Jo, det är klart att vi ska fördjupa oss i Marseilles väg mot titeln. Jag tror det blir så nu, det var den sortens vändning i Lille igår.

OM var inte särskilt tryggt, de har sina defensiva problem även om det blivit bättre i vår, men de kan spela enklare fotboll sedan brunbjörnen Brandão anlände med sitt huvudspel och sin fysiska närvaro (å andra sidan så skulle Henry Bronett se ut som en expert på huvudspel och fysisk närvaro vid sidan av Valbuena).

Jag lovar er något matigt om hela OM:s säsong, från den halvdana starten via bråket med Louis-Dreyfus och vintervärvningarna och fram till den sagolika våren. Men det där kommer i tidningen vad det lider.

Här och nu nöjer vi oss, på vägen in i annat, med att konstatera att eftersnacket till Lille handlat om två saker: OM-spelare som försöker ta ner pressen (”det här är bara ett steg mot titeln, vi får inte segla iväg”) och lite sidosnack om vad som egentligen hände med Santos Mirasierra.

Ni som varit med oss ett tag kan ju historien om Santos. Därför förstår ni också varför det är intressant att han igår greps på stationen i Lille, tillsammans med två andra OM-supportrar som påstås ha förolämpat och slagit en supporter med… Paris Saint-Germain-tröja.

Det verkar inte ha varit någon stor sak, det är Santos historia som ställer till det. Han behöver inte den här sortens uppmärksamhet.

Med det lämnar jag OM och Frankrike och plockar upp ett annat litet spår som förtjänar att synas i sömmarna.

Ni vet, de där som står utanför sidlinjen, ombytta och klara men som väldigt sällan får chansen att verkligen vara med.

Nej, inte Guti. Bollpojkarna.

Inatt hände det nämligen igen – en bollpojke stal rubrikerna i Argentina.

Bottenlaget Gimnasia-Jujuyjuy kom till Buenos Aires för den tuffa uppgiften att försöka stjäla poäng av River på El Monumental.

Sånt blir inte enklare av att bollpojkarna maskar. Och det var precis vad de gjorde. River gjorde 1–0 efter en timme, tiden rann iväg, och till sluten spårade Gimnasia-målvakten Gaston Pezzutti ur. När han efter en av alla evigheter fick bollen av en bollpojke – hämtar ur Rivers ungdomslag – markerade han helt enkelt vad han tyckte om det.

Hur? Så här.

Pezzutti åkte förstås ut. River vann med 1–0. Och bollpojksfrågan dryftas återigen i argentinsk fotboll.

Jo. Återigen. Det här är ett återkommande fenomen. Bara för ett par veckor sen hände det under el Clásico Platense, derbyt mellan Gimnasia La Plata och Estudiantes.

GLP gjorde 1–0 efter paus, och sedan blev det fars och spektakel av alltihop.

6.15 in på det här klippet ser ni hur bollpojkarna tagit sitt yrke till en helt ny nivå – genom att gömma bollen bakom avbytarbänken. 7.40 in på samma klipp ser ni hur Estudiantes, tack vare en stark domare som lyckats lägga till sex minuters bollpojkebus-stopptid, lyckas kvittera när matchklockan tickat en bit över 95 minuter.

Class acts, those boys.

Inte Sao Paulo-klass förstås, ni minns ju den här matchhjälten, som lyckades få ett mål godkänt av en… eh… rätt tveksam domare.

Å andra sidan verkar bollkallarna har ett tyngre fackförbund i Brasilien. I fjol fick ju Fla-stjärnan Toro kicken efter den här kärvänliga knuffen mot en 13-årig grabb under matchen mot Nacional. 1.42 in på klippet.

De skyddar sina bollpojkar, alltså. De är kanske för att de gör mål.

Och så minns vi den här israeliska superstjärnan. How’s that for chutzpah?

I Europa har vi ju annars vant oss vid incidenter. At Spurs, we have this little cheeky bastard, som inte tyckte att 4–0 var nog förnedring för Anorthosis Famagusta.

I Rom har Spalletti instruerat fram kontinentens snabbaste bollpojkar för att underlätta Baby Romas blixtspel (jo, de spelade så alldeles nyss) och i har BarcelonaPep Guardiola tagit efter greppet för at få ytterligare tryck i Barças bolldominerande spel.

Innan vi syr ihop säcken måste vi väl kora världens bästa bollpojkar? I en bra bollpojke söker jag ungefär samma egenskaper som hos en bra målskytt. Förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, förmågan att hugga direkt utan att tveka, förmågan att kunna använda huvudet lika gärna som fötterna.

Japp. Grimsby Town it is. Världens bäste bollkalle.

Ballboys, ballboys, give us a dance.

Nu börjar vi veckan.

/Simon Bank

Ett rättsfall, politiska förvecklingar, ett frisläppande, en opinion, en fotbollsmatch, ett intervju och fem timmar mitt i en stad som gått från raseri till något slags lättnad.

Får det plats i en tidningskrönika?

Det är klart som fan att det inte gör. Så här är lite av det som inte fick plats.

Laddningen till den här kvällen har ju växt för varje dag som gått sedan polisen grep Santos Mirasierra vid supporterbussen den 1 oktober. OM-spelarna har värmt upp i Libérez Santos-tröjor (mot Valenciennes), fansen har draperat hela Virage Nord i ”Santos Présent”-banderoller (mot Lille), och hela Frankrike har engagerat sig.

Klockan fyra i dag kom alltså beskedet om att Santos släpps mot borgen på 6000 euro. Jag frågade Bolo Zenden, han berättade att spelarna fått veta det direkt när nyheten kom – det säger en del om betydelsen fallet har här.
– Det betyder mycket för fansen, och klubben har en väldigt nära relation till sina fans. Våra supportrar ska ha beröm för hur de skötte sig i kväll, sa han.

Det blev ingen explosion. Från Rue Teisserie upp längs Boulevard Rabatau, kring Rond Point du Prado och upp på Boulevard Michelet var alla väggar tapetserade med budskap, fansen sjöng om Santos och hade banderoller på läktarna – men de följde uppropet som supportergrupperna gått ut med:

Utan hat och utan våld, men med raseri och bestämdhet ber vi er att inte gå in på Stade-Vélodrome, eller åtminstone vänta med att gå in till efter avspark.

Eller, de följde inte alls uppropet, eftersom förutsättningarna förändrades. När det stod klart att Santos skulle släppas (här kan ni se hans systers reaktion) bestämde sig supportrarna för att fira det med att gå på matchen.

– Allt hade varit fullkomligt om vi bara hade vunnit också, sa Eric Gerets.
– Jag hoppas bara att Santos såg matchen, att han såg alla som bar hans t-shirt. Man måste vara från Marseille för att klara det, det vi just gjort – spelarna, fansen, media, alla – det visar att vi trots allt är en stor familj.

Och det kan ju finnas något i allt det här som är lite otäckt, det finns rätt många både hel- och halvkriminella på OM:s läktare som inte förtjänar något kollektivt martyrskap. Men lik förbannat är bevisningen mot Santos så svag att det är lätt att misstänka att han fälls mer som representant än som individ. Och det är sjukt.

Kan han vinna i nästa instans är det en seger för publiken, på samma sätt som det varit viktigt för det svenska supporterkollektivet att föra Malmö FF:s (i Köpenhamn) och Djurgårdens fall vidare.

Hur som helst.

Här nedanför har ni en liten skärva verklighet från Marsiglia, före och under matchen. Doften av merguez, joints och avslagen öl får ni föreställa er själva.

Nu ska jag knoppa in och ladda om. I morgon: OGC Nice–Grenoble. Sex, drugs, Cyril Rool.

/Simon Bank