På temat ”vad gör dom nu för tiden, varför hör vi aldrig av dom, det var alldeles för längesen vi sågs” har vi kommit till del II.
Om Erik Niva nu ondgjorde sig över att vissa lockar blir silver med tiden så tar jag det säkra före det osäkra.
Jag går på Silverräven direkt.
Fabrizio Ravanelli föddes gråhårig, i Perugia, och ni minns honom från Juve, Marseille eller kanske Middlesbrough. Det har gått tre år sen han flyttade hem till Perugia och avslutade karriären där den började.
Och nu?
Nu är han Fredrik Ljungberg, fast fullt ut. Och med det menar jag inte att han har ont i benen.
Designern och fotbollsgroupien Carlo Pignatelli är kompis med gamle superhjälten Antonio Conte och har designat kollektioner åt Italien, Marseille, Palermo och Roma. Det var han som lockade in Ravanelli i modevärlden och upp på catwalken.
Nu för tiden är han modell och poster-ragazzo åt Dirk Bikkembergs, vid sidan om jobbet som expertkommentator åt Berlusconi-ägda Mediaset.
– Det är en erfarenhet som fascinerar mig och gör mig nyfiken, säger Ravanelli om moderiet.
Själv tycker jag fortfarande att Armanis kollektioner för Italien och Chelsea är snyggare, att Paul Smiths Englandskollektion var ren tidsanda – och att Luciano Spallettis slips är skäl nog för att lyfta Roma till en Champions League-plats.
För att nämna undantagen.
Regeln i fotbollsvärlden är fortfarande missade straffsparkar. Det finns fortfarande de som hävdar att Liverpool förlorade FA-cupfinalen 1996 enbart på grund av de där ljusbeige Armani-kostymerna, medan andra menar att Glenn Hoddles sämsta beslut som engelsk förbundskapten – och konkurrensen är… hårdare än kring frukostbordet hos familjen Klitsjko – var att välja Paul Smith-beige och inte blått till VM-98.
Å andra sidan var det väl, i ärlighetens namn, inte Hoddles fashionista credentials som gav honom jobbet från första början.
/Simon Bank
