag lika gärna kan sätta punkt.

Punkt.

/Simon Bank

PS. En fråga till den stockholmsbaserade delen av läsekretsen: Finns det någon tidningsbutik i stan som är välsorterad nog för att ha France Football i sortimentet?

Saker som hände i går:
Roma återuppstod, Petra Nordlund kallade Bertil Karlefors för ”Bertil Falukorv” i direktsändning, och den fria världen fick en ny ledare.

Efter ett par minuters funderande har jag lyckats sy ihop alla trådarna, utom det där med falukorven.

För ett par månader sen berättade jag att ett av argumenten mot Barack Obama var att han kunde misstänkas gilla fotboll soccer:

Obama bor i Hyde Park, Chicago. I ett tidigare val användes det som ett motargument. ”Det är inte det riktiga Chicago” sa motkandidaten, och vann. Larry Bennett, politisk forskare, förklarar vad det betydde: ”I Hyde park gillar man sport som cricket eller den där andra sortens fotboll, eller ingen sport alls”. Plötsligt förstår jag varför det var så viktigt för Obama att komma ut som Chicago Bears-fan i vintras. Han ville väl visa att han är en riktig karl.

Nu gick det vägen ändå, rätt enkelt till på köpet. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Roma och Italien.

Il Partito Democratico (PD), det stora vänsteralternativet i Italien, förlorade ju valet i våras. Och de gjorde det trots en slogan som var en uppenbar blinkning till Obamas ”Yes, we can!” – ”Si Può Fare!”.

Walter Veltroni, PD:s partiledare, hoppade av sin tjänst som Roms borgmästare för att ställa upp mot Berlusconi i valet. Och fotbollen spelade förstås stor roll i valet, som alltid. Berlusconi vore inte Berlusconi om det inte vore för Milan, och Veltroni (som är juventino) vet precis vad il calcio betyder för en politiker.

För fem år sen gjorde han misstaget att använda ett Totti-citat i en kampanj för att ge immigranter utökade möjligheter att rösta.

Fint? Japp. Klokt? Nja.

Hela Rom håller ju, som bekant, inte på Roma.

Veltroni fick vackert försöka kontrollera skadan så gott det gick. Partit gick ut med en ny affischkampanj med en ung blondin och en fråga, som på ett ungefär löd ”Hon föddes i Bukarest, dyrkar Roberto Mancini, går i skolan – så varför ska hon inte få rösta i Italien?”.

2003 tränade Mancini Lazio. Veltroni följde, för säkerhets skull, upp med att skriva ett öppet brev till Mediaset för att de skulle direktsända en Lazio-match mot Chelsea.

Veltroni hade lärt sig vad Totti, Roma, Lazio betyder. Berlusconi? Han visste nog, men glömde.

Under kampanjens sista skälvande dagar i april höll Don Silvio ett möte vid Colosseum i Rom. Han gjorde bra ifrån sig. Drog ner skratt när han förklarade att Veltroni minsann bara var en gammal kommunist i nya kläder, fick applåder när han pratade om lägre skatter.

Sen sket det sig.

Först berättade han att Ronaldinho blivit klar för Milan. Big mistake. Sen sa han att Totti, som stöttat Roms förre (vänster)borgmästare Francesco Rutelli, ”var från sina sinnens fulla bruk”. BIG mistake.

– Berlusconi förlorade just Rom, konstaterade en radiokommentator torrt.

– Inte i något land skulle en politiker förolämpa en fotbollsspelare bara för att han har en annan åsikt, dundrade Veltroni.

Tidningar och tv vältrade sig i misstaget, och Berlusconi fick förstås be om ursäkt. Till slut överlevde han, Silvios koallition vann valet. Och Obama vann i går.

Trots den där jävla fotbollen.

/Simon Bank