Milano-förorten Bovisa är inget särskilt.
Den ligger bara en kort pendelstågfärd från innerstan och stationen Milano Cadorna. Ändå världar bort från modekvarteren, galleriorna och barerna där de betydelsefulla cirkulerar. De som bor i Bovisa är inte fotbollsstjärnor och modeller, inget vackert folk som lever sitt liv i paparazzo-blixtarnas sken.
I Bovisa bor de till synes betydelselösa i trista höghus mellan grå betongmurar, täckta med klotter och grafitti som ropar ut sina budskap i stumma men ändå talande protester som ”Berlusconi, vai a caccare”: ”Berlusconi gå och skit” eller ”Inter padroni d’Italia”: ”Inter, herrar över Italien”.

I Bovisa bor folk som mina vänner Pino och Cinzia, ett par i dryga 40-årsåldern. Han polis, hon säljare på ett försäkringsbolag. De jobbar sex dagar i veckan, Pino ibland sju. De  lämnar och hämtar sonen Riccardo på skolan, handlar på stormarknaden Carrefour, äter sin pasta på kvällen, inte så sällan utbytt mot milanesisk risotto. Ibland tar sig Pino en liten whisky till sena tv-nyheterna.

Som de flesta italienare tycker de om på fotboll, ser den som en fundamentalt element i vardagen, följer den utan att vara överdrivet passionerade. Att ha på bilradion på söndagens utflykter för att höra hur det går i serie A-matcherna är lika självklart som att köpa en liter mjölk på väg hem från jobbet. Det är något man gör bara.
Fotbollen är alltid där. I snacket vid espresso-stunden runt bardisken, den italienska varianten på vårt svenska fikabord. I samtalen kring middagsbordet på söndagarna när släkten samlas med milanisti på ena sidan bordet och interisti på den andra. I sonen Riccardos matcher på innergården där pojkarna titt som tätt håller på att skjuta huvudet av den hårt prövade Madonna-figur som häckar mellan de glesa buskarna som är tänkta att ge lite färg åt arbetarbarnens gråbeiga vardag.

I morse ringde jag Pino och Cinzia för att höra hur de har det. Vi pratade om vädret, livet och, naturligtvis, fotbollen. Om huruvida Milan ska gå igenom ännu en förlorad säsong eller bara hade en dålig dag på jobbet förra helgen, om vår egen ”Ibra” kommer att vinna skytteligan och om de nya förslagen på hur våldet ska stoppas. 
Pino slutade i flera år att följa fotbollen. I sitt arbete som polis mötte han så mycket av våldet kring spelet att han fick avsmak. Nu har han försonats med ”Il calcio” men hans blodtryck stiger fortfarande från noll till hundra på två sekunder när han börjar prata om vad fotbollsvåldet kostar samhället.

”Ska du se Inters match i kväll?”, undrade vi i munnen på varandra.
Det skulle vi båda, naturalmente.
Jag för jobb med förnöjelsen på köpet, han bara för det senare.
”Ska du till San Siro?”, frågade jag, fastän jag visste svaret.
No, no, det har familjen inte råd med, biljetterna är för dyra. Något ska ju betala spelarlönerna på 100 miljoner kronor om året… Men Pino har lärt sig att rycka på axlarna, han bor trots allt i Italien, där premiärministern är en av landets rikaste.
”Vi ser machen på tv, fast vi har fan snart inte råd med abonnemanget heller. Sky rånar oss. Men någon glädje ska man ju ha. Och så korkar vi upp en prosecco ,  det är ju lördag. Så skålar vi för dig med”.
Jag säger att det låter bra och jag tänker att jag velat vara där, i Bovisa, i lägenheten med den rosa tv-soffan och så lite materiellt överflöd men så mycket värme. Bubbel i glasen, risotto på faten och Inter-Catania på tv.
Mycket mer kan inte begära.

/Jennifer