Arme Cicinho. Hans självmål kommer att vara med på topplistan med de snyggaste – och bittraste – när säsongen summeras.
Arma Roma, säger jag också, utan att vara romanista. Men den som såg Spallettis ansikte efteråt vet hur en jagad man ser ut.

Samtidigt är Bologna lika illa, ja rentav värre, ute, även om det blir mer turbulens kring en klubb som Roma. För Mihajlovic var det viktigt att inte inleda med en förlust i nya tränarrollen.

Francesco Totti lämnade Dall’Ara med bistert ansikte. Hans mål var värt ett bättre öde. För mig, som bodde i Rom då stadens söner, en från varje läger, Totti och Nesta, var Italiens hetaste spelare, är det extra ljuvt att bli påmind om Tottis storhet när han gör mål som det i går.
http://www.youtube.com/watch?v=-l6IC0LT1TA&feature=related
För en laziale som undertecknad, om än rätt ljum, så är ovanstående länk inga ljuva minnen direkt, men ett minne från just den tiden så det får vara med, man måste kunna vara storstint.
Totti ”Vi ho purgato ancora” (ung. Jag har straffat/tystat er igen) när han gör 3-1 i derbyt mot Lazio i april 1999 då Svennis var tränare. Lazio jagade ligatiteln men Roma vann det slaget om huvudstaden och bidrog till att stoppa Lazio.

Först året efter fick Sven-Göran Eriksson leda de ljusblå till scudetton.
http://www.youtube.com/watch?v=H4LZ5LP4HqE&feature=related
Nesta, Nedved, Mancini…
Där var ju även dramat med väntan på Juventus regnblöta match mot Perugia. Matchen som Collina beslöt skulle spelas klart. Collina som senare avslöjade att han var laziale…
Nåja, efter Calciopoli vet vi ju att även Juventus haft rätt god hand om domarna.
Juventus hade för övrigt, just våren 2000, ju precis i en av omgångarna före vunnit med 1-0 mot Parma efter att Fabio Cannavaro, då i Parma, nickat in en hörna som De Santis dömt bort. TV-bilderna visade att det var felaktigt och fansen rasade inför sista omgången.
Och ja, det var De Santis som stängdes av från sitt domarjobb efter Calciopoli…

Året efter Lazios vinst var det i alla fall Romas tur, som ni minns. Fina bilder, titta noga på vilka du ser i vimlet. Och Gud så ung Capello var!
htp://www.youtube.com/watch?v=W1DuMVbyY7s

I övrigt, om vi går tillbaka till nutid, så är det dåligt att Canal Plus kommentator, som annars gjorde en utmärkt match, inte vet hur man uttalar Bernacci (bernatci, inte bernaki, som han sa. För det uttalet krävs ett h före i).  Eller så slant han bara på tungan, om än två gånger.
Jag gör också fel ibland på olika saker, det gör vi alla. Alla måste dessutom verkligen inte kunna alla språk, men som kommentator får man se till att veta hur namnen uttalas. Eftersom han säger Panucci korrekt undrar jag också vilken konsekvens han tillämpar…
Petitesser kan tyckas, men det här är något som jag då och då får mejl av från folk som följer den italienska ligan och som tycker att det här är nonchalant av kommentatorerna, att man tar den engelska ligan på ett större allvar.

/Jennifer

Färdigskriven efter 08-derbyt, Toon-City fick jag följa via sms-rapporter från Erik Niva.

Han gav mig, det kan ni räkna ut, Styles.

Han gav mig inte, av någon obegriplig anledning, Richard Dunne.

Om ni såg matchen så vet ni. Manchester Citys irländske kapten får chansen på en hörna efter en timme, och dyngar bollen rätt upp i krysset, ribba in.

I Citys mål.

Det är den sortens självmål man kan garva åt, man kan slå sig för knäna och säga ”haha, herregud, vad är chansen – en på miljonen?!”.

Grejen med Dunne är att chansen (eller risken, om man nu håller på City) är närmare 76 procent.

The man sure knows his own-goaling antics.

Jag rankar (och länkar, så gott det går):

1. 20 oktober 2008: Newcastle–Man City 2–1.
Klockrent, ett konstverk. Ett Pippo Inzaghi-mål. Only not.

2. 13 februari 2005: Man City–Man United 0–2.
City jagar kvittering, men med en kvart kvar slår Rooney ett inlägg. Dunne rensar med en volley – i eget mål. Toksnyggt.

3. 28 december 2004: Man City–West Brom 1–1.
City är bergsäkra på tre poäng, två minuter kvar, Dunne helt opressad i eget straffområde när en långboll ramlar ner. Den studsar upp i Dunnes ansikte – och in. Extra poäng för det oväntade och för det väl valda tillfället.

4. 23 oktober 2006: Wigan–Man City 4–0.
Dunne håller inte fansen på halster, det får man ge honom. Redan efter tre minuter nickar han in matchens första mål, helt otagbart.

5. 5 april 2008: Man City–Chelsea 0–2.
Efter att ha förlorat bortamötet med 6–0 är City beroende av en bra start. Dunne to the rescue. Fem minuter in möter han ett inspel av Anelka, och får bra träff. 1–0. Till Chelsea.

6. 16 december 2001: Man City–Bradford 3–1.
Vanan med tidiga självmål är inget nytt. Den här gången behöver han en kvart på sig för att elegant nicka in en frispark från Lee Sharpe.

Man kan ju tycka att Dunne i och med sitt livslånga verk borde räknas som Citys bäste självmålsskytt någonsin. Vad fan, grabben ger ju aldrig upp. Men hur han än bär sig åt så är han för evigt dömd att stå i skuggan av Jamie Pollock.

Kan ni storyn?
Om inte: Det är 1998 och har precis slutat snöa, City slåss för överlevnad i the Championship, andraligan. Hemmamatch mot QPR, näst sista omgången. Måstematch. Så in i h-e måstematch.

I ställningen 1–1 tar Pollock fart från sin normala hemvist på mittfältet, för att ta en defensiv löpning. Han bryter passningen, och resten är – som det heter – historia.

Målet påminner inte bara om Gazzas i EM 1996, det skickade dessutom i praktiken ner City i tredjedivisionen och räddade QPR kvar.

Ett par veckor senare hölls en omröstning på nätet om vem som varit de senaste 2000 årens mest inflytelserika människa. Efter att ett par tusen QPR-fans gjort sitt var segraren (lite otippat före Jesus, Hitler och Winston Chruchill) en 24-åring från Stockton: Jamie Pollock.

Så ös på, Richard Dunne. Det kommer säkert omröstningar om tusen år också.

/Simon Bank