Medan curvan på San Siro sjunger sitt ”Yooo neeeveee wolk alooon” kan det vara på sin plats att berätta att dagen redan är räddad. Åtminstone ur fotbollsestetiskt perspektiv.

Ni kanske noterade att Andreas Isaksson hade en jobbig dag i Amsterdam? Ajax var inte sådär översvallande imponerande på något enda sätt, men de var bättre än ett likblekt PSV.

Rasmus Lindgren var som vanligt. Klok, strukturerad, passningssäker och lite långsam på den första fem-sex meterna. Kennedy Bakircioglü använde sina fina fötter till att spela kontrollspel och att dyka in i straffområdet då och då, utan resultat. Jag skulle säga att de var godkända, max.

Två andra saker fick rädda matchen.

Först och främst – Urby Emanuelson. Jag vet inte vilka krav ni ställer på en hyfsad vingback – men i min värld räcker det rätt långt när de kan förarbeta så här. Lyftningen över backen är ren, skär Bergkamp-porr. Om Isaksson haft nån skam i kroppen hade han släppt in den direkt.

Annars gillar jag alltid att se Ajax, eftersom det betyder att jag får se Luis Suárez. En medelklasstriker, förstås, men det roliga med honom är att han är så fruktansvärt sugen på att göra mål.
Allt han gör genomsyras av det. Varje löpning, varje bollkontakt, varje tanke. Det krävs ett under av självbehärskning av honom varje gång Ajax gör avspark, för helst skulle han vilja skjuta direkt.

Jag tror faktiskt bara att jag kan påminna mig en enda spelare i världen som är lika enkelspårigt, ljuvligt målkåt.

Och han spelar i min tv just nu, mot Chievo.

/Simon Bank

Fråga i skuggan av en skräll på De Kuip:
Hur kommer det sig att holländsk fotboll är så på dekis?

PSV blir förnedrat av Atleti hemma i Eindhoven, Feyenoord blir förnedrat av Broakulla-bröder, Ajax är utanför Champions League för tredje året i rad.

Förklaringen är, som överallt annars, den tydligare ekonomiska näringskedjan i Europa. Inte ens storklubbar är storklubbar längre i en tid när bara superklubbar kan ta vad de vill ha.

Vi kan väl ta en snabbtitt på vilka spelare de tre stora holländska klubbarna släppt iväg de senaste fem säsongerna:

Feyenoord:
Royson Drenthe, Real Madrid.
Salomon Kalou, Chelsea.
Dirk Kuyt, Liverpool.
Ebi Smolarek, Borussia Dortmund.
Rob van Persie, Arsenal.

Ajax:
John Heitinga, Atletico Madrid.
Zdenek Grygera, Juventus.
Wesley Sneijder, Real Madrid.
Hedwiges Maduro, Valencia.
Ryan Babel, Liverpool.
Maxwell, Empoli.
Rafael van der Vaart, Hamburg.
Julien Escudé, Sevilla.
Steven Pienaar, Borussia Dortmund.
Nigel De Jong, Hamburg.
Zlatan Ibrahimovic, Juventus.
Mido, Marseille.
Cristian Chivu, Roma.
Andy van der Meyde, Inter.

PSV:
Jefferson Farfán, Schalke.
Alex, Chelsea.
Jan Vennegoor of Hesselink, Celtic.
Mark van Bommel, Barcelona.
Ji Sung Park, Manchester United.
Yong Pyo Lee, Spurs.
Klaas Jan Huntelaar, Heerenveen.
Mateja Kezman, Chelsea.
Arjen Robben, Chelsea.

Lägg till naturlig avgång för äldre storspelare som Pierre van Hooijdonk, Edgar Davids och Jaap Stam.

Bara de listade spelarna har skickat in närmare 1,2 miljarder i Ajax kassa (de är ett aktiebolag numer), men ni förstår också vilka oerhörda krav en sån exodus ställer på rekryteringen.
Ingen färdig superspelare (säg: Arsjavin) vill gå till ett vacklande Ajax, de måste hitta ordinära storspelare med potential (säg: Miguel Veloso) och hoppas att de växer en klass till. Och den sortens värvningar har de misslyckats med.
Ajax står ändå väl rustat, en absolut merpart av de där spelarna i listan ovan har fostrats i klubbens akademi eller köpts som väldigt unga.

För att göra det enkelt och överskådligt – här är en elva av ”egenproducerade” (inköpta/fostrade talanger) som Ajax tappat på fem år:
Bogdan Lobont – John Heitinga, Cristian Chivu, Nigel De Jong, Maxwell – Wesley Sneiijder, Hedwiges Maduro, Rafael van der Vaart, Ryan Babel – Zlatan Ibrahimovic, Mido.

Till och med Kalmar FF hade fått det tufft med den sortens uttåg.

/Simon Bank