Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank