”Of course I didn’t take my wife to see Rochdale as an anniversary present, it was her birthday. Would I have got married in the football season? Anyway, it was Rochdale reserves”

Detta apropå vissa deserterade bloggelements usla säsongsplanering.

Med Wegerup utflyttad och Niva på träningsläger så får vi väl rocka den här båten bäst vi kan, ni och jag.

Från en fotbollsvärld som halkar på sina egna pappersmuggar och hetsar mot sina egna domare kan vi börja med att notera att det fortfarande finns drag av stil och klass.

För ni noterade väl att John Terry efter hallabaloot i SW6 gick rakt in i Barças omklädningsrum för att önska lycka till? Som the lads at whoateallthepies konstaterade – det hade varit mindre förvånande om Terry hade gått windmilling in i det där omklädningsrummet. Det är möjligt att han överlät det till Drogba.
– Jag vill tacka John Terry för att han kom in och gratulerade oss. Han är en sann gentleman, berömde en imponerad Pep Guardiola.

Och när det handlar om Tom Henning Øvrebø vill vi jag på den här bloggen bara framföra två saker.

1. Fotbollens goda krafter har ett gemensamt ansvar för att se till att domare inte hotas.

2. Åk till Japan, Tom Henning.

Japan? Jorå, han skulle kunna lära sig ett och annat av den japanska supertalang-Fifa-hårding-36-årings-domaren  Yuichi Nishimura.

För rätt precis ett år sen dömde Yuichi en match i J-League mellan Oita Trinita och FC Tokyo. Och det ska ni veta om Yuichi, att han är inte typen som tar en massa skit.
Mitt i andra halvlek blir en Trinita-spelare fälld, och Trinita-spelaren Taikai Uemoto protesterar mot att Tokyo-liraren kommer undan utan varning. Varpå domare Nishimura förklarar, lugnt och pedagogiskt, vem som dömer matchen:

– Håll käft! Du ska hålla tyst och fortsätta spela. DÖ!

Domaren anmäldes, men fick – trots att flera spelare hört konversationen – stöd av det japanska förbundet. Som generalsekreterare Tashima så delikat förklarade:
– Vi försöker inte förneka att de hörde det. Men vi har bestämt att domaren inte använde de orden.

•••
•••

Annars går vi ju, lite som Erik Niva, i väntans tider.

Vi väntar på slutspurter i Bundesliga och Ligue1, vi väntar på att se NUFC stå eller rasa, vi väntar på den franska cupfinalen och vi väntar på att dominobrickor ska börja falla.

Om C-Ron går till Real Madrid går Ribéry till United och kanske Higuaín till Inter eller Zlatan till Madrid, och Eto’o kanske försvinner och gör plats för en center som kanske heter Dzeko, eller så hamnar han i Arsenal när Adebayor föryngrar och förslöar Milan lite till.

MEN INGENTING HAR HÄNT ÄN.

Allt vi kan göra är att ducka för de fem-centare som läggs in i debatten. I dag noterar vi att Zinedine Zidane – som lär få en roll i Real Madrid när Florentino Perez är tillbaka i sommar –  rekommenderar sin lille landsman Franck Ribéry att välja just Madrid.

– Jag hoppas att han vill gå till Real Madrid. En sån spelare vill du alltid ha i ditt lag. Det vore kanske bäst för honom att spela i Spanien, säger Zizou i franska Canal Plus.

•••
•••

Själv har jag mest ägnat veckan åt allsvenskan. Satt på Vångavallen när United släckte Arsenal, på Söderstadion när Chelsea länge stängde Barça.

På Hammarby-temat vill jag rekommendera en fin liten hyllningstext från ett annat ställe här under vårt tak.

Ska vi sen se till supportersidan av saker, så kan vi konstatera både att Hammarby är en av klubbarna där supportrarna har anledning att vara missnöjda – och att det nu finns nya sätt att visa det.

RAEC Mons ligger toksist i belgiska ligan, fansen har varit vansinniga länge – men klubben har bestämt sig för att inte låta dem hänga upp sina protestbanderoller på stadion längre.

Vad göra?
Jodå, då får man se till att bli kreativ. För att sprida sitt budskap (i huvudsak ”direction démission!”, ”avgå, styrelsen!”) ringde de helt enkelt in den belgisk rappern K-Libre, skrev en text – och skred till verket.

Hur bra det är? Inte speciellt. Men rätt roligt.

Où Mons jouera, on sera là.
Même en D3, on sera là.
Pour poser la bâche, on sera là.
Oui à chaque match, on sera là.

Där Mons spelar, kommer vi att vara.
Till och med i division III, kommer vi att vara.
För att hänga upp våra banderoller, vi kommer vara där. Ja, på varje match, vi kommer vara där.

Tja, det är ju i alla fall bättre än den här hiphop-akten, som postades i kommentarerna nyss.

Nu kör vi. Erik Niva läser på om blöjbyten – vi har FF hela helgen!

/Simon Bank

Som de moderna rollspelare vi är så delar vi upp uppföljningsbehovet mellan oss här i bloggen.

Själv drar jag en lans för Pepe.

Eller, lans och lans, jag tänker i tur och ordning reda ut vad det var han gjorde egentligen, vad som sagts – och vad vi ska tycka om det.

Här har ni själva actionscenen.

Ni såg det röda kortet, ni såg straffmissen – och ni såg hur los Blancos på något mirakulöst vis lyckades vrida matchen ur händerna på Getafe.

