Helg för er, resdag för mig – och dags för lite lördagsgodis för oss alla.

Jag vet inte riktigt varför jag öppnade den där Bild-säcken igår. Jag visste ju att inget gott skulle kunna komma ur den. Så nu sitter jag här med ytterligare en story av den där sorten som jag vet får er att återvända hit, igen och igen.

In the words of Wanda Robinson och världens bästa spokenword-låt, the Meeting Place:

“So they come every night/Hoping to get what they need/Without having to say that they need it.”

 Bild, ja. Nu har de gått vidare med den fantastiska historien om den väldigt… eh… sugne Karlsruhe-backen Dino Drpic.

 Nyligen avslöjade hans flickän Nives Celsius att de där två, på tiden Dino spelade för Dinamo Zagreb, fick vaktmästarna att lämna elljuset på en natt på Maksimir-stadion så att de kunde… love the night away inne på gräsplanen.

Sånt där väcker ju frågor.

Den första, självklara, är om det här natthumpandet på gräset, har något med den här situationen att göra (matchen spelades efter nattmyset). Det har jag inget svar på.

Den andra frågan?  Ja, det är ju hur man går vidare från ett midnight romp på Maksimir. Vad är nästa steg, liksom? Och jo, det har Nives Celsius i all sin altruistiska godhet avslöjat för oss:

Hon vill ha sex på Bernabeu-stadion i Madrid. På taket.

Under tiden har alltså hennes make skickats till Karlsruhe, där han just valde sitt tröjnummer. Problemet var att Bundesligaledningen sa nej till det, förmodligen eftersom de tyckte att det bar vissa konnotationer till saker de, till skillnad från paret Drpic, inte ville se på en fotbollsplan. 

Numret? 69.

Nu ska jag åka över gränsen, och lämna Bild bakom mig ett tag. Mindre Nives på bloggen, mer Niva. På något underligt sätt känns det nästan helt okej. 

/Simon Bank

PS. Just det, ni undrar förstås hur den där Dino Drpic (som dessutom haft svåra spelmissbruk) ser ut egentligen. Här har ni honom, på den gamla goda Dinamo-tiden – och om någon av våra balkanbevandrade läsare vet vad klippet handlar om får ni gärna upplysa oss.

Till er som inte fastnat för ”På spåret” eller ”Let’s Dance” och som kan få in italienska tv-kanaler  kommer här kvällens tips: kanalen Italia 1, klockan 21.10, säsongsstart för ”Iene” (Hyenor).
Det är en fördel om ni brinner för Roma, eller åtminstone Francesco Totti eller, för all del, hans kända maka Ilary Blasi. De två intervjuas nämligen i programmet och tävlar även i vem som kan byta blöja fortast på en gummi-bebis.
Ni får gissa vem som vinner…

Totti utlovas prata en del fotboll men framför allt väldigt öppet om allt ifrån sex (han vill göra det mycket oftare än Ilary erkänner han) till barnen Cristian och Chanel och andra privatsaker.
Inget program för den som vill ha djupare fotbollsanalyser alltså.
Däremot definitivt för de som vill ha mer av människan Totti.

/Jennifer

Sex före match eller inte?
Återkommer till det lite längre ner. Men först lite i efterdyningarna av CL-rundan i går.

”Vi förtjänar att få Barcelona eller Manchester United”.
José Mourinho som på sitt vanliga blygsamma vis uttalar sig om lottningen till åttondelsfinalerna i CL.
Han förnekar också att man underskattade sina gruppmoståndare Werder Bremen och det stämmer nog. De problem man haft har snarare varit, som jag även skrivit om i tidningen, oförmågan att ladda om efter stormötena mot inte minst Roma och Juventus, i ligan.
The Special One utlovar ett helt annat lag i februari: ”Då ska ni få se det riktiga Inter. Då blir det synd om de som får möta oss”.
Det låter lovande, hoppas att det stämmer, jag vill gärna se Inter och Zlatan nå långt denna gång. Men skryt när du rider hem, Mourinho, talk is cheap.

Roligt, och viktigt, i alla fall är att Inter, Juventus och Roma är vidare; jag vill se de italienska lagen dominera i CL. Och det bäddar också för fina jobbresor i vår…
(Jag är också glad att Arsenal tog sig vidare, det förtjänar man och vi tittare förtjänar deras fotboll, även om den ibland blir för mycket känsla och för lite förnuft för lagets eget bästa).
Men, tillbaka till la bella Italia: Att Inter skulle gå vidare kändes mest väntat men det är Juventus och Roma som imponerat.
Trots den tuffa hösten vann huvudstadens vargar grupp A och det är mycket starkt. Det är bara att ge Spalletti rätt när han pratar om ”ett intelligent och moget Roma”.  Moget är även Juventus, med grånande men glödande Del Piero och Nedved som härförare. Sättet laget spelat på, med segrarna mot Real Madrid inte minst, är nog för att man ska börja le mitt i gråvädret.
Italiensk fotboll behöver sina lag i CL och Juve är, med sin enorma vinnartradition, ett av de som alltid känns farligast. Även om man på pappret just nu har lite för åldersstigna stjärnor. Men, som sagt ovan, det är ju dessa som levererat mest hittills…
Att det känns surt för det rödsvarta folket att mäktiga Milan står utanför är en annan sak. Tills vidare får man nöja sig med Uefa-cupen, men Milan är förstås ett lag för den största scenen.
Hoppas i alla fall att även Fiorentina blir klart för Uefa-spel i kväll mot Steaua Bukarest.

”Dåligt väder, snöalarm i norr”. Rubriken som möter en när man surfar in på il Messaggero, med centralredaktionen i Rom. Italienarna blir alltid lika tagna på sängen av snön som kommer varje år. Men det blir ju å andra sidan vi svenskar också, i alla fall här i Stockholm och söderut. Två decimeter snö och inget fungerar, trots att vi borde vara mer vana än gli italiani kan man tycka…

Roligare då med Messaggeros rubrik:
”Gärna sex före match, det viktiga är sömnen efteråt”.
Det är Sergio Parisse, italiensk landslagsstjärna i rugby, som uttalar sig i en intervju med veckotidningen Grazia. Parisse är förlovad med före detta Fröken Franrike, Alexandra Rosenfeld. Enligt Parisse är det inga problem med en privatmatch före matchen:
”Det viktiga är att få en tillräckligt antal timmar sömn efteråt”.
Hans uttalande väcker dock uppmärksamhet eftersom det här är ett ämne som det debatterats om i årtionden och även forskats om: Sex eller inte sex före match? Är det skillnad på sporter? Kvinnor och män?
Tränare och ledar tycker olika: vissa tillåter, andra förbjuder. (hur man nu ska kunna kontrollera det i de fall spelarna bor hemma).
Debatten går vidare…
Nedan, en krönika från mig om just detta, från december i fjol, då ämnet var på tapeten i en debatt som egentligen handlar om något större: vad kan man kräva av stjärnorna, vad ska de offra för sporten, klubben och fansen? Är vi för seriösa i dagens toppidrott?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1460599.ab

/Jennifer

Så, nu har jag äntligen hunnit med ett ordentligt nyhetssvep, även av sådant utanför sportens värld.
Bland nyheterna kunde jag läsa om bland andra Roberto Saviano, som jag ju skrivit om här på bloggen tidigare. Författaren till maffia-boken Gomorra ni vet.
Det är farligt att avslöja makten och brottsligheten, många journalister riskerar sina liv för det. Saviano är en av dem. Nu rapporteras att polisen trappar upp utredningen av alla hot mot Saviano som redan lever under polisbeskydd på hemlig ort.
Maffiaklanen Calesi lovar att Saviano ska vara ”död före jul”.

Andra fina nyheter är WHO:s rapport om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn för mänsklighetens fortlevnad utan någon som helst läkarhjälp eller smärtlindring.

Och i Afghanistan ökar våldet, hittills i år har 3800 personer dött.

Så grazie Dio, för fotbollen.  Tröst och glädje  och motvikt till det svarta i vår värld. (och det är just därför fotbollsvåld gör mig galen, men det tänker vi bort nu).

Få saker kan ge sådan lycka som fotbollen, få kärlekar kan vara starkare och vackrare än den till sporten och till laget.
Fråga bara Davide Matteini. För tre år sen gjorde den då 23-årige anfallaren mål för Pescara mot Avellino. Han firade med att dra av sig matchtröjan och sen sätta på den.
 Nej, inte sätta på den på det vanliga sättet. Han lade tröjan på marken och fingerade en kärleksakt med den.
”Jag gjorde bara det vackraste man kan göra i världen och jag visade min flickvän att den enda jag skulle kunna bedra henne med är denna tröja”, sa Matteini efteråt.

Så tala om att älska matchtröjan i dubbel bemärkelse.

/Jennifer

Matteini och hans älskade.

Jamen herregud.

Efter att ha ägnat morgonen åt väsentligheter var jag på gränsen till överladdad inför Revierderbyt. Det är en av de där matcherna – lite som Liverpool–United – som det inte går att närma sig med lugn och sans.
Det är bara att ta in skiten. Alltihop. Bratwurst, Bier und Leidenschaft.

Jag var alltså förberedd.
Ändå sitter man här och flinar efteråt.

Ni kan historien: Schalke är den eviga tvåan, klubben som inte blivit mästare på 50 år. När de skulle bli det 2007 fick de stryk av Borussia Dortmund i näst sista omgången och missade lik förbannat.

Schalke är, på det viset, ett skämt.
Och de tycker, bland annat av det skälet, inte särskilt bra om grannen BvB. Historien och närheten gör att minsta unge från Gelsenkirchen vet att Dortmund består av bastarder.

Så kommer Schalke till Signal Iduna Park, obesegrat och snyggt. 80 000 står med jeansjacka och halsduk på och sjunger, Schalke har en 19-årig debutant i mål – och de kör över BvB i 65 minuter. 1–0, 2–0, 3–0.
Det är kross, kontringskross. Rafinha åker pendeltåg på högerkanten. Farfan och Asamoa trycker i stenhårt i varenda omställning. Och jag gillar inte Kuranyi – han är en basketspelare – men han gör det bra som target.

Sen börjar de Schalka sig.

Subotic nickar in 1–3. Frei dunkar in 2–3 efter att ha varit offside. Schalke åker på två utvisningar och, na-tur-ligt-vis, en tveksam straff i 89:e minuten. Frei dunkar in den också.
För första gången i derbyts historia kom ett lag tillbaka från tremålsunderläge.

Oddset på att just Schalke skulle bli först var 1,02.

På annat håll avgjorde Torsten Frings – med bruten näsa och allt – för Bremen mot Cottbus. Medan Luca Toni, världens diplomerat sämste spelare hittills i höst, hängde två för Bayern.

Så här sitter man. Och flinar.