Ja, vad var det vi såg inne på Dragão egentligen?

0–0 i Porto, mot ett av Europas tekniskt och passningsmässigt skickligaste lag. Ronaldo behövde 73 minuter på sig för att lura bort Adam Johansson (då lurade han i och för sig bort honom så mycket att han behövt GPS och ledhund för att hitta hem).

Jag har skrivit om att Majstorovic och Mellberg gjort en fantastisk match, och det stämmer ju. Men mest av allt fanns det två avgörande faktorer som hjälpte Sverige till ett bra, men inte utmärkt 0–0.

Den första: Organisationen. Även om många spelare gjorde extremt många tekniska fel, och även om offensiven var medioker, så satt press och understöd och zon precis där de skulle.

Den andra: Portugal. Det är hemskt att se ett så talangfullt lag spela en så själlös, trubbig fotboll. Hur många ordentliga chanser hade de? Två? Man måste ju kunna ifrågasätta hur det kommer sig att ett lag som är så tekniskt överlägset kan vara så taktiskt underlägset.

Mittbackarna var fenomenala.

Isaksson tog det han skulle (han pressades inte särskilt mycket).

Mikael Nilsson är underbart gedigen och pålitlig, och var den ende som aldrig gav bort en boll.

Adam Johansson gjorde precis allt man kan begära.

Rasmus Elm var blek före paus, mycket bättre i andra när han vandrade inåt. Bra tempo i bollen, och bra inkast (ska inte underskattas – många scouter kommer att notera det när de får sin dvd från matchen).

Anders Svensson var bra och ambitiös defensivt, men slängde bort okaraktäristiskt många bollar.

Kim Källström spelade positionsspel i 90 minuter. Intressant.

Samuel Holmén slet duktigt, men slarvade. Hade Sveriges näst bästa chans men var för ivrig.

Johan Elmander arbetade hårt, som alltid, och hade Sveriges bästa chans men satte inte sin förstatouch. Ur form.

Henrik Larsson var magisk första kvarten, ägnade resten åt att vara gedigen.

I det stora hela: Två briljanta backar, nio killar som gjorde sitt. Inte mer, inte mindre.

Vill ni ha målsvep från ett Europa där Dzeko, Ribéry och Pazzini alltjämt är Dzeko, Ribéry och Pazzini så får ni tåla er tills söndag fått ett par timmar på nacken.

Vill ni däremot läsa lite prisbelönt kvalitetsjournalistik (guldspaden idag!) som inte har mer med fotboll att göra än att en av de prisbelönta grävarna råkar vara Erik Nivas i alla avseenden briljanta bronstiger till sambo så är det här ni ska klicka er vidare i tillvaron.
Nyckeln i all bra journalistik är tålamod, humanism och människokärlek. Vilket ju också kommer väl till pass om man råkar vara Erik Nivas sambo.

Nä, nu ska jag skalla kudden, och ligga och dra mig tills  klockan slår åtta.

/Simon Bank

PS. Göteborgsedition: Har ni tänkt på en sak? Om Manchester United hade värvat Adam Johansson så hade de kunnat spela med Adam och Evra på kanterna.

Dagens stora samtalsämne här i Portugal är, tvärtemot vad många tror, inte att Samuel Holmén stukat tummen.

Portugal har ju problem med sina egna småttingar.

För en generation sen så var de ute och vann Junior-VM och höll på. Nu får de bara skäll. I går spelade Selecçãos U21:or träningsturnering på C-Rons Madeira, match mot lilla Kap Verde och bekväma 2–0.

Det är nu inte målen man pratar om.

Man pratar om målet som inte blev.

Sportings lille mittfältare Bruno Pereirinha fick chansen att slå en straff, och sökte snabbt igenom sitt historiska minnesarkiv. Han hittade Cruyff, han hade ett vagt minne av Rob Pires – och i höger ögonvrå såg han polaren Rui Pedro.

Och… ja, det blev väl mer Pires än Cruyff av alltihop.

(Alternativ länk)

– Det var nåt jag hade bestämd med min lagkamrat. Tyvärr gick det fel. Vi gjorde det inte av brist av respekt för våra motståndarna, det var omständigheterna som gav mig idén, förklarade en ångerfull Pereirinha.

Tilltaget applåderades inte. Ursäkten godtogs inte. På direkta order från A-coachen Carlos Queiroz ställs nu båda U21-komikerna över i nästa match.

Straff och straff, med andra ord.

