Ett tillägg till mitt förra inlägg.
Det finns naturligtvis en massa man inte har koll på även om man jobbar på Sportbladet. Ödmjukhet är A och O!
Dock vet man landslagsspelarnas namn och kan skilja på nyss nämnda lag….

Alla har också olika specialiteter.
Det är inte meningen att alla vi som jobbar här ska kunna allt om allt, följa alla ligor etc.
Överhuvudtaget är det viktigaste inte för en journalist att kunna rabbla spelare, namn, årtal, medaljer etc.
Det viktigaste är att ha egenskaper som att: kunna skriva, ha nyhetsnäsa, vara driven, självgående, kunna ta folk, hantera stress och press, gärna kunna något språk, ha erfarenhet av livet och människor etc etc.
Detta gäller för all journalistik.

Men när det gäller att ha koll och veta vad man kan så är det så att med åren inser man att ju mer man vet desto mer vet man hur lite man vet.
Fullärd blir man aldrig och man ska alltid titta på de äldre, rutinerade, de som jobbade när man låg i vaggan eller innan man var född. Av dem kan man lära. Jag är så glad över att exempelvis ha fått jobba med folk som Kadhammar och Lindström.

Efter femton år i yrket är jag precis bara i början. Man har så mycket mer kvar att lära sig. Det är underbart, att veta att man alltid kan bli bättre. I morgon: en ny tidning.
varje en dag: en ny tidning.
Varje dag: en chans att bli bättre, att lära sig något nytt.