Att Felipe Scolari tvingats lämna Chelsea är förstås breaking fotbolls-news världen över.
I Italien spekuleras det, förstås, kring italienska namn som ersättare.
Precis som Niva konstaterade i föregående inlägg sitter mannen som kanske kunde frälsa Chelsea, Mourinho, i Inter och kommer knappast att återvända till Stamford Bridge.

Den som fick flytta på sig på Inter-bäken för Mourinhos skull, Roberto Mancini, nämndes däremot direkt i italienska medier som tänkbar ny tränare för Chelsea. Dock tyder inget på att det är mer än önsketänkande och spekulationer. Mancini själv hade gärna packat väskorna och lyft mot London, något som också skulle varit en revansch gentemot hans efterträdare i Inter. Mancinis agent Giorgio De Giorgios säger dock till Ansa, Italiens största nyhetsbyrå, att:
”Tyvärr har ingen kontaktat oss och därför utesluter jag att Mancini tar över i Chelsea. Om han varit aktuell skulle vi ha hört något så jag utgår från att de (klubben) kontaktat andra tränare”.

Inte heller spelbolagen tror  på ”Mancio” som tränare. Oddsen för honom på skybet.com är 9,00 mot bara 2,25 för en viss Gus Hiddink. Mourinho ger 17 gånger pengarna.

/Jennifer

Livet som journalist vore så mycket lättare om man slapp läsare.

Jo, lite fattigare också. Kanske lite meningslöst. Men man hade i alla fall kunnat gå och lägga sig i tid.

Nu har en ur det här gänget legat på om att jag måste berätta om Ivica Olics lilla fussballspornografiska mästesverk, och vem är jag att säga emot?

Så här:
Markus Rosenbergs sista utpost i Werder Bremen heter Tim Wiese. Wiese är, hur ska jag säga… eh… äh… ja, vafan, Tim Wiese är dum i hela huvudet. Det var han som toksågade förbundskaptenen Jogi Löw när Löw valde att satsa på Manu Neuer före honom (han tyckte att han inte ”passade in”, och det i ett lag där Jens Lehmann varit förstekeeper!), och när han senast mötte Hamburg och Ivica Olic såg det ut så här.

Som jag skrev när det hände: Han gjorde vad varje tysk toppmålvakt skulle gjort. Om de hette Schumacher och mötte Frankrike 1982, vill säga. Wiese kung-fu-sparkade Olic i halshöjd, och var inte ens nära att be om ursäkt.
– Das ist mir jetzt auch scheißegal, sa han. Jag bryr mig inte ett skit.

Och där kunde historien varit slut. Om det inte vore för att Hamburg mötte Werder i dag igen, att matchen stod och vägde vid 1–1 med en kvart kvar – och att Ivica Olic fick bollen i högerinnerposition, som det brukar heta i radiosporten.

Vad som hände sen får ni gissa er till, eller se här.

Om ni vill så får ni hjälpa till att lista andra exempel på stora revanscher i fotbollsvärlden. Själv tänker jag verkligen skalla min piemontiska kudde nu.

/Simon Bank