/Simon Bank

Sen kväll i Portugal och tid att dra sig tillbaka, i morgon väntar träning med Cristiano Ronaldo & Co.
Flög i morse från ett snöigt Stockholm, landade i kväll tillsammans med Simon och Leifby i ett Lissabon med mild kvällssol, ljummen luft och flödande grönska. Som Simon och jag konstaterade: vi borde aldrig lämnat våra latinska länder…

Medan kollegorna sen drog ut till Cascais och Estoril där Sverige har sin bas fortsatte jag dock norrut mot Obidos.
Lite trist är det, att inte få återse just Cascais där vi rosa utsända under EM 2004 hade vår bas och upplevde en fantastisk månad. Jag punktmarkerade då Italien och det var Totti och Spotti-skandalen, konspirationerna om 2-2 och fullt drag hela vägen. Vi flängde upp till Porto och ner till Algarve och när Sverige åkte ur efter den bittra straffräddningen mot Holland var Simon, Laul, Sandlin och jag kvar och gjorde de sista matcherna och såg Grekland ta hem hela EM.
Nu följer jag dock Portugal de närmsta dagarna och det är förstås högst intressant. I morgon väntar träning och sen mixad zon med ett gäng spelare.

Obidos har visat sig vara en fantastisk liten bergsby där mitt hotell ligger mitt i den gamla stadskärnan. Från min balkong blickar jag över slottsmuren mot en oändlig stjärnhimmel och tystnaden är sjungande.
Enda nackdelen, som Petra Thorén och jag nyss konstaterade då vi pratade nyheter inför morgondagen (hon är med Sverige i Estoril), är att sådana här gamla byggnader med tjocka väggar är värdelösa då det gäller mobiluppkoppling och internet.
Senhoras Rainhas är ett av de vackraste hotell jag bott på och personalen är idel välvilja men eftersom jag trots allt är för att jobba är det extremt stressande när mobilen och internet svajar. Just nu fungerar det dock, peppar, peppar.

Därför passar jag på att säga god natt innan det kopplar ner.

Boa noite,
Jennifer

Saker Sverige inte ska göra om man vill slå Portugal:

1. Missa två straffar.
2. Spela med trebackslinje.
3. Vakna i mitten av andra halvlek.
4. Låta Simon Bank spela i en central mittfältsroll.

Andrea Doria FC gjorde all of the above, och åkte ur Stockholmscupen efter 2–3 mot Hägerstens SK.

Medan jag slog felpass ägnade sig mina portugisiska kollegor åt att ringa alla portugiser som någonsin spelat i Sverige och alla svenskar som någonsin spelat i Portugal, allt för att leta godsaker om Matchen.

Vad de fick?

Tja, Fredrik Söderström (Vitória de Guimarães, Porto, Braga, Estrela) hyllar sin gamle lagkompis Fernando Meira. Meira tar steget upp som det portugiser kallar trinco (lock) och vi kallar balansspelare. Meiras bästa position, enligt Söderström.

Masse Magnusson (Benfica) vann skytteligan 1990 och har järnkoll på Nuno Gomes, sådär Benfica-centrar emellan. Han informerar om att Sverige är svårslaget på Råsunda, snackar skador och… ja, säger inget som inte alla visste redan.

Paulino Tavares, den ende portugis som spelar allsvenskt den här säsongen (eller, han sitter väl mest på bänken i Trelleborg), berättar för portugiserna att det faktiskt inte är så jävla kallt som man kan tro i Sverige.

Martin Pringle (Benfica), slutligen, sätter helt rätt ton inför en match som den här. Lite som Nicholas Cage som jag visade film om i går:
– Spelar Nuno Gomes i landslaget fortfarande? säger han.
Atta boy.

Gonatt, bloggen. Vi ses imorrn.

/Simon Bank

Okej. Vi befinner oss just nu i en fas mellan allsvenskans publiksvaj och Portugal – så det kan väl vara på sin plats med en kombination av diskutionsämnen?

Dagens fråga: Hur är det med fotbollen i Portugal egentligen?

Dagens korta svar: Inte så bra.

Dagens lite längre svar kan vi väl ta och fördjupa oss i litegrann:

Först av allt är det bara att konstatera att fotbollen är en omedelbar och djupt känd del av det portugisiska samhällslivet. A Bola, O Record och O Jogo är alla dagliga sporttidningar med ett totalt fokus på fotboll, och de säljer runt 300 000 exemplar i ett land som inte är så förtjust i att läsa tidningar. Fotboll är kung, helt enkelt, en naturlig del av det vardagliga samtalet och en referenspunkt i alla maktsfärer.

Det finns till och med en term för det flitiga användandet av fotbollsanalogier när man pratar om konst, politik och så vidare: Futebolês, det är att använda fotbollsliknelser i tid och otid, och det pratas flitigt i Portugal allt sedan fotbollen slog igenom stort i mitten av 50-talet.

