Eftersom grabbarna redan kört stora målsvepet hoppar jag till något helt annat. Italiensk tv.
Ronaldinho gör nu debut där, i klassiska underhållningsprogrammet Paperissima. Programledare är äldre herren Gerry Scotti och yngre söta damen (naturalmente) Michelle Hunziker, Eros Ramazottis ex.
”Han kom till oss med stor vilja att roa sig”, berätta Hunziker om Ronaldinho.
Superbrassen deltar bland annat i en sketch i en säng, med Sandra Mondaini. (där mannen bredvid i original-sketchen är Raimondo Vianello), där Dinho läser Gazzetta dello Sport i  sängen. I morgon kväll 21.10 på Canale 5 kan man se hela härligheten.

Själv ska jag, apropå tv, medverka i Laul Calling via Skype om några timmar, kan inte närvara i studion i dag. Funderar på att muta någon av sminköserna som gör ett så fint jobb med en på SVT, att följa med till LC. Det kunde vi alla behöva inte minst nu när man blir allt glåmigare i takt med att vädret grånar.

Men tillbaka till italiensk tv.
Hur ett land som genom århundradena producerat genier som Dante,  Michelangelo, Boccacio, Botticelli, Dario Fo mfl mfl, kan göra så dålig tv är och förblir ett av universums mest välförborgade mysterium.
Med undantag för lysande tv-serier som Bläckfisken och vissa bländande dokumentärer så är det tutt-tv och trams-tv dagarna i ända. (ja, och många ändor också).

När Silvio Berlusconi (som ni vet mäktig mediemogul, Milans ägare samt premiärminister, lite nätt maktkoncentration)  på allvar tog över allt mer inom italiensk tv så sägs det att en av hans strategier var just att ta bort samhällskritiska program som granskade makten och ösa på med lättsam underhållning.
Med brudar, fotboll och trams skulle ”vanligt folk” mättas, romarnas bröd och skådespel i ny tappning, och folket strunta allt mer i att ifrågasätta makthavarna och bli allt mer fördummat och ytligt.
Det finns större konspirationsteorier kring det här, att detta skulle vara något världsomspännande och med tanke på den deprimerande utvecklingen av tv-mediet som helhet så är jag för en gång skull böjd att tro på sådant.
Svensk tv är ju inte heller höjden av finlir nu för tiden, om man säger så, även om sexismen inte är alls lika utbredd.
(Och ska vi vara självkritiska gäller detta inte bara tv. Men den diskussionen tar vi en annan gång).

Ni som är intresserade av de här teorierna kan läsa mer under olika länkar om bland annat P2 (Propaganda due, frimurarlogen som hade målet att ta kontrollen över medierna  och styra deras innehåll som en punkt på sitt program).

Hur som helst blev det succè när Berlusconi i Mediaset lanserade ”Non è la RAI” (det här är inte RAI, statstelevisionen).
Jag bodde och pluggade då i Italien och minns ännu nedanstående vinjett:

http://www.youtube.com/watch?v=K35wb3jXanY&feature=related
Lättklädda tjejer var något tämligen vågat, då i början av 1990-talet i det tidigare strikt katolska Italien. I dag höjer ingen på ögonbrynen när en silikonbystad blekt blondin vinglar runt i högklackat  i svampskogen i ett barnprogram.
Alla fotbollsprogram är fulla med tjejerna som kallas ”veline” eller ”letterine” och som drömmer om att gifta sig med en fotbollsspelare, a match made in heaven.
I kombination med usla komiker och självupptagna pompoösa äldre herrar i kostym är det rätt outhärdlig tv.
Om Ronaldinho kan göra det bättre är väl tveksamt, men vi får se.

Jag var en gång med bakom kulisserna när ”Quelli che il calcio..”, det stora fotbollsunderhållningsprogrammet som går på matchtid i RAI på söndagarna, spelades in, skrev om det för Expressen Kultur. Det var en mycket minnesvärd dag och afton. Men det får bli en annan berättelse.

/Jennifer