En sjuhelsikes thriller, helt enkelt, komplett med våld, sex och drama.

I domarrapporten berätar Carlos Delgado Ferreiro lite mer.

Hemmalagets spelare (Pepe, that is) sparkade den foulade spelaren och slog en motståndare i ansiktet. Nämnde spelare (fortfarande Pepe) riktade sedan följande fras till fjärdedomaren medan han lämnade planen: ”Ni är horungar, allihop”.

Efterspelet:
Pepe bad om ursäkt (”Vi borde fått straff före, sen fick de straff och jag tappade fattningen. Det är inte min stil”), Juande Ramos ursäktade Pepe (”han är säkert jätteledsen, och mycket stod på spel”) och i en intervju med portugisiska radiostationen TSF ledde Getafes president Angel Torres åklagarsidan:

– Pepe är en mördare.

– Han försökte sparka Casquero i huvudet. Om han hade träffat… vad annat kan man kalla det?

Själv har jag två saker att säga om det, och de är ungefär samma som jag alltid tycker när spelare bär sig åt på det här vidriga sättet:

1. Det är vidrigt. Stäng av honom säsongen ut, förklara att det är oacceptabelt, se till fotbollens fostrande sida och vägra acceptera det.

2. Det är nödvändigt. Om man lyfter blicken och ser fotbollens hela dramaturgi, som underhållning och samtalsämne, så behövs idioterna och skurkarna (eller, snarare, det idiotiska och skurkaktiga). Den dag fotbollen är helt ren, fri från dumheter, så säger den inte heller något om världen vi lever i.

För att renodla: Jag hade inte älskat Platini och Giresse lika mycket om det inte vore för Toni Schumacher. Och Robert Laul hade inte gillat Batman utan Jokern.

/Simon Bank

Jag orkar inte mer.

Alltså, nittionio gånger av hundra har jag svårt för det här med att zappa. Att se två matcher är att se ingen match.

En gång av hundra råkar man, av ena eller andra skälet, trilla dit ändå. Den här gången var skälet en fin trippel som tvingade mig att då och då släppa taget om Liverpool–Arsenal och ge mig in i Madridderbyt.

Och Jesus, Josef och Maria.

Årets bästa fotbollskväll, med händerna nere.

Erik Niva har redan vandrat er genom the Premiership Action, så jag ska ge er kortversionen av ett alldeles sinnessjukt derby mellan Real Madrid och lilla Getafe.

Gamle Madrid-produkten Soldado nickar – förstås – in 1–0 för Getafe.

På stopptid i första halvlek snubblar Higuaín in 1–1.

Med sex minuter kvar avgör Getafes Albín med att kvalitetskontra in 1-2 i en tom Madrid-box.

Två minuter senare återuppstår Marängerna, hjälpta av en superfrispark av Guti. 2–2.

EN minut efter det får Getafe straff, och ska avgöra på nytt. Men de har redan missat fyra av åtta straffar i år – och det här blir en till. Casquero SKEDAR straffen, Casillas vänder i luften och räddar.

Och… naturligtvis… så sticker Higuaín upp och bombar in 3–2 i krysset efter två minuters stopptid.

Bernabeu står knappt kvar, spelarna (de är bara tio kvar, Pepe har blivit utvisad) ligger i en lycklig hög – ja, dra mig baklänges på en liten vagn, till och med Juande Ramos ler lite lyckligt.

Allt det här händer alltså samtidigt som Andrej Arsjavin blir historiens förste PL-spelare om att åka till Anfield och hänga fyra. Samtidigt som Liverpool spelar sin andra mirakulösa 4–4-match på en vecka.

En bra bit in på den här kvällen hade jag tänkt berätta om hur Rennes, med Petter Hansson från start, äntligen kvalat in till en fransk cupfinal igen.

Men det känns som att det hamnar litegranna i skuggan av att blixten just slagit ner två gånger samma kväll.

Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Kort avbrott i det portugisiska slitet för att lyfta sänka blicken till gräsrotsnivå.

De av er vars fotbollskonsumtion ligger på klassat-som-handikapp-nivån vet förstås redan att Real Madrid gått ut och chockvärvat en av Arsenals nyckelspelare för bara ett par veckor sen.

Jorå.

Paul Burgess, planskötaren på Emirates, ska hädanefter se till att Gútis och Raúls passningar går rätt (ja, kanske främst Gútis då).

Det där kan ni ta som en intäkt för att fotbollsvärlden tagit steget över in i total sinnessjukdom. Eller så kan ni ta det som ett gott bevis på att Arsenal vet precis hur man undergräver sina konkurrenters slagkraft.

Vi har ju sett det här förut.

1996 gav sig en av Arsenals grannklubbar – vi kan kalla den Tottenham, eftersom den heter det – in i fiendeland och gjorde precis som Real Madrid. De snodde planskötaren.

Darren Baldwin, som fått sin skolning under Arsenals legendariske grundsman Steve Braddock, skulle fixa till mattan på White Hart Lane, se till att Spurs fick de bästa av förutsättningar. Och hur tror ni att det gick?

Jo, ett par omgångar in på säsongen kommer Liverpool dit, Steve McManaman rullar iväg årets lamaste skott från 30, fladder-pagen Ian Walker går ner för att plocka upp det och  – ja, ni vet ju resten.

Dryga 1,50 in på det här usla klippet (det enda jag hittade) har ni en påminnelse om hur Arsenal bemästrar den ädla konsten att söndra inifrån.

/Simon Bank