Och nu då?

Jo, man kan enkelt konstatera att portugisisk fotboll blivit bättre de senaste 20 åren. Man kan också konstatera att intresset ökat. Och man kan, till sist, konstatera att portugiserna går allt mindre på fotboll.

Paradox?
Jo. Och jag tror att vi kan relatera till utvecklingen i Sverige.

Portugal är rätt speciellt, på så sätt att det i princip bara är tre lag som kan vinna något. Sporting, Benfica och Porto dominerar totalt. Inget lag utanför Lissabon och Porto har någonsin vunnit ligan. Det är som om bara Stockholms- och Göteborgsklubbar skulle ha vunnit allsvenskan, och 90 procent av den portugisiska publiken håller på något av de tre stora lagen.

För 20 år sedan gick de ändå på fotboll. Snittet i ligan låg stabilt över 20 000, och matcher mellan de tre stora kunde dra över både femti- och hundratusen åskådare.

Sedan hände något. I mitten av 90-talet hade snittet sjunkit till 6-7000, och även om det ökat så ligger det fortfarande knappt i nivå med allsvenskan. Om man dessutom räknar bort inverkan från de tre stora så är snittet katastrofalt.

Campomaiorense, klubben där ett så supersympatiskt par som Michael Brundin och min gamle Norrby-hjälte Stefan Kjellberg (som sen kom hem och, har jag för mig, blev asfaltsläggare. Gotta love a man like that) spelade på 90-talet, låg på ett snitt på strax över 400. Jo, fyrahundra. I fjol drog elva av sexton Superliga-klubbar under 7000 åskådare i snitt. Tio av klubbarna redovisade vikande siffror.

Men vänta nu. Är det verkligen superlandet Portugal vi snackar om? EM-tvåan 2004? VM-fyran 2006? Landet som producerat ett par av världens bästa spelare de senaste åren?

Visst.

Så vad är problemet?

Tja, João Nuno Coelho och Nina Clara Tiesler listar sex förklaringsmodeller i sin vetenskapliga uppsats ”The Paradox of the Portuguese Game”.

I tur och ordning:
1. Biljetterna är för dyra.
I ett land där Svensson (det heter något annat i Portugal) tjänar en tredjedel av vad till exempel snittysken tjänar så är biljetterna hysteriskt prissatta. Min kollega och vän José Manuel Delgado – jodå, han som stod i mål för Svennis i Benfica – har kallat priserna för ”rån på blanka dagen”.

2. Tv-revolutionen.
I kombination med prisläget för biljetter så har tv-bolagens intåg med direktsända matcher gett supportrarna ett väldigt lättillgängligt alternativ. Matcherna läggs på elaka tider, kostar mycket, och sänds direkt på tv. You do the math.

3. Kvalitén på fotbollen.
Nae, jag underkänner det argumentet. Vi har publik i allsvenskan. Och på Tottenhams hemmamatcher.

4. Maktkoncentrationen.
Som sagt, det finns bara tre klubbar som vinner saker i Portugal, och alla håller på de klubbarna. Det är ett problem, och eftersom tv-pengarna sprids utifrån resultaten så är den cirkeln väldigt rund och väldigt självbekräftande.
Benfica, Sporting och Porto vinner eftersom de är störst, och de är störst eftersom de vinner. Ad infinitum.

5. Dålig ledning.
Maktstrukturen i portugisisk fotboll är problematisk. Presidenterna styr – inte förbundet – och de är, generellt, ena excentriska skitstövlar. Ni har säkert läst om ”den gyllene pipan”, utredningen om läggmatcher och fiffel, och det ligger en hel flock hundar begravna runt arenorna i Superligan.
Presidenterna sitter där de sitter för att synas och vinna, och de är ansvariga för både fusk och biljettpriser.

6. Den socio-kulturella revolutionen.
Portugal hade sin revolution 1974. Den förändrade hela det portugisiska samhället, på många sätt påverkade det också fotbollen. Kvinnornas frigörelse (de hänger inte bara hemma medan männen går på fotboll), en ökad konkurrens av underhållning, kultur och nöjen har förändrat fotbollens roll som självklart förstaval.

Portugal har fler invånare än Sverige, men om man slog ihop allsvenskan och Superligan förra säsongen och gjorde en topplista av publiksnitten skulle tio av de femton bästa klubbarna vara svenska. Trelleborg hade kvalat in bland de tio bästa snitten i Portugal.

När Portugal kommer till Råsunda på lördag har de alltså fler problem än ett landslag som förlorar mot Danmark. Om något så bevisar väl det att den demokratiska arenan är viktigare än vad det är vi verkligen får se när vi väl kommer dit.

/Simon Bank