Första maj – ett tillfälle så gott som något att berika det här utrymmet med ytterligare en all-star-elva.

Dagen till ära lägger vi fokus på vänsterkanten.

Det är väl inte direkt modernt med politiskt engagerade fotbollsspelare, men de finns. Vi diskuterade ju Kanouté alldeles nyss, och idag passar vi på att visa upp en hyfsad trupp som använt sitt kändisskap till att peka ut en politisk riktning.

En högerelva får vänta ett tag, men det ska nog gå att få ihop en sån också.

Först får ni ha fria synpunkter på den här. I demokratisk, socialistisk anda.

Albert Camus
En lite märklig lösning, det erkänns, men det känns rätt att grunda laget med intellektuell tyngd. Kommunisten Camus stod i mål i Racing Universitaire Algerois hemma i Algeriet, och har bjudit på existentialismens finaste kärleksförklaring till sporten:
– Det jag vet säkrast av allt om moral och mänsklig plikt, det lärde jag mig av fotboll.

—

Oleguer
Skulle säkert välja catalanismo före socialism, men han är en uttalad anti-fascist och socialist, han protesterade mot Spaniens inblandning i Irak och när han skrev sin självbiografi Cami d’Itaca (”Vägen till Ithaka”) var den ett sätt att använda fotbollen som redskap och metafor i en utopisk samhällsdiskussion. ”Det är inte viktigt om du når fram eller inte, bara att du är nöjd med din resa dit”.

Lilian Thuram
En humanist och anti-rasist mest av allt, och förmodligen den mest tänkande mannen i modern fotboll. Anklagade Sarkozy för en rasistisk grundsyn och stöttade socialisten Ségolène Royal i valet senast.

Gordon McQueen
Leeds/Manchester United-backen dolde aldrig sina sympatier för Labour, och skrev till och med i Daily Mirror för att förklara varför. Det handlade om bakgrund.
– Jag kommer från en familj och ett område som var och fortfarande är labour. Det fanns till och med fler kommunister är tories. Jag gjorde bara vad de bad mig, gick på möten, hjälpte till med pengainsamlingar.

Paul Breitner
Emblematisk vänsterikon under 70-talet, med sina Lenin-, Marx- och Mao-studier, sin socialist-estetik och sitt motsatsförhållande till Beckenbauer. I grunden var han mer rebell än kommunist, men det hindrar inte det poetiskt perfekta i att han var vänsterback i ett av Bayerns och Västtysklands bästa lag någonsin.

Breitner. Mao.
—

Fernando Redondo
Uppvuxen i övre medelklass blev han en av de där intellektuella fotbollsspelare som bara Sydamerika verkar fostra. Hamnade i konstanta konflikter med repressiva förbundskaptener i Argentina (Passarella, Bilardo), och avslutade karriären i Milan med att vägra ta emot lön när han var långtidsskadad. Alltid en hjälte för det.

—

Margarita Döller
Enda kvinnan i laget, och egentligen platsar hon inte på sina fotbollsmeriter. Döller och hennes syster Lucia spelade fram tills i höstas i österrikiska Hellas Kagran. Då gick de ut och organiserade en demonstration mot rasism och mot extremhöger-vännen och tunge parlamentsledamoten Martin Graf.
Problemet? Graf var också ordförande i Hellas Kagran – och slängde ut dem ur klubben.

Sócrates
Kedjerökare, lagkapten, doktor, geni, playmaker – och socialist. Känd för sitt sätt att förvandla Corinthians till en mönstermodell för hyper-demokrati, för att kontrastera mot militärdiktaturen. De röstade om allt, bestämde allt kollektivt.

Lasse Johansson
Javafan, nåt svenskt ska vi ju ha med. Och det är inte helt vanligt med spelare som, under den aktiva karriären, tar på sig politiska uppdrag. Roman Pavljutjenko har gjort det i Ryssland, men han är inte vänster. Sosse-Lasse är det. Klart han ska ha en plats.

—

Cristiano Lucarelli
Den mest uppmärksammade kommunisten in the world game. Ställde till det för sin landslagskarriär när han firade ett U21-mål med att blotta en Che-tröja. Öppen marxist och Fidel Castro-sympatisör som hänger med Che-dottern Aleida Guevara och föreläser om sin socialistiska övertygelse.

Lucarelli. Näven. Diego Maradona
Chavez. Che, Castro… Nämn en socialistisk ikon – och Diego är med ombord. Är väl långt ifrån någon intellektuell, men har satt en ära i att stoltsera med sina vänsterövertygelser.

Diego. Che.

Bänk: Pia Sundhage, Brian McClair, Damiano Tommasi, Javier Zanetti, Jorge Valdano, Ruben Svensson.

Tränare:
Bill Shankly, Liverpool.
En av historiens största var alltid ärlig med sin ideologiska färg. Och han tog med sig den ut på planen:
– Den socialism jag tror på är den där alla arbetar mot samma mål och alla tar del av belöningen. Det är så jag ser på fotboll, det är så jag ser på livet.

Alex Ferguson, Manchester United.
Uttalad vänsterman. Är man arbetargrabb från Govan blir det kanske så. Och vad man än tycker – visst var det lite skönt när han förvandlade C-Ron-bråket med Madrid till en politisk fråga?
– Ronaldo har fyra år kvar på kontraktet, då säger Calderon det här fantastiska: ”Slaveriet avskaffades för många, många år sen”. Sa de samma sak till Franco?!

Gusztav Sebes, Ungern.
Ledare för det Ungern som var bäst i världen. Hur? Sebes kallade systemet ”socialistisk fotboll”. Målvakten Gula Grosics berättar:
– Sebes trodde på den socialistiska ideologin, och det märktes i allt han sa. Varje viktig match var en politisk fråga, han pratade ofta om att kampen mellan kapitalism och socialism ägde rum på fotbollsplanen precis som överallt annars.

Sådär. Vilka glömde jag? Och hur ska vi coacha laget? Alla ska få lika mycket speltid, naturligtvis.

/Simon Bank

Känner ni till David Miliband? Det är klart ni gör. Englands utrikesminister far världen runt och gör sig till, skakar händer, håller möten och skriver EU-uttalanden ihop med Carl Bildt.

Han har problem.

Miliband är ju inte bara utrikesminister, han är dessutom Arsenal. Fanatiskt Arsenal. När Liverpool sparkade ut hans gäng ur Champions League i våras skrev han en drapa om Peter Fröjdfeldt på sin officiella regeringsblog:

Ingen bra kväll för europeiskt enande på Anfield… ett tveksamt svenskt domslut, en holländare som ramlade lite för lätt och en schweizisk back (de är inte med i EU men borde komma överens med oss allihop) som fick halva norra London att förbanna att han ens släpptes in i landet.

Hårda bud.

Just den här veckan är Miliband iväg på fredsresa i Mellanöstern, och lättare jobb kan man ju har. Han sliter med Iran- och Israelfrågan, han försöker få Syrien att distansera sig från Hamas. Men när han tog en promenad i Damaskus så stötte han på ett mer svårlösligt problem.

Inte konflikterna. Inte terrorn. Inte oljan.

Manchester United.

– Folk på gatan ville prata politik, men även fotboll. Det fanns för få Arsenal-fans och får många United-fans, suckade Miliband.

Carl Bildt hälsar via sin presstalesman att ”Arsenal är ett bra namn, men att han inte följer hockey lika intensivt som han gjorde förr”.

/Simon Bank

Bästa kommentaren efter Romas hemmaförlust mot Cluj står De Rossi för:
”Man kan säga att vi saknar tur. Men vi saknar många andra saker också”.

Kanske saknar man Fabio Capello. Inget ont om Spalletti som jag verkligen gillar. Bara hans underbara toskanska dialekt är ju en orsak att charmas av karln. Men framför allt är han en duktig tränare. Ändå kan jag dagar som denna inte låta bli att tänka på den gamle räven Capello, vinnaren.
Senast jag träffade honom var då han lämnat Rom för Turin. Våren 2005 i mixed zone efter Juventus-Real Madrid, då jag fick höra honom lovprisa Zlatan som gjort en mycket bra match och överglänst sin gamle idol Ronaldo.
Strax intill stod David Beckham och pratade tålmodigt med News of the World, tidningen med makt att rasera de flesta karriärer och privatliv.

Även Capello har nu fått känna på de brittiska medierna och deras jakt på förbundskaptener. Samtidigt vill jag inte rakt av kapa de brittiska medierna, det vore för lätt. Under min tid som korrespondent i Storbritannien slogs jag också ofta av hur skickliga de är, även om pressetiken är en annan. Dessutom är engelskan ett fantastiskt rubrikspråk. Inte sällan skrattade jag högt för mig själv när jag satt med kommande dags tidningar.
(Dessa levererades vid midnatt brittisk tid till lägenheten med bud, och då hann man fortfarande skumläsa, leta efter nyheter och skriva hem till avdelningarna nyheter, sport och nöje, om än under stor stress).

En som underskattade de brittiska journalisterna var helt klart Sven-Göran Eriksson. I maj 2001 var jag i London tillsammans med Abbe Bonnier och Svennis och min gemensamme bekant PG Skoglund. Vi gick ut och åt med Svennis på San Lorenzo, en av Londons flottaste italienare, belägen i fina Knightsbridge. Det sägs att även Lady Di brukade dinera där.
Hur som helst försäkrade då Svennis, som var tämligen färsk på posten som engelsk förbundskapten, att han hade koll på medierna. Det hade han inte skulle det visa sig… Han var van vid Italien där privatlivet, mestadels med rätta tycker jag, fick vara privatliv, åtminstone i sporttidningarna.
Hur som helst åt vi gudomlig mat och eftersom det var precis runt det italienska valet, som jag skulle tillbaka till Italien och bevaka, pratade vi en del politik. Restaurangägaren kom och satte sig hos oss över grappan och jag slogs av hur skickligt Svennis parerade alla försök att få honom att inta en politisk ståndpunkt.

Åren går och nu är signor Eriksson i Mexico. Jag gläds åt hans framgångar och när det gäller eventuella privata tillkortakommanden säger jag bara: den som är utan synd ska kasta första stenen..