Om jag vore Maradona
avEftersom jag har en lätt känsla av att Erik Niva has been somewhat overspursing den här bloggen det sista så tar jag ansvaret att gå vidare.
Eller, ansvaret att ta två steg tillbaka, om jag ska vara ärlig.
Dagen före den synnerligen förutsägbara Spurs-fiestan på Emirates var det ju den gamle Spurs-spelaren Diego Maradona vi pratade om.
I dag fyller alltså Mästaren år, och då finns det två saker att berätta om Argentinas nya landslagsprojekt.
Den första är att den tänkta organisationen redan vacklar. Sergio Batista, den skäggige vattenbäraren från -86 om ni minns, vill inte jobba under Maradona. Eller, rättare sagt, han vill inte vara underordnad i landslagsorganisationen utan hellre vara kvar med José Luis Brown som huvudansvarig för U21-laget.
Den andra nyheten är att om nu Batista verkligen säger nej så öppnar det för andra namn. Bland annat Héctor Enrique.
Och honom känner ni förstås till.
Inte?!
Det var ju han som var hjärnan, dirigenten, själva regissören bakom världshistoriens bästa fotbollsmål. Att hans prestation fallit i glömska här i Europa säger bara väldigt mycket om hur svårt vi har att uppskatta uppbyggnadsspelet i fotboll.
Här är det igen, njut av briljansen i passningen. Maradona gör målet, men han behöver ju i princip bara sätta dit foten.
Och om jag nu ska knyta ihop Diego-säcken för i dag så gör jag det genom att återkoppla till Manu Chao, som jag skrev om häromdan. Han har inte bara sjungit en fenomenal Maradona-hyllning, utan två.
Här är den andra, i avskalad nakenhet: Si yo fuera Maradona, viviría como él (Om jag vore Maradona, skulle jag leva som han).
Nu ska jag återgå till att summera allsvenskans vinnare och förlorare. Någon som har några idéer?
/Simon Bank