En reserapport, skriven medan taket är på väg att regna in.
(Det kan vara det hårdaste regn jag någonsin upplevt)

Tisdag:
Upp i svinottan, packa två väskor, ut till Arlanda, mellanlandning i Amsterdam, vidare till Rivieran – och så rakt ut på en läktare för att fördjupa sig i hur fransk division III-fotboll står sig nu för tiden.

Medan Erik Niva står på ett tak och skriker åt Madrid-hållet till har jag alltså begett mig till en cup där skrällar inte längre är en skräll.

I kväll har lilla Metz kört över självaste Lyon på bortaplan (3-1, kunde blivit fem, sex på slutet, efter att Rémy Vercoutre Pål Lundin-dribblat bort Lyons chans och Kim Källström spelat 90 minuter). På annat håll har Vannes slagit ut Auxerre, också fullkomligt rättvist.

Men själv valde jag att se Union Sportive Créteil (bottenlag i National, tredjedivisionen) drömma sin cupdröm på Stade de Ray i Nice.

Det gick inte alls. Matchen slutar 3–0, men jag är mest där av andra skäl.

Emotionella, ty det renar själen att betala fyra euro för att gå på fotboll, dricka en öl, äta brända mandlar, och bara vara publik.
 
Psykologiska, ty det är alltid intressant att stå några meter ifrån Cyril Rool och försöka räkna ut när han ska få sitt första kort.

Nyfikna, ty den hyperspännande lille ghananen Abeiku Quansah debuterade i europeisk fotboll, en vecka efter sin artonårsdag.

OGC Nice har verkligen blivit ett fint lag under Frederic Antonetti. I somras blev de av med alla sina toppspelare – Ederson och Lloris till Lyon, Balmont till Lille, Laslandes till handboll, och miniputten Bakari Koné till OM – och jag var rätt säker på att de skulle rasa den här säsongen.

Det har de inte gjort.

Antonetti är en superb organisatör. Ett gammalt, tryggt försvar, ett klokt innermittfält och så snabba, snabba anfallare på det. Nizza hänger med i år också, och på Stade du Ray sjunger man Antonettis namn.

OGC:s ultrasgrupper Brigada Vielha och Armada Rumpetata öser på i 90 minuter. Cyril Rool mördar Créteils minste spelare och får gult kort efter 20 minuter. Sen gör han om det, vilket får domaren att ta ett kvartssamtal med honom i paus.
– Cyril, du kan verkligen inte göra såhär. Jag måste visa ut dig då, Cyril. Cyril?

Och Cyril skakar på huvudet och förstår ingenting.

Rool, bakom galler. Ah, the poetry.

Quansah får bara sista 20, som en 18-årspresent, men han har både farten och fötterna. Vi får ge honom en säsongs pryo i europeisk fotboll innan vi dömer honom på allvar.

Hur som helst, en fin kväll var det. Och jag hann hem lagom för att se tv-bilderna som bevisar att den franska cupmagin lever och har hälsan.
De senaste tio åren har Calais (div 4), Amiens (div 3), Châteauroux (div 2), Sedan (div 2) och Guegnon (div 2) spelat cupfinaler i Frankrike. Inget annat europaiskt land är i närheten av en sån skrällfrekvens.

Än går det allså cupvågor i La France.

Däremot har det precis slutat regna.

/Simon